Nu tändas tusen juleljus…
I söndags tände vi det första adventsljuset och jag skrev ett inlägg om hur jag föreställer mig att våra förfäder satt vid sina brasor och berättade historier medan de väntade på att solen och våren skulle återvända.
De tände inte sina ljus för att det var tradition, utan för att det var såväl fysiskt som emotionellt nödvändigt. Kanske såg de precis som jag en hoppets fyr i varje fladdrande låga. Ett löfte om att dagen, åter ny, en dag skall ska stiga ur rosig sky bara vi tar oss igenom detta mörker tillsammans.
Vi kanske inte är beroende av ljus och brasor på samma sätt som de var för att överleva vintern (fast det är bra nära i vårt nya hem kan jag säga), men behovet av att ha något – eller någon – att luta sig emot och förlita sig på i våra mörkaste stunder är alltid detsamma.
Kanske är julefriden en påminnelse till oss alla om vikten av att ta en paus? Att hitta stunder av glädje och motståndskraft i små nära ting, meningsfulla handlingar, och mys. För mig är det filten du sveper in dig i, muggen med varm choklad, och ljusen som dansar på väggen. Mys kräver varken inköp eller perfektion – det ber dig bara njuta av ögonblicket precis som det är.
Som självutnämnd skandi-ambassadör till de Nio Världarna har jag skrivit en hel serie om att leva som en tvättäkta mysviking. Det vet ju varenda svenne hur man gör, men här i Englandet och borta i Amerikat där min Styrbjörn och många av mina piratkollegor bor är de ju lite eljest så att säga. De behöver lite mer handfast skolning i det goda inflytande mys och fika kan ha på folksjälen.
Medan våra bloggar vilar för vintern håller mina inlägg om mys, skrivande, och andra bullar som bäst på att landa på Substacken argbiggan för dig som vill läsa dem på svenska. Kom och ta dig en titt om du har vägarna förbi.
🤍Kram påre!
