De tre senaste gångerna vi flyttade var traumatiska. Vi blev vräkta två gånger inom loppet av tre år under det som kallas Sektion 21 här i Englandet. Det innebär helt enkelt att hyresvärden av någon orsak vill säga upp kontraktet. (I London är orsaken nästan alltid att de tjänar mer pengar på korttidshyror än på folk som bor kvar. Mellan hyresgäster kan man öka hyran hur mycket man vill, men för sittande hyresgäster finns det regler.) Det är alltså inte något som händer för att du gjort något fel, men det gör ju inte saken roligare. Tredje flytten var den som ledde hit. Då blev vi inte vräkta – vi var tvungna att flytta för att vi helt enkelt inte hade råd att bo kvar.

Tre gånger på raken var vi tvungna att planera en flytt utan att veta var vi skulle bo, om vi skulle få fortsätta bo tillsammans, eller hur i hela friden vi skulle få det att gå ihop.

Den här gången har jag dragit åt handbromsen.

Nedräkningen till trots har vi ingen brådska att flytta. Mig veterligen kan jag bo kvar i den här lägenheten tills ön sjunker eller råttorna äter upp mig. Den enda risken att vi blir vräkta härifrån är väl om hyresvärden trillar av pinn. Det fina med det är att två av de värsta stressmolnen från 2013, 2015 och 2024 är borta. Vi har inte någon som flåsar oss i nacken och vill ha ut oss, och vi riskerar inte att bli hemlösa. Bara en sån sak.

Flytten från London kostade i runda slängar 3,000 pund. Det är ca 36.000 Svenska kronor. I det ingick flyttlådor och sånt, två flyttlass med skåpbil och två flyttfixare, taxiresan som tog mig och jycken hit upp, tågbiljetter fram och tillbaka fyra gånger och grovsophämtning i gamla huset. Utanför London är vitvaror sällan inkluderade, så vi fick även så lov att köpa kyl och frys plus en tvättmaskin. Och en ny rullstol till mig eftersom den gamla var för bred för dörröppningarna här.

Hur vi hade råd? Trean jobbade som en tok för att dra in extra pengar på sina illustrationer. Jag sålde saker jag trodde vi kunde få lite mer pengar för. Sedan maxade vi ut våra checkräkningskrediter (heter det så fast ingen har checkhäften längre?) och hoppades på det bästa.

Vi räknade med att det skulle ta två år att hämta upp oss såväl fysiskt och psykiskt som ekonomiskt. Sedan tänkte vi att det kanske skulle ta ytterligare två år att spara ihop till nästa flytt. Men så hände det en massa andra saker både i den stora världen och i familjen och vi lovade att vi skulle försöka ta oss till Sverige hösten 2026. Något Femman lyckades omförhandla till våren. Så här är vi nu. Inget av detta har ed pengar att göra, men ändå har det väldigt mycket med pengar att göra.

Om skattkistan var full skulle vi boka flyttfirma och låta dem ta hand om flytten.

Sedan skulle vi i godan ro kunna peta in oss i en hyrbil och låta färden mot Sverige ta den tid den tar med några väl valda stopp längs vägen. Men nu har vi ingen skattkista, så det går inte.

I dagsläget planerar vi att hyra en skåpbil och en personbil, ta färjan från Newcastle till Holland och köra därifrån. Men den resan tar tre dagar och Trean är osugen på att utsätta katterna för det. Alternativet är att han flyger över med kissarna och kommer tillbaka någon vecka senare när de bott in sig på andra sidan. Problemet med två fordon behöver dock lösas. Just nu är det bara jag som har körkort, men jag har inte kört bil sedan 2019 och kan för närvarande inte sitta upp mer än någon timme åt gången.

Ja du ser ju. Lite svårplanerat är det.

Och det här med att försöka flytta när ingen kan ta ledigt och hjälpa till är ju en smula orutinerat. Men ändå oroar jag mig inte för det. Min oro handlar om hur vi ska klara oss när vi väl är i Sverige.

Gissningsvis kommer det att kosta dubbelt så mycket att flytta dit som det kostade att flytta hit. Men att flytta innebär att kapa den gren som för närvarande betalar mina räkningar, så utöver kostnaden fär själva flytten behöver vi också pengar så vi klarar oss de första sex månaderna efter att vi landat.

Här är jag djupt oense med mina kära avkommor. De vill så gärna att vi kommer att de säger att det inte är ett problem. De kan ju hjälpa till. Vilket är otroligt fint, men det är också skitlätt att säga det när det fortfarande är rent hypotetiskt. Att försörja någon som borde kunna försörja sig själv är inte så himla kul, det vet jag nog. Och det sista vi behöver är att försätta oss i en situation där alla ska ha synpunkter på allt från vart och hur vi bor till vad vi gör med våra liv.

För min del handlar det också om självbevarelsedriften. Behovet av att kunna klara mig själv. Just nu befinner jag mig för första gången i mitt nästan 60-åriga liv i en situation där jag kan betala mina räkningar, äta vad jag vill, och fortfarande ha pengar kvar på banken när nästa utbetalning kommer. Att ge upp det är inte lätt, så vi jobbar vidare mot något slags mellanting.

Just nu har vi rabiesvaccinationer, ett par glasögon och tandvård kvar på listan över sånt som måste göras här. Och eventuellt ett körkort.

Så vad hamnar notan på då?

Jag gissar på 100,000 svenska kronor (ca £8,000).

Klarar vi det? Det vete gröne, men kniper det får väl Trean flytta först. Eller nått. Varje månad jag bor här är ytterligare en månad jag kan fnula undan mer pengar till flyttkassan, så det är ju inte direkt någon katastrof om det tar lite mer tid.

Löser sig gör det ju alltid.

Men jag skulle bra gärna vilja få vara med på midsommar.

Och på Ettans födelsedag i maj.

Det är med andra ord bara att jobba på och se hur många korvören vi kan knåpa ihop innan det börjar bli dags för majbasan. Jag kanske borde fixa en liten visuell sparbössa så det blir lättare att se hur det går för oss?

Jag får fundera på det.

Nu ska jag dock ta en paus i skrivandet och se om vi kanske kan få några fler auktioner upplagda innan helgen.

🤍Kram påre!