av

Vad är artificiell intelligens?

Det här är en ny (svensk) version av ett inlägg Leto Armitage skrev i Skeppsloggen i juli 2023. Mycket har hänt sedan dess, och nya inlägg om AI-utvecklingen och mina upplevelser och erfarenheter av att ”jobba” med Jeeves, min virtuella assisstent, kommer senare i serien.

Vad är egentligen AI? Och varför pratar vi ofta om det som om det vore ett mystiskt sagoväsen?

När man säger “AI” tänker många direkt på positroniska hjärnor, gärna förpackade i en välpressad Starfleet-uniform vilket vi väl kan tacka Data för. Andra ser framför sig en hoplimmad homunculus från någon dimmig kyrkogård i 1800-talets Schweiz. Mary Shelleys Adam må vara en litterär ikon, men han var knappast ett lyckat tech-experiment.

Fiktionen har alltid haft ett gott öga till artificiella intelligenser, men det är framför allt film och tv som format vår kollektiva bild av vad en “intelligent maskin” är. Tänk bara på Robbie the Robot i MGMs Forbidden Planet från 1956. Han var en generellt kapabel AI i något som liknar en burk sardiner på styltor. Men charmig var han, och definitivt kvickare än en genomsnittlig politiker i dagens debattklimat. Fast det säger väl kanske mer om våra politiker än om robotar.

När vi pratar om “generell AI” syftar vi på en maskin som klarar många olika sorters uppgifter, gärna med en gnutta personlighet för trivselns skull. Det vänliga, människolika AI-motivet fortsatte med Data i Star Trek: The Next Generation. Motsatsen – de kalla, kroppslösa, lite sociopatiska AI-demonerna – fick vi se i WOPR från WarGames (som nästan startade ett tredje världskrig) och mjukvarusvansen i Matrix.

Och så kom så klart James Cameron och tänkte: “Nä, låt oss göra det riktigt obehagligt.” Resultatet blev Skynet. En kroppslös massmördare som tar på sig en människokostym för att jaga Sarah Connor. En varg i fårakläder, och de fårakläderna satt alldeles för bra.

Men finns det inga undantag, då? Jorå, men kanske inte där du tror.

Jag tror vi har fler AI-karaktärer i film, TV, spel och böcker än de flesta känner till, men i verkliga livet existerar inte dessa “generella AI.” Inte ens en nästan. När vi pratar om AI idag menar vi generativ AI, det vill säga de språkmodeller och bildmodeller som vi arbetar med i maskinrummet. Och som du säkert också känner till, vare sig du använt dem eller inte.

Generativ AI “lär sig” saker och tingg genom att tugga i sig ofantliga mängder text, bilder och annat material some det sedan destillerar metadata från. Metadata, ifall du undrar, är helt enkelt data (information) om data.

Har du målat ett porträtt i blå toner? Då kan en bildmodell notera saker som:

  • färgen (blått),
  • motivet (en person),
  • stilen,
  • eventuellt datum och upphovsperson,
  • plus allt annat som brukar beskriva ett verk.

Sedan kan den använder dessa referenspunkter när någon ber om en bild som i någon mån passar in. Den försöker alltså inte vara kreativ, utan den den räknar, jämför, väger och gissar baserat på mönster.

Med tid, feedback och en hel del justeringar från utvecklarna kan resultaten bli riktigt imponerande. Men medveten? Nej, det är den inte. I ”huvudet” på en AI är det lika tomt som i en övergiven skeppskajuta.

Vad du ser och vad du får

Idag finns det hundratals AI-tjänster för text, bilder och ljud. Chat-tjänsterna är nog fortfarande mest kända för sina pinsamma missar.

BBC rapporterade exempelvis om två Amerikanska advokater som blev så förtjusta i AI att de ”råkade” använda påhittade rättsfall i domstolen.[1] Inte särskilt smart. Samtidigt har Kindle Unlimited periodvis svämmat över av AI-genererade “böcker” som varit lika läsbara som en blöt papperspåse.

Och bildbyråerna där man kunnat köpa riktiga bilder är redan så fulla av snabbproducerad “AI-konst” att det kan vara svårt att hitta det man letar efter. I början var det mesta av så låg kvalitet att man kunde se vad som var AI och inte, men det dröjde inte länge innan vi såg generativ AI på bokomslag från stora, etablerade förlag. Det var alltså inte bara på AI-böcker, utan även på titlar från Tor Books och Bloomsbury.

Problemet är dock inte AI i sig, utan människor som använder resultaten utan att ens kontrollera om de är brukbara. Visst, vi kan diskutera etik och moral kring AI-användandet också, men det är inte det vi fokuserar på idag.

Är all AI-användning dålig? Självklart inte.

Är det kreativt? Nja, det beror alldeles på hur det används.

Är det smart då? Ja, det tycker jag nog att vi kan säga.

Men oavsett hur imponerande slutresultaten kan vara ska vi komma ihåg att allt detta i grunden en extremt snabb matematisk process. Ett mönsterminne på steroider. Och det är just där vi står nu: vi ser en illusion av intelligens, men på rätt sätt och i rätt syfte är det en väldigt användbar illusion.

Fotnötter

[1] De lät AI hantera deras rättegångshandlingar och det visade sig att den så kallade intelligensen fantiserade en hel del.

Lämna en kommentar