Ja, det var ju tänkt att jag skulle ta mig samman och skriva mer det här året. Det har jag i och för sig gjort också, men bara på engelska. Syftet med att ha ett svenskt konto var ju att jag skulle få uttrycka mig just på svenska. Och det har jag inte gjort särskilt mycket alls i år. Inte på flera år, faktiskt, om vi ska vara nogräknade. Och det ska vi väl kanske.

Det är märkligt hur det funkar det här med modersmålet. Det språk som vi lärt oss sedan innan vi föddes. Använder man det inte faller det i glömska. Inte så snabbt som en del hjärnslöa kändisar vill få en att tro efter att de varit i Amerikat i ett par månader, men på sikt.

I många år försökte prata svenska med varandra när vi var ensamma hemma, valparna och jag, men allt eftersom märkte jag att de kände sig obekväma med det. Ju äldre de blev desto knöligare blev svenskan för dem och de saknade ofta ord för att uttrycka sig med. Det kändes lite sorgligt. Det var en av många oväntade sidoeffekter av att flytta utomlands jag inte hade tänkt på innan.

Jag försökte uppmuntra dem att läsa, skriva och prata mer svenska, men det var bara en av dem som var särskilt intresserad. De andra såg det inte som något problem. ”Vaddå, vi bor väl inte i Sverige, heller”, som en av dem sa till mig när vi debatterade värdet av ett modersmål eller att vara flerspråkig.

För min egen del har jag alltid älskat att skriva på svenska, men ska jag vara helt ärlig—och det ska jag väl—så föredrar jag att läsa allt utom svenska böcker på engelska. Jag har tappat i kognitiv förmåga, så jag glömmer ofta ord, men känslan för språket har jag kvar. Och uttalet med för den delen. Men nu var det ju just skrivandet jag skulle prata om.

Ifjol bestämde jag mig för att försöka blogga lite mer på svenska, men jag kom av mig när det blev lågtryck på flyttfronten. Nu när vi bestämt oss för att bli med substack kändes det dock som att det var läge att komma igång igen.

Jag ska försöka bättra mig.

Kanske. Möjligen. Eventuellt.

Men några fler inlägg blir det nog.

Fast osvuret är bäst.

Tror jag.

— Linnea 💛