Söndag den artonde januari ligger jag här under mitt sängbord och funderar hur många fler galenskaper vi ska behöva bearbeta innan månaden är slut.
Vi har inte mindre än 20 saker vi siktar på att lägga ut på eBay idag och i morgon. Målet var ju att ha fem nya varor varje vecka fram till flytten, men jag tror vi behöver öka farten bara så där på fall att om.
På tisdag bokar vi fyrbeningarnas rabiesvaccinationer. Om de kan få tid i början på februari kan vi rent teoretiskt hoppa på färjan från Newcastle till Holland redan i början av mars om det kniper. Idealiskt vore det verkligen inte, men möjligt.
Jag har jobbat med flyktingar i flera omgångar, både i Sverige och England. Jag har hört hundratals historier från människor som tvingats lämna sina hem efter att det otänkbara plötsligt blev verklighet. En kollega i London berättade om hur han var två när Pakistan blev självständigt. Om hur hans äldre bröder hade bönat och bett att de skulle fly medan de kunde, men föräldrarna vägrade.
De hade ju inget att frukta. De hade ju bott där i hela sina liv. De kände ju alla sina grannar. De var ju vänner.
Vänner som kom till min kollegas hem mitt i natten och mördade hans föräldrar. Vänner som slet en tolvårig pojke ur sin säng och sa att om han och hans bröder fortfarande var kvar där när solen gick upp skulle de mörda dem med.
Min kollega var en fin gammal man. En professor som rest, sett världen, och läst vid några av de bästa universiteten. Han var alltid snäll, hjälpsam och vänlig, men han bar på en sorg och en skuldkänsla han aldrig kunde komma ifrån. Till bröderna som bar en två-åring från Pakistan till Indien trots att de bara var små barn själva. Till den indiska kvinnan som tog emot fem svältande pojkar på flykt. Till alla som bidragit till att göra hans livsresa möjlig. Han ägnade hela sitt liv åt botgöring, men han glömde aldrig läxan han lärde sig när han var två.
Ibland måste man välja mellan att fly och att lita på andra människor. Även om ”andra människor” är de som står en allra närmast.
Jag har träffat många som varit tvungna att fly sina hem genom åren, men kollegans berättelse är den som satt de djupaste spåren i min själ. Fem små barn, ensamma i världen. Bröder som turas om att bära på en två-åring. Som måste tigga om mat och sova utomhus. Som frågar sig fram efter vägen till en plats i Indien där det ska finnas släktingar.
Kanske gör det extra ont i mig just för att jag också har fem barn. För att själva tanken på mina barn helt ensamma i världen gör så ont att jag knappt kan andas.
Det känns obegripligt att vi nu har hamnat i ett läge där människor i vår del av världen återigen måste fundera på vad de ska göra när kriget kommer. Obegripligt att fundera på om vi ens har 102 dagar kvar på oss med den här flytten…
🤍Kram påre, vännen. Hoppas du känner dig lite mer hoppfull än vad jag gör just nu.
Hello, Kära Gamla Sverige! 