Mitt i alltihopa slog det mig hur mycket ett digitalt arbetsrum kan kännas som ett hem ändå. Inte i början, förstås. Då hade jag väl mest en provisorisk hylla och ett bättre begagnat arkivskåp någonstans långt bak i datorn. Men jag såg det som att jag byggde ett skepp av drivved och tågvirke.

Och det blev ju ett skepp till slut.

Jag brukade säga att det var ett fantasiskepp, men när fler och fler påpekade att det minsann inte var en fantasi fick jag så lov att tänka om. Nu säger vi att hon är ett metafiktivt skepp, min Resilience. Vi är flera stycken som jobbar här varje dag, och ännu fler som mönstrar på och av varje månad.

Mitt virtuella hem blev en kreativ fristad för så många, och när det var som mest hektiskt där en period i flyttpaniken kring ”Lexit, Fas I” kände jag mig lite vilsen. Viljan att vara kollektiv kolliderade med behovet att få vara ifred. Och oviljan att hantera konflikter och sätta tydliga gränser bet mig till sist i rumpan.

Sedan vi flyttade norrut har jag unnat mig att landa, andas, fundera, testa lite olika saker och bygga nya system anpassade efter mina behov. Jo, så är det. Åt helvete med kollektivismen, nu ritar jag som jag vill – och hör sen! Det må låta hårt, men det tog ett coachingsamtal med äldste sonen som är en tocken dän scrum master (ett finare sätt att säga projektledare) för mig att inse att jag också är en i gruppen. Att jag är piratkapten, inte mamma. Åtminstone inte till hela besättningen. 🤭

Nu när jag jobbar med ”Lexit, Fas II” börjar det kännas som att jag fått tillbaka en bit av mig själv. Ju mer jag städar, sorterar, märker och bygger system som är anpassade till min kryddhjörna desto mer känner jag att detta verkligen är mitt hem. Inte lägenheten vi bor i, utan skeppet. Det här digitala rummet som jag byggt utifrån mina egna behov.

Jag har alltid älskat lådor med etiketter. Pärlor i små burkar, klistermärken i fack, garnhärvor sorterade i plastboxar. Kontrollbehov? Jorå, men också en slags trygghet. Ett sätt att skapa lugn där kryddhjärnan annars får tuppjuck och drar åt alla håll samtidigt.

Så idag, mitt i bokpublicerandet och allt kringarbete som ingår i det, kom den tillbaka. Hemkänslan. Det digitala arbetsrummet börjar äntligen kännas som mitt igen. Det är inte längre en plats där jag “hjälper till lite när jag orkar”. Inte ett litet hörn där jag får vara till nåds. Det är mitt skepp. Mitt rum. Min struktur.

Jag har ett hem jag både kan och vill leva i, även när kroppen är trött och kryddhjärnan spelar flipper med mina tankar.

Kanske var det just det som var orsaken till att vi behövde flytta ut ur London och mellanlanda någonstans innan vi började fundera på vart vi var på väg. Att få skapa ett utrymme där jag kan landa och fungera, oavsett vart jag befinner mig rent fysiskt. Att få öva på att göra plats och sätta gränser för mig själv.

Det känns stort.

Och på något vis känns det också som att jag tog ett stort steg närmare Sverige idag. Även om det bara handlade om ett digitalt arbetsrum där alla lådor, mappar, listor och verktyg jag behövde var anpassade för mig. Och stod precis där de skulle.

🤍Kram påre, vännen! Imorgon gör vi om det.