Rädslan och vanmakten tog över. Hopplösheten. Men så kom jag ihåg att det är precis så de vill att vi ska känna. Såväl skolgårdsmobbarna till fascisterna (skillnaden kan vara hårfin) jobbar utifrån samma modell. Management by fear.

Men nu är draken tillbaka. Jag blir i regel tyst och stum medan hjärnan bearbetar alla känslor och intryck, men jag blir sällan kvar i det läget. Vreden. Ilskan. Raseriet. Den tar sig många uttryck, känslan av orättvisa.

Jag har undvikit att tala alltför mycket om politik och min världsåskådning i många år nu. Brexitdiskussionerna slet på mig, Covid-isoleringen gjorde inte saken bättre och hatvågen som följde och kanaliserades genom Elons twitterövertagande blev för mycket för mig. Jag slutade engagera mig. Slutade debattera. Jag gav upp.

Lördag och söndag gjorde jag inget annat än att se på film och sticka mössor med ilskan rykande ur öronen. Jag började känna hur det kliade i fingrarna igen. Ord vill ut. Åsikter vill ta plats.

Det var länge sedan jag var naiv nog att tro att folkvett är något som existerar i den här världen. Vanvett, däremot, tycks vi ha gott om. I Amerikat, här i Englandet, och säkerligen i Sverige med. Fy gröne. Jag vågar knappt tänka på vad det är jag återvänder till, men en sak vet jag.

Ska det till nöds gå åt helvete vill jag vara där småpiraterna är, så det är bara att bita ihop och kämpa vidare. De kan suga musten ur oss i ett par dagar, men mer än så får de inte.

Hoppas du har det bra i kylan, vännen.

🤍Kram påre! Vi hörs imorgon.