Idag ska vi försöka få fason på sladdsalladen här i mitt nya rum så att jag kan sätta upp min ”battle station” igen. Det känns konstigt att inte ha ett vardagsrum längre – särskilt så här innan jul – men det blir nog bra bara vi får till det. Vet inte om jag sagt det förut, men förra gången vi började packa bodde jag också i vardagsrummet. Det var en av de saker jag var gladast över när vi flyttade hit. Att få ett eget rum. En dörr att stänga om mig. Vad jag inte visste då, var att jag hatar att vara instängd. Den där dörren jag drömde om så länge har stått öppen sedan vi flyttade in. Så kan det gå.

Men åter till huset i London.

Vi började packa i juni 2023. Vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen, men hyresvärden ville höja hyran igen och vi hade redan svårt att få det att gå ihop efter den förra hyreshöjningen. Inte är det lätt att spara ihop till en flytt heller när, som Blå Tåget uttryckte saken, ”levnadsomkostnaderna blivit allför dyra.” Roligt var det inte att tala om för vår hyresvärd att vi inte hade råd att bo kvar och att vi därför inte kunde skriva något nytt kontrakt. Eller säga när vi kunde flytta ut.

Vi satte upp ”packning och sorterings-stationen” samma dag. I vardagsrummet, som alltså var mitt sovrum. Sedan levde jag alltså mitt i sopstationen i sju månader innan vi äntligen hade hittat ett nytt hem och var på väg norrut.

Nu är jag tillbaka i vardagsrummet, men den här gången slipper jag dela rum med alla kartonger och annat rat. Förutsatt att vi får fason på tillvaron å det snaraste, vill säga, så det är väl bäst att vi säger tack och hej för idag så jag kan fortsätta peka med hela handen.

🤍Kram påre!