I tisdags var det dags för en av småpiraterna att träffa doktorn igen. Rent praktiskt har det så klart inget med mig att göra. Men känslomässigt? Det är ju en helt annan sak. Jämfört med många andra föräldrar har jag sluppit mycket sorg och vemod över sjuka barn. Måndagsexemplar är vi allihpa, men med några få undantag har vi varit förskonade från långvariga sjukhusvistelser och operationer.

Men vet du? Det är tio gånger värre när man inte är med!

Inte för att jag går och inbillar mig att jag har någon slags gudabenådad förmåga att påverka sakernas tillstånd. Nej, fullt så kryddig är inte min hjärna än. Det är väl mer känslan av att vara onyttig och hjälplös. Inte kunna krama och hålla handen. På föräldrarna alltså. Att inte kunna vara där för dem.

Jag har tänkt en hel del på det här med hur vi gärna vill ge våra barn det vi själva saknade, och hur det kan göra oss lite lomhörda för vad de verkligen behöver. Kanske borde vi lägga det på högen av kommande teman?

Nåväl, nu lämnar vi sidospåret och återgår till lillpiraten. Allt gick bra och liten är hemma igen. Jag har sett bild- och videobevis och kan meddela att den ömma modern är i betydligt sämre skick än barnet. Det vet vi ju hur det känns.

Utöver dessa två världshändelser i det lilla livet här i norra Englandet hade vi tre veterinärbesök inbokade också. Hela husdjursalliansen fick sina rabiesvaccinationer, så nu börjar vi närma oss sluttampen på Den Långa Flytten. På riktigt. För deras del är det bara reseintyget som saknas nu, men det kan man tidigast skaffa tio dagar innan avfärd.

Listan på saker som måste göras är nu kortare än listan på vad vi fått gjort. Dagarna flyger förbi och när jag skriver dessa rader är det redan måndag igen. Men idag stannar vi hemma.

🤍Kram påre, vännen! Hoppas du har det gott i vårsolen.