Torsdag 13 November. Dag sex i sängläge och jag tänkte berätta lite om mitt nya vardagsrum, Discord. Eller nya och nya – det är nog nio år sedan vi flyttade in nu.
Discord, ifall du undrar vad jag pratar om, är en plattform där du kan chatta, samtala via röst och video, och dela media och filer både privat och i grupp. Lite som WhatsApp, fast bättre. Du kan också starta eller gå med i en eller flera så kallade ”servrar”.
En server, enkelt uttryckt, är som en arbetsplats. Eller ett hem. Eller kanske rent av ett piratskepp. Jag har mina servrar samlade i mappar och här intill kan du se mappen med de servrar jag använder dagligen (de små bilderna i vänstra kolumnen). I den högra kolumnen kan du se de ”kanaler” vi har i servern Home Hunters (den med lilla kattungen Lily på bilden).
När jag pratar med nörd-familjen säger vi bara namnen. Vi ses i Äppelpaj klockan tre. Är du med på en jobbsprint på Resilience idag? Är det någon som vill titta på en film med mig på akterdäck i helgen? Tillsammans blir alla dessa servrar och kanaler såväl min arbetsplats som soffhörnan i det vardagsrum jag inte har längre.
Här samlas vi – jag, mina vuxna barn med respektive, småpiraterna, min Styrbjörn, och våra skrivarkollegor. Men det är så klart familjen som är kärnan. Varje dag kommer vi och går precis som när vi bodde tillsammans. Här finns alltid någon att prata med och eftersom alla tittar in varje dag kan man alltid hitta någon att hänga med en stund.
Som igår till exampel när jag kände jag mig mer än lovligt under isen på grund av den här jäkla hittepå-flunsan.
På bästa Ior-vis hängde jag läpp och försökte hitta en smula ork att starta dagen med. Ont om ork var det, men just som jag var på väg att dra täcket över mig och hoppas på en bättre morgondag kom de inramlande. Hela bunten. Och som jag skrattade!
Vi tittade på husannonser (tack älskade syster, det var din länk som triggade snöbollseffekten!) och pratade om olika sätt att flytta till Sverige. Vi delade länkar, skärmdumpar, fåniga memes, jämförde resvägar, räknade på olika alternativ och så vidare. Till slut blev jag, precis som vanligt, så trött av alla intryck att jag somnade till ett par gånger. Men det var det värt.
Att få tillbringa en sketen onsdag och verkligen känna att man har familjen omkring sig, trots att vi satt i sju olika bostäder i fyra olika länder – det är rikedom det.
Fickorna må vara tomma, men hjärtat är fullt. Tack alla finingar för att ni påminner mig om det varje dag.
Kram på er!
Hello, Kära Gamla Sverige! 