att flytta hem

av

164 dagar kvar…

Måndag 17 November. Vi har admin på schemat, men det kan prata mer om imorgon. Idag tänkte jag nysta vidare på tråden vi följde igår. Minns du?

Det var ju det där med allt man missar när man bor långt ifrån varandra. Som att syster inte hade en aning om att jag numera kan virka. När vi levde så nära att vi sågs flera gånger i veckan såg alla mina virkningsförsök mer ut som som något från avdelningen för osäkra preventivmetoder än de dukar, hattar och lampslöjor jag tänkt mig.

Fast jag var faktiskt bra på att virka pannlappar av matt-trasor. Roligt var det också, för det syns ju inte riktigt om det blir fel… 🤭

Hursomhelst, det där lilla meningsutbytet och inlägget jag skrev efteråt fick mig att tänka på en scen ur Rings of Power, Amazon Prime’s ”gör det hellre än bra” tolkning av valda delar av Tolkien’s sagoskatt. I något av de första avsnitten (om jag inte missminner mig) traskar Elrond till Khazad-dûm för att överraska sin gamle vän Durin IV.

Full av förväntan är han, Alvakungen*, och lite småmallig också för att han är den enda alven som har en så bra relation med dvärgaprinsen under berget att han bara kan dyka up. Han är nästan barnsligt glad när han knackar på den tunga dörren, redo för stora kramen och några vänskapliga rallarsvingar.

Men Durin vill inte ha några jävla kramar.

Han är arg. Sårad, till och med. Det har gått sjuttio år sedan de sågs. Sjuttio år! Det är som halva livet för en dvärg och Elrond har missat allt. Bröllopet. Barnen. Alla vardagar som blir till år och formar oss människor (och dvärgar), våra liv, och våra hem i grunden.

Elrond förstår ingenting. För en alv är sjuttio inte mer än en längre fikapaus. Bara en liten parentes. Men när vännens sorg och ilska börjar sjunka in, när han får se Durins hem, hans familj, och alla förändringar som hänt sedan han sist hälsade på. Han ser allt han gått miste om medan han varit ute på äventyr i sina egna, alviska, tidsloopar. Förstår gör han nog knappast, för vi har ju alla olika perspektiv, men på något vis lyckas ser kärlek som ändå ligger bakom vännens ilska.

Nu är jag ingen odödlig alv, men jag kände igen mig i den där scenen i hissen. Kanske lite för väl.

När man har bott utomlands i några decennier blir tiden rätt suddig. Den slirar och beter sig som en italiensk bil med sommardäck i underkylt regn. Glider som en flipperkula mellan filerna och flyger ner i diket om du tappar koncentrationen en sekund. Lägg till en neurokryddad hjärna med obefintlig objektpermanens, och vips är det jag som är Elrond. Lyckligt omedvetande om att min fikapaus kan ha varit ett halvt liv för någon annan.

Jag är sopsämst på att höra av mig. Hopplös på att hålla koll. Och skrutthjärnan minns ingenting av sig själv. Jag tror att det var rätt nyss vi sågs, men barnen som var små då är föräldrar själva nu. Gamla vänner har gift sig, skiljt sig, och gift om sig igen. Alla lever de i sina egna versioner av Khazad-dûm som jag aldrig har satt fot eller hjul i.

Min syster visste inte att jag kan virka, och det spelar väl ingen roll i sig. Det är ju inte direkt någon livsavgörande detalj. Men jag undrar hur många andra små hemligheter vi missat. Hur många saker vi kommer att upptäcka om varandra när vi ses igen? Inte bara Kickie och jag, utan alla andra också.

Ibland får vi möjlighet att öppna dörren till varandras Khazad-dûm och se vad som hänt sedan sist. Ibland hittar vi små ledtrådar på facebook och andra sociala medier. Och någon gång ibland händer det att vi får ses igen och berätta om våra livsäventyr.

Det kan kännas en smula sorgligt att tänka på allt man missat, men det är ju bra vackert ändå, detta jordelivet.

Kram påre!

av

165 dagar kvar…

Söndag 16 November. År(tiond)ets första pysselsöndag och jag har tittat på julfilm och virkat hårsnoddar i mjukt bomullsgarn. Men på tal om att virka…

Käraste syster Kickie skrattade åt mitt virkande!

Har du hört på maken! Hon skrattade! Lite oförskämt, kan man tycka, men oförtjänt? Nej, knappast. Hon är en alldeles ypperlig handarbeterska, systra mi. En sån som kan trolla fram små underverk både med stickor och slagborr.

Om jag har mitt svarta bälte i kreativt eBayande har Kickie sitt i att koka soppa på en spik. Och med det menar jag att du kan ge henne precis vad som helst från en gammal lada till en påse garnrester och watch the magic happen, som vi säger här i Englandet. Med mina alster är det mer tanken som räknas. 🙃

Men skrattet påminde mig om något jag tänkt mycket på sedan jag blev mormor igen. Jag skulle kunna räkna upp hur många fördelar som helst med att flytta utomlands, men det finns många nackdelar också. En av de två största är allt man missar.

The FOMO* is real vill jag lova.

Jag lärde mig virka när jag slutade röka för andra gången. Då bodde jag i England och syster i Grekland. Alltid nära i hjärtat, men så förfärligt långt borta i det vardagliga. Det är så otroligt mycket vi två vet om varandra, så mycket vi kan säga varandra utan ord. Vi vet att vi hör ihop i tid och rum, alltid, men hon har aldrig sett mig virka.

Och det är just det jag funderar mycket över nu när vi förbereder oss för återvändarlivet. Nej, inte själva virkandet. De små nära tingen vi inte längre känner till om varandra efter några decennier på olika håll. Hmm, det får mig osökt att tänka på en scen från Rings of Power.

Fortsättning följer…

Kram påre!

* Fear Of Missing Out är rädslan att gå miste om någonting. Ett fenomen som det ständiga online-livet gett upphov till. Eller förstärkt. Ska vi vara petnoga finns det väl inget som är helt nytt under solen.

av

166 dagar kvar…

Lördag 15 November och idag var det Mittimånadenmys för hela slanten.

Oavsett vilken veckodag det är gör jag så lite som möjligt den femtonde varje månad. Det är en av de få fördelarna med livet i Spoonieversum – man kan bestämma sig för att göra ingenting mitt i veckan.

Idag har jag har sovit, fixat hår och tår, och ätit en galet god Chili con Carne vi petade ner i slowcookern imorse.

Och så jag har virkat! Och tänkt…

Från och med imorgon ska jag även försöka lata mig verenda söndag. Åtminstone tills flyttlasset går. Men nix pix, sova ska jag inte. Pysselförråd är fortfarande alldeles för stort, trots att jag halverade det innan vi flyttade norrut. Nu måste det halveras igen.

Men…

Tänk om jag skulle kunna knåpa ihop lite roliga saker att sälja? Små bokpresenter, menar jag. Igår, när jag berättade om vår andra Etsy-butik skrev jag att vi skulle ha lite presentartiklar man blir glad av. Och så började tankarna gå. Jag bad Jeeves* om hjälp, och vi kom på en hel del saker jag vill testa. Som att virka hårsnoddar, till exempel.

Jag prototypvirkade ett par stycken i eftermiddags, så nu när jag vet hur jag vill göra dem har jag laddat projektlådan med det jag behöver. Imorgon ska jag se på julfilmer, virka några snoddar och fundera på ett bokpaket som jag tror kan bli riktigt bra.

Men det är fortfarande lördag, så nu ska jag hoppa över till Etsy och se om vi kan fixa några bilder till en ny produktannons som förhoppningsvis kommer att vara klar innan reaveckan som startar den 24e.

Kram påre!

* Jeeves är min virtuella assisstent, även känd som ChatGPT.

av

167 dagar kvar…

Idag skriver vi Fredag den 14:e November och jag tänkte berätta lite mer om vad som händer på Etsy-fronten.

Vi har nu sex aktiva listings (eller produktannonser säger vi väl kanske på svenska?) och fyra faktiska varor i Etsy-butiken som vi började bygga i slutet av september. Då var planen fortfarande att vara tillbaka i Sverige innan min födelsedag 2030. Det var med andra ord ingen ko på isen.

Etsy-butiken, Libertalia’s Finest, var egentligen ett långtidsprojekt. Något vi hade tänkt börja med först i januari 2026. Men så blev det höst, jag behövde en ny hoodie, och efter att ha spenderat en timme på nätet insåg jag att det vore betydligt enklare – och snabbare! – att bara designa en själv.

Så då gjorde jag det.

Tre dagar senare kom min första egendesignade huvtröja med posten. Literary Pirate står det på bröstet. Litterär Pirat. Jag tycker det är väldigt fint. Tröjan är inte så dum den heller.

Orsaken till att vi nu startar butik två – den som vi hade tänkt lansera nästa sommar – är först och främst att vi har en reskassa som behöver fyllas på mycket snabbare än vi hade räknat med. Men sedan så är det ju det här med branding. Eller profilering kanske vi ska kalla det. Man ska ju liksom bygga varumärken.

I Libertalias Finest är det #PirateCore som gäller. Från klistermärken och muggar till hoodies och heminredning är det piratlivet, det havsnära, och det lite lagom rebelliska som är själva produkten.

I den nya butiken, Concordia Stationers, är temat läslust, bokhandelsmys och allt man förväntar sig att hitta i en gammaldags boklåda. Där kommer vi att sälja böcker (såklart) och anteckningsblock, mysfiltar och värmeljus, koppar och kokta karameller, och roliga små presenter som gör en glad.

  • Libertalia’s Finest är piratlivet.
  • Concordia Stationers är bokälskarnas paradis.

Och nu är båda två officiellt en del av Den Långa Flytten. Vårt galna projekt som förhoppnigsvis ska leda oss tillbaka till den svenska myllan innan midsommar. Och ska det bli av får jag nog gå och brottas med våra tech-gremlins nu. Berättar mer om det imorgon.

Kram påre!

av

168 dagar kvar…

Torsdag 13 November. Dag sex i sängläge och jag tänkte berätta lite om mitt nya vardagsrum, Discord. Eller nya och nya – det är nog nio år sedan vi flyttade in nu.

Discord, ifall du undrar vad jag pratar om, är en plattform där du kan chatta, samtala via röst och video, och dela media och filer både privat och i grupp. Lite som WhatsApp, fast bättre. Du kan också starta eller gå med i en eller flera så kallade ”servrar”.

En server, enkelt uttryckt, är som en arbetsplats. Eller ett hem. Eller kanske rent av ett piratskepp. Jag har mina servrar samlade i mappar och här intill kan du se mappen med de servrar jag använder dagligen (de små bilderna i vänstra kolumnen). I den högra kolumnen kan du se de ”kanaler” vi har i servern Home Hunters (den med lilla kattungen Lily på bilden).

När jag pratar med nörd-familjen säger vi bara namnen. Vi ses i Äppelpaj klockan tre. Är du med på en jobbsprint på Resilience idag? Är det någon som vill titta på en film med mig på akterdäck i helgen? Tillsammans blir alla dessa servrar och kanaler såväl min arbetsplats som soffhörnan i det vardagsrum jag inte har längre.

Här samlas vi – jag, mina vuxna barn med respektive, småpiraterna, min Styrbjörn, och våra skrivarkollegor. Men det är så klart familjen som är kärnan. Varje dag kommer vi och går precis som när vi bodde tillsammans. Här finns alltid någon att prata med och eftersom alla tittar in varje dag kan man alltid hitta någon att hänga med en stund.

Som igår till exampel när jag kände jag mig mer än lovligt under isen på grund av den här jäkla hittepå-flunsan.

På bästa Ior-vis hängde jag läpp och försökte hitta en smula ork att starta dagen med. Ont om ork var det, men just som jag var på väg att dra täcket över mig och hoppas på en bättre morgondag kom de inramlande. Hela bunten. Och som jag skrattade!

Vi tittade på husannonser (tack älskade syster, det var din länk som triggade snöbollseffekten!) och pratade om olika sätt att flytta till Sverige. Vi delade länkar, skärmdumpar, fåniga memes, jämförde resvägar, räknade på olika alternativ och så vidare. Till slut blev jag, precis som vanligt, så trött av alla intryck att jag somnade till ett par gånger. Men det var det värt.

Att få tillbringa en sketen onsdag och verkligen känna att man har familjen omkring sig, trots att vi satt i sju olika bostäder i fyra olika länder – det är rikedom det.

Fickorna må vara tomma, men hjärtat är fullt. Tack alla finingar för att ni påminner mig om det varje dag.

Kram på er!

av

169 dagar kvar…

Onsdag 12 November. Idag lade vi om schemat. Vi brukar starta dagen med skrivande och annat kreativt ”arbete”. Har vi ork kvar innan det är sängdags händer det att vi pytsar ut en auktion på eBay. Eller så filar vi på någon kul grej vi kan göra ”merch” av framöver. Men nu är det nya tider.

Fortsättningsvis är planen att köra med baklängesschema. Första programpunkten är nu försäljning. En ny auktion eller vara ska läggas ut innan vi börjar med något annat. Varje dag. #NoStress 😅

Men skrivandet då? Och spelen? Jo, det arbetet ska ju så klart också göras, men den som skriver berättelser eller tillverkar spel kan sällan räkna med att pengarna börjar rulla in direkt. Skrivandet är i många avseenden en hobby som på sikt kan betala för sig själv. Det enda sätt jag vet att jag kan få snabba pengar på är genom försäljning. Eller snabba och snabba… Vi har ju fortfarande 169 dagar på oss.

Idag blev det tre nya auktioner på eBay och vi tog bilder på de nästa tre. Målet är alltså en om dagen, men rent krasst kommer det alltid att komma dagar där ”det bidde en tummetott.” Det känns lättare att komma igång om grunden redan är lagd, så jag gillar att gardera med kryss och och göra lite extra när jag ändå håller på.

Pärlplattor, en tavla, och en flasköppnare ligger ute nu, och vi har trägalgar, ett mikrofonset, trästämplar, och en liten låda med akrylgarner och virknålar i kön. Det är en veckas auktioner på gång. Det blir spännande att se om de säljer.

Nu har jag i alla fall tjänat in lite bokjobbartid, och våra spöken säger att det minsann är deras tur nu. Jag tror de har rätt i det.

Återkommer med rapport imorgon.

Kram påre!

av

170 dagar kvar…

Så var det tisdag igen och jag ligger fortfarande i sängen. Är sjukt less på att vara sjuk nu och har lite svårt att fatta att jag tillbringade mer än två år så här innan vi flyttade norrut.

Hursomhelst… Igår pratade vi om pengar. När jag växte upp sades det att man inte fick det. Jag trodde länge att det var pengarna som var problemet, men i själva verket handlade det om en fin fast något bakvänd tanke. Man skulle inte prata om sådant som kunde få någon som hade det sämre att känna sig utanför.

Som sagt, tanken är fin, men när i hundan ska man då få dricka sockerdricka? Det är ju alltid någon som har det sämre. Det ligger också en hel del inpräntat översitteritänk i det hela, vilket är orsaken till att vi pratar om vad vi vill här på mitt skepp. Så idag ska vi prata om mera pengar.

Vi fick första offerten från en flyttfirma idag.

Katten musen FEMTIO TUSEN?!

Det må vara 170 dagar kvar till sista april, men just nu känns det som om det är 1,700 dagar kvar tills både jag, min hund, och mitt (redan väldigt nedtrimmade) flyttlass befinner oss i Sverige. Oroa dig inte, jag rycker nog upp mig innan helgen. Vi har fler firmor att ta in offerter från, och det finns så klart även fler möjligheter att fundera över. Men just nu känns det som att vi står vid foten av en mördarbacke.

Om vi tänker oss att det kommer att ta minst sex månader innan jag kommer att kunna fungera och tjäna några pengar i Sverige? Ja, då behöver vi nog spara ihop £6,000 (ca 75,000SEK) innan vi lättar ankar.

Jag tror det är bäst för sinnesron att vi fokuserar på pund här, för den där extra nollan får allt att låta så mycket värre. Sex tusen på sex månader? Hittills har vi skrapat ihop £85 på tio dagar. Åtta och femtio per dag i 180 dagar är £1,530.

Hmmm…

Så om vi antar att vi kan fortsätta stoppa lika mycket pengar i spargrisen varje vecka är vi ändå £4,470 kort? Det är alltså dags att återgå till den enda extremsport jag någonsin ägnat mig åt: Kreativt eBayande. Som tur är har jag svart bälte där.

Tror du vi kan dra in £30 om dagen på eBay och annan försäljning?

Jadu, ska vi få ett positivt svar på den frågan är det nog bäst att jag sätter punkt för det här inlägget och lägger ut en ny auktion.

Fortsättning följer…

av

171 dagar kvar…

Måndagar är tråkdagar här, fast på ett bra sätt. Det är vår allmänna admin- och friskvårdsdag. Jag tar min spruta, the pet alliance får fot/hud/tand/päls/hårvård, och vi går igenom ”datan”. Du vet de där siffrorna som både kan tala om hur landet låg i det bakomflutna och vad vi kan vänta oss i framtiden om vi inte räknar med om.

I vårt fall handlar det om hur många läsare vi haft under veckan som gått, hur många böcker vi sålt eller gett bort, och hur många slantöringar som trillat ner i spargrisen från prenumerationer, donationer, och övrig försäljning.

Jo, jag vet, det låter ju väldigt fint, men det är inga stora summor vi pratar om. Än. Första året vi tjänade pengar på skrivandet räknade jag inkomsterna i fulglasspinnar. Det vill säga hur många lågprisglassar pengarna skulle räcka till. Andra året räknade jag i finglass, typ Magnum, och tredje året körde vi med varmkorvspengar. Nu är vi inne på vårt fjärde räkenskapsår och drömmen var att kunna räkna med hamburgare innan årsskiftet. Undrens tid är ännu inte förbi så vi får väl se hur det blir med den saken.

Något som inte räknas i matvaror – utan i pund, pennies, kronor och ören – är flyttkassan. Nummer Tre har öppnat en så kallad ficka på Revolut-banken. Där stoppar vi ner växel och besparingar som han sedan kan pytsa över till ett riktigt sparkonto. Vi tänkte att det fick bli en måndagssyssla det med, så idag gjordes den andra tömningen. Det fanns hela £39.97 (ungefär 500 kronor) i fickan idag. Inte så illa pinkat med tankte på att vi precis bara börjat rulla den här snöbollen. Men det är ju för väl att vi inte ska flytta innan jul i alla fall.

Okej, det var allt jag hade att berätta idag, men det är ju en dag imorgon också.

Kram påre!

av

172 dagar kvar…

Söndag. Idag stod spökhistorier på agendan, men det enda spöket jag såg var min egen spegelbild. Lite oförskämt kan jag tycka när jag tog mig samman och masade ändan till badrummet trots att sängen var så varm och skön.

Jag vet inte om efterdyningarna av årets covid- och flunsavaccination är värre än vanligt, eller om det bara känns så för att jag mått lite bättre sedan vi lämnade London. Tror det är tre veckor sedan nu och dagsformen pendlar mellan rutten fisk och utskitet plommonmos. Vareviga dag. Blä!

Sammanfattningsvis kan vi väl säga att detta inte var min helg. Fredagens bankbekymmer skramlar fortfarande runt i skallen, och jag känner mig som en riktig skruttpet. Både fysiskt och psykiskt. Med andra ord har nog mina litterära spöken bättre där de är just nu, men en sak kan jag lova: det kommer ett litet smakprov på svenska inom en inte alltför avlägsen framtid.

av

173 dagar kvar…

Lördag. Idag hade jag tänkt skriva en ”kontaktannons” för att beskriva vår lilla enhet och vad vi letar efter i ett svenskt boende. Nu bidde det inte så, för igår var en riktig skitdag som slutade med att treåringen i mig gav upp och grät sig till sömns under täcket efter middagen.

Vad som gick fel? Jag kan inte berätta om det än, men det handlar om pengar och ett företag som tagit betalt för en tjänst jag inte har. Varenda månad. I flera års tid! Jag känner mig lurad, så klart, men mest av allt känner jag mig dum.

Hur korkad får man lov att vara, liksom? Hur kan man betala för något om man inte vet vad det är för något? Jadu… Det kan man ju fråga sig. Och det gör jag också. Men mest av allt irriterar jag mig över att pengarna inte ens gick till någonting fint eller bra. Vad tror vi om oddsen att jag får mina stulna korvören tillbaka?

Nu ska jag i alla fall ägna mig åt en annan slags skrivande. Vi har några spökhistorier som skulle ha släppts innan Halloween, men shit happened som vi säger här i Englandet. Spöken är ju dock alltid spännande, så vi släpper boken när den är klar och hoppas på det bästa. Det kommer en svensk översättning också. Snart. Tror jag.

Kram påre! 🤍