att flytta hem

av

144 dagar kvar…

Och vips så blev det söndag igen. Idag skriver vi sjunde december, den andra söndagen i Advent, och nu är det bara tre veckor och tre dagar kvar av det här året. Det känns både ledsamt och spännande på något vis. Och på samma gång.

Har jag berättat att jag bestämde mig för att det här skulle bli mitt smekmånadsår som skriverska? Vi mellanlandade här i County Durham i februari 2024 och jag tillbringade resten av året med att försöka skapa ett hem mitt i post-flyttningsskovet.

Lägenheten vi bor i nu mitt första handikappanpassade hem. Det var första flytten på nästan 40 år jag inte längre var en enastående singelmamma, utan bara jag. Nej, jag bor inte ensam nu heller, men Trean är en vuxen man i sina bästa år som valt att bo med mig och vara mitt stödhjul i tillvaron. Han var också väldigt tydlig med att flytten skulle funka för mig. Annars fick det vara.

Min gammelfaster Wera sa alltid om sin pappa att det viktigaste för honom var ”katta och kaffepanna”. Jag tycker det är lite roligt för Trean, som kom fem generationer efter, tycker nog att det är katterna (han har två) och tekokaren som är viktigast. Allt annat är sekundärt. Förutom just att skapa en plats jag också kunde leva i då.

Nu har vi snart varit här i två år, och jag kan röra mig fritt i hela lägenheten i min rullstol. Alla trösklar är borta och alla rum inredda så jag har gott med svängrum. Allt jag behöver finns inom räckhåll, med två undantag. Jag kan inte ta mig in och ut ur huset själv och jag kan inte besöka Trean i hans rum för något snille bestämde sig för att platsbygga en garderob som gör att dörren inte går att öppna hela vägen. Jag skulle gärna vilja få bo någonstans där jag kan rulla ut när jag vill, så just det känns lite trist, men i övrigt har det varit en ynnest att få bo här en period.

Mot slutet av 2024 började jag dock känna en viss stress. Jag måste ju skriva! Måste ge ut böcker. Måste försöka uppgradera den här förmågan jag välsignats med till något jag kan leva av. Åtminstone i någon mån. Fast skrivandet handlar ju inte bara om att trä ord på tråd och binda vackra kransar av dem. Man ska ju ha något att säga också. Något man vill berätta om.

Jag var mest bara tom.

Så för ganska precis ett år sedan diskuterade jag problemet med min Styrbjörn. Han som är min kreativa partner och mitt andra stödhjul i tillvaron. Tillsammans bestämde vi oss för att det var okej om jag inte kände mig redo att skriva för att ge ut. Att jag kunde unna mig ett år att bara skriva vad jag ville. Och som jag skrivit!

De senaste tre åren har jag snittat en-och-en-halv miljon skrivna ord per år.

Nej, det är inte färdiga böcker, men väl en himla massa scener, kapitel och (till och med) en hel del kompletta men oredigerade manuskript. Nu när sanden snart runnit ur timglaset för mitt smekmånadsår ligger jag här och tittar i taket och funderar på vad målsättningen för 2027 ska bli.

Skriva 1,5 miljoner nya ord?

Posta sexhundra nya blogginlägg?

Dubbla intäkterna?

Dubbla antalet gratis- och betalprenumeranter?

Ge ut tolv nya böcker? Eller borde vi kanske höja ribban och satsa på tjugofyra nästa år?

Jag hade en plan innan det här hastiga och lustiga flyttprojektet började. Tanken var ju att vi skulle flytta vidare i september 2027, men nu siktar vi alltså på att möta sommaren i Sverige nästa år. Det är så klart omöjligt. Helt galet. Men sedan när har jag låtit en smula galenskap stoppa mig? Nej, just det.

Så nu försöker jag tänka om. Det är en del av det stora systemskiftet jag pratade om igår. Eller var det kanske i förrgår? Nevertheless, jag laddar min kontrollpanel. Fyller trattarna med arbetsuppgifter. Och jag tror att mitt fokus kommer att vara noveller. Korta historier i en himla massa genrer. Precis så som alla som vet något om att publicera sina alster säger att man inte ska göra.

Vi börjar med Phin och Judy. Jag är väldigt förtjust i dem och deras ovanliga kärlekshistoria som förhoppningsvis kommer att introducera oss till kryssningsfartyget Serendipity. Men vad som kommer efter det vet jag inte riktigt än. Det tar vi i nyårskrönikan jag ska ha klar i början av januari.

Men nu är det som sagt söndag och vad gör vi på söndagarna?

Just det, vi myser och pysslar. Så nu ska jag fortsätta med det. Och se om jag kan äta några jordgubbar med den här jäkla tanden.

🤍Kram påre! Imorgon sparkar vi igång en ny vecka.

av

145 dagar kvar…

Lördag 6 December och det får bli ett kort inlägg idag för jag har tandvärk. Minns du Lina i Lönneberga? När Emil försökte hjälpa henne dra ut tanden? Ungefär så känns det.

Jag har både skrivit och pratat (på video minsann) on mina tandproblem som blivit värre med åren. Och om hur svårt det är att få träffa en tandläkare här. Aldrig har det känts så hopplöst som det gör just nu.

Och vet du vad det värsta är?

Det är självförvållat. 🙄

Jag har ont. Skitont! Och jag kanske kan få träffa en tandläkare på tisdag. Det är långt till tisdag när man har akut tandvärk.

Ja just ja, jag sa ju att det var självförvållat. Tror du mig om jag säger att jag förlorade ett slagsmål med en osedvanligt aggressiv tandborste? Inte? Men så var det. Jag skulle borsta tänderna i torsdags innan vi gjorde kväll. Det var inte lött, för jag var sådär trött som bara en treåring kan bli och hängde väl halvsovandes över handfatet medan jag försökte pensla nötterna.

Kanske nickade jag till?

Kanske var tandborsten besatt?

Själva händelseförloppet är oklart, men ena sekunden satt jag där med tandborsten i näven och nästa svartnade det för ögonen.

En av kindtänderna i nederkäken är helt förstörd och måste dras ut, men som sagt. Kanske på tisdag.

Tror jag försöker sova till dess.

🤍Kram påre

av

146 dagar kvar…

Fredag 5 December. Idag harvar vi vidare på samma tema som igår – det pågående systemskiftet inför Den Långa Flytten.

Gårdagens inlägg ledde till ett samtal om hur man hittar ork att vara “författare på internet” när det känns som om livet håller på att välta. Vilket ju kan vara både positivt och negativt. Ibland till och med samtidigt.

Jag tänker att svaret är lika tråkigt som det är sant. Man bygger ett system och sätter upp ett skyddsnät.

Just nu lägger jag nästan all min ork på att gå igenom pelarna som min ”författarplattform” vilar på. Jag funderar på vilka inlägg som behövs och vad som kan schemaläggas och/eller automatiseras. Och jag tittar på vad som kan göras så idiot­säkert att jag kan kan sköta spakarna även en riktigt dålig dag. Efter förra flytten vilade jag bara, men den här gången har jag inte råd med det.

Det här med social medier har vi ju pratat om förut. Att jag måste öva mig på att marknadsföra mig själv. Inte skeppet, inte besättningen, inte allt vi gjort eller har att sälja. Mig själv. Själva kärnan i den här konstellationen av personligheter och pseudonymer. Här på Argbiggan känns det som att jag börjar bli bättre på det.

Det märkliga är att det börjat färga av sig på hur ser på mitt engelska konto, linnealucifer. När jag började skriva inlägg till ”innehållsbanken” imorse insåg jag det är dags att tänka om där. Jag hade en plan, en bra plan dessutom, men när jag tittar på vad jag lagt ut är handler det ju fortfarande mestadels om allt annat än mig och vad jag gör och tänker på.

Så nu skriver jag ner det här så du kan påminna mig om jag börjar dra åt fel håll igen:

Jag måste hålla mig till en struktur som visar vem jag är och vad jag skriver och jobbar med.

Det nya upplägget på instagram lämpar sig väl för så kallade hamburgarmener. Vi har hittat rätt där med bokhyllan på skeppskontot och jag började på en liknande variant för Linnea. Men nu är det av med masken och gör om, gör rätt som gäller. Mer naket. Mer ärligt. Mer jag. Huvaligen.

Nu ska jag fortsätta med dagens uppgifter och dricka något varmt, för vi har fortfarande fjorton grader inomhus och fukten gnager i väggarna och benen.

🤍Kram påre, vännen, och tack för att du hänger med på den här långresan.

av

147 dagar kvar…

Idag skriver vi torsdag den fjärde december i Skeppsloggen och jag har precis skickat ut veckans trefika. Jag skrev om kryssningsfartyget Serendipity som jag berättade om häromdagen, så nu har vi släppt ut katten ur väskan som vi säger här i Englandet.

I övrigt har jag inte så mycket flyttrelaterat att berätta om än. Det mesta rullar på, men de projekt jag lägger mest energi på just nu är så stora att det kommer att ta veckor och i vissa fall till och med några månader att bli klar med dem.

Ett av dem handlar om social medier och marknadsföring. Man ska ju vara så jäkla aktiv och visa upp sig och sina böcker hela tiden. Jag är dåligt på det. Hatar reklam själv och känner mig fånig när jag viftar med en bok och ropar ”kom-och-köp”. Men jag ser ju att vi säljer mer när jag gör det, så nu försöker jag skärpa mig och ta det mer på allvar.

Vi har dock ett stort problem framför oss. Flytten kommer att ta knäcken på mig och leda till ett skov som kommer att sitta i uppemot ett år. Och sedan kommer jag att vara som en urvriden skurtrasa i minst ett år till. (Hurtfriska kommentarer om positivt tänkande undanbedes å det bestämdaste.) Det är ett krasst konstaterande och därmed något vi måste förhålla oss till. Så vad gör man om man ”måste” skicka ut minst ett dagligt livstecken som kan leda till sålda böcker, lånade böcker och lästa sidor när man inte har ork?

Jag tänker att man bygger upp en liten bank med schemalagda inlägg som kan postas oavsett vad jag gör eller hur jag mår. Så det är vad jag sysslar med just nu. Bland annat. Idag blev jag färdig med mars 2026 och planen är att banken ska räcka ända till nyårsdagen 2028. Vi har en hel massa saker vi försöker förbereda så att den mesta tiden efter flytten kan vara fri för skrivandet, återhämtning och småpiratsmys.

Orelaterat till ”systemskiftet”, men i allra högsta grad flyttrelaterat lägger jag upp en bild på en av de saker jag verkligen inte kommer sakna efter flytten. Jag blir galen på kylan och fukten här och vänjer sig gör man inte.

Fjorton grader inomhus med 60% luftfuktighet är KALLT. Fy gröne.

Nu tar jag min trötta hjärna och kryper under täcket. Det får räcka med torsdag för den här veckan.

🤍Kram påre!

av

148 dagar kvar…

Onsdag 3 December. Idag publicerade vi tre böcker (!) på ett av världens största distributionsnätverk. Jag gruvade mig lite för att det skulle bli så mycket jobb. För att det är så mycket som kan gå fel. Och för att det är ett stort förtroende att handskas något som är en del av en annan människas levebröd.

Men vet du? Det gick som på räls! Och jag är sjukt stolt över det för det kändes som ett kvitto på att mina system fungerar. De må vara anpassade för en kryddhjärna med minimal ork, men de funkar!

Mitt i alltihopa slog det mig hur mycket ett digitalt arbetsrum kan kännas som ett hem ändå. Inte i början, förstås. Då hade jag väl mest en provisorisk hylla och ett bättre begagnat arkivskåp någonstans långt bak i datorn. Men jag såg det som att jag byggde ett skepp av drivved och tågvirke.

Och det blev ju ett skepp till slut.

Jag brukade säga att det var ett fantasiskepp, men när fler och fler påpekade att det minsann inte var en fantasi fick jag så lov att tänka om. Nu säger vi att hon är ett metafiktivt skepp, min Resilience. Vi är flera stycken som jobbar här varje dag, och ännu fler som mönstrar på och av varje månad.

Mitt virtuella hem blev en kreativ fristad för så många, och när det var som mest hektiskt där en period i flyttpaniken kring ”Lexit, Fas I” kände jag mig lite vilsen. Viljan att vara kollektiv kolliderade med behovet att få vara ifred. Och oviljan att hantera konflikter och sätta tydliga gränser bet mig till sist i rumpan.

Sedan vi flyttade norrut har jag unnat mig att landa, andas, fundera, testa lite olika saker och bygga nya system anpassade efter mina behov. Jo, så är det. Åt helvete med kollektivismen, nu ritar jag som jag vill – och hör sen! Det må låta hårt, men det tog ett coachingsamtal med äldste sonen som är en tocken dän scrum master (ett finare sätt att säga projektledare) för mig att inse att jag också är en i gruppen. Att jag är piratkapten, inte mamma. Åtminstone inte till hela besättningen. 🤭

Nu när jag jobbar med ”Lexit, Fas II” börjar det kännas som att jag fått tillbaka en bit av mig själv. Ju mer jag städar, sorterar, märker och bygger system som är anpassade till min kryddhjörna desto mer känner jag att detta verkligen är mitt hem. Inte lägenheten vi bor i, utan skeppet. Det här digitala rummet som jag byggt utifrån mina egna behov.

Jag har alltid älskat lådor med etiketter. Pärlor i små burkar, klistermärken i fack, garnhärvor sorterade i plastboxar. Kontrollbehov? Jorå, men också en slags trygghet. Ett sätt att skapa lugn där kryddhjärnan annars får tuppjuck och drar åt alla håll samtidigt.

Så idag, mitt i bokpublicerandet och allt kringarbete som ingår i det, kom den tillbaka. Hemkänslan. Det digitala arbetsrummet börjar äntligen kännas som mitt igen. Det är inte längre en plats där jag “hjälper till lite när jag orkar”. Inte ett litet hörn där jag får vara till nåds. Det är mitt skepp. Mitt rum. Min struktur.

Jag har ett hem jag både kan och vill leva i, även när kroppen är trött och kryddhjärnan spelar flipper med mina tankar.

Kanske var det just det som var orsaken till att vi behövde flytta ut ur London och mellanlanda någonstans innan vi började fundera på vart vi var på väg. Att få skapa ett utrymme där jag kan landa och fungera, oavsett vart jag befinner mig rent fysiskt. Att få öva på att göra plats och sätta gränser för mig själv.

Det känns stort.

Och på något vis känns det också som att jag tog ett stort steg närmare Sverige idag. Även om det bara handlade om ett digitalt arbetsrum där alla lådor, mappar, listor och verktyg jag behövde var anpassade för mig. Och stod precis där de skulle.

🤍Kram påre, vännen! Imorgon gör vi om det.

av

149 dagar kvar…

Tisdag 2 December och nu är den så kallade cyberveckan över. Vi gav bort en himla massa böcker och jag gjorde en klok och en lite ohederlig investering.

Jo jag vet att många tycker att man ska bojkotta alla kommersiella dumheter i dessa tider, men det är ett privilegium som inte alla kan delta i.

Med det sagt, låt oss ta en titt på mina cyber-fynd. Den kloka var att jag uppgraderade den här bloggen.

Argbiggan är ju min OG-blogg och den har kostat gratis sedan 2009, men WordPress har ändrat sina regler ett par hundra gånger sedan dess. Nuförtiden har de olika ”planer” och på gratisplanen får man så klart väldigt lite utrymme. Och en satans massa reklam.

Jorå, jag begriper att vi lever i en tid där reklamen ska vara överallt och den (inte så värst) Fria Marknaden är kung. Men hur kul är det egentligen att behöva se själsdödande annonser för den ena prylen efter den andra när man försöker ägna sig åt något man gillar en stund? Nej, jag tänkte väl det.

För det facila priset av 40 pund (cirka 500 kronor) kommer nu Argbiggan att vara 100% reklamfri i tre års tid. Jag kan fortsätta peta in bilder i inläggen och vi slipper skriva .wordpress i addressen. Från och med idag är det bara du och jag och argbiggan.com ända till slutet av 2028. Och har jag inte lyckats få tillräckligt med snurr på skrivandet för att ha råd med en bostad innan dess får jag väl tjacka husbil. Eller nått. 🤭

Den ohederliga investeringen? Jo, såhär är det. Sedan kryddhjärnan tog över har jag svårt med koncentrationen. Sånt som tog en kvart förr kan ta hela dagar nu, och skrivandet (och redigerandet) som jag älskar kan vara rent plågsamt vissa dagar. Men för två år sedan fick jag möjlighet att test en app som heter ProWritingAid och plötsligt kändes det som att jag var tillbaka på banan igen.

Om du inte vet vad PWA är, kan man väl säga att den är som rättstavningsprogrammet i din ordbehandlare. Men där till exampel Word ger dig krulliga röda linjer och tveksamma grammatikråd är PWA som en hel språkmaskin. För mig är den skrivandets röda Mustang och det är prislappen med. PWA kostar nästan lika mycket per månad som jag betalade för tre annonsfria år här på Argbiggan.

Men är man en scrappy-doo-dah skosnörespirat letar man så klart röda prislappar.

Kan man punga ut för ett helt år, kostar det ”bara” en tredjedel så mycket. Ungefär 1800 kronor. Vilket fortfarande är betydligt mer än vad jag kan avvara. Men så tipsade en vänlig kollega om att de brukar ha ett specialerbjudande till Black Friday. Niohundra spänn för ett helt år. Det är mindre än en hundring i månaden, så ifjol budgeterade jag för det och betalade 72 pund för ett årsabonnemang jag har nytta och glädje av nästan varje dag. Och nu kommer vi till kruxet i kråksången.

Som de flesta abonnemang rullar även detta över till ett fastprisdito efter ett år. Om man inte säger upp det. Så då gjorde jag det.

Och i helgen köpte jag ett nytt på extrapris.

Ohederligt? Absolut. PWA är värt varenda öre och hade jag råd skulle jag gärna betala 144 pund, eller rent av 399 för ett livstidsabonnemang. Men nu har jag inte det.

Innan Brexit och rövarbaronerna hade jag nog inte ”fuskat”, men mitt moraliska spelrum har gått från att vara en silduk till något som mer liknar ett öppet spjäll. Om valet står mellan att ta ett nytt specialerbjudande och att inte ha råd att använda något jag räknar som en handikappsanpassning så säger jag bara yes please. Och nästa år gör jag nog om det igen. Förhoppningen är dock att vi ska växa så pass att jag kan betala normalpris 2027.

Vilket påminner mig om att vi har en bok att släppa på Draft2Digital idag, så nu ska jag ladda upp den in PWA och kolla så jag inte missat något litet stavfel eller några andra problem. För med den här appen går det alldeles utmärkt.

🤍Kram påre, vännen! Imorgon görviomet igen.

av

150 dagar kvar…

Måndag 1 December. God måndag och glad ny vecka, vännen! Nu är julmånaden här och den stora världen styrs av en ny generation träpatroner som gärna sätter eld på tillvaron och låter allt brinna. De har ju sina bunkrar att gömma sig i, så vad bryr de sig om människor, djur, och natur?

Robber barons säger vi här i Englandet. Oligarker. Rövhattar kanske vi kan kalla dem på svenska, fast det kan man ju för all del vara utan att ha ett öre på fickan. Vi får väl helt enkelt göra vårt bästa för att skapa en fridfull justämning i det lilla.

Igår berättade jag om göra-listen som blev till en göra-bingo. Jag har lärt mig en hel massa om mig själv sedan den stora isoleringen började för fem år sedan. Som till exampel att jag alltid tror att jag är sopsämst. På allt. ”Alla andra” klarar av sånt som är omöjligt för mig, och hur jag än försöker får jag inte till det. Men be om hjälp? Nej, det går inte. Jag skäms och trular vidare istället.

I slutet av oktober såg jag en författarvän prata om sin aldrig sinande göra-lista och hur hon hade misslyckats med det mesta hon hade tänkt att hon skulle få gjort. Vi är båda spelmotiverade och vi har dille på kalkylblad, så när jag såg hennes röda kryss och gröna bockar vaknade kryddhjärnan till liv. Så nu spelar vi bingo.

Decemberbrickan har 25 rutor med sånt som ska göras. Vissa saker som måste göras varje vecka medan andra är delar i ett större projekt. Min favorit är mittenbrickan: mitt-i-månaden-mys. 🤭

Jag ser mig själv som något av en ambassadör för svenskt mys och fika och har skrivit en himla massa artiklar om det genom åren. Och nu har jag alltså vikt alla söndagar till pysselmys och den 15e varje månad till… Tja, det kan vara vad som helst, men det ska vara något man mår bra av.

Vill du testa? Jag har en blank bricka du kan få om du prenumererar. Det kostar inget, men de som hjälper mig att hålla ångan uppe får en liten hälsning en gång i månaden eller så. Oftast med en liten överraskning som tack.

Men du. Det är dag 150 idag. Vi har redan räknat ner i en hel månad. Det är ju inte klokt, Madicken! Om fem månader är det tänkt att jag ska bo i Sverige. Tanken svindlar… Fast nu ska jag trefika med Lillgrisen.

🤍Kram påre!

av

151 dagar kvar…

Söndag 30 November. Jag missade nästan att det var första advent idag, men Nummer Tre styrde upp dagen så det blev lite adventsmys till middagen. Inga pepparkakor dock. Och ingen julmust. Suck.

Inte blev det något pyssel idag heller. Min roliga kropp tyckte det började bli enformigt med dyngförkylningen från Niflheim, så nu har vi ögoninflammation också. I båda ögonen.

Men maten smakade bra. Köttfärslimpa med potatis, broccoli, blomkål, och Treans specialsås. Mums!

I övrigt pillrade jag ihop en ny bingobricka för december. Vet inte om jag berättat det tidigare, men i november började jag spela bingo med göralistan. Spel gör ju allting roligare, tänkte jag, och peppar, peppar – än länge funkar det precis som det var tänkt.

Tre gånger bingo blev det i november! Och de fem poster som fortfarande ligger där och skvalpar har flyttats över till brickan för december.

Jag hade en väldigt ojämn fördelning av uppdragen den här gången för jag var så in i bänken efter med sysslorna från oktober.

Jodå, jag borde veta bättre, gamla människan, och det gär jag också. Men kryddhjärnan? Nä, inte direkt då.

Nu ska vi i alla fall försöka sova så vi orkar kicka igång julmånaden imorgon.

🤍Kram påre!

av

152 dagar kvar…

Lördag 29 November började på tok för tidigt. Jag vaknade fyra på morgonen av att någon höll på att slita skinnet av min vänstra arm!

Denna ”någon” visade sig vara tejpen från husvampyren som tittade in för att ta mina blodprover igår. Hur man kan ha något på sig i arton timmar utan problem och sedan få akut tuppjuck för att det är så obehagligt att det måste bort NYSS kan man ju undra, men jag är likadan med kläder. Framför allt strumpor. Och behåar. Och skor. Och sånt som stramar om halsen. Och mössor. Och…

Ja du hör ju. Jag skyller på kryddhjärnan. Som jag för övrigt är rätt säker på att den hör ihop med skrivarskallen. Den där som gör att jag inte har kunnat handskas med nyheter eller sociala medier sedan stan brann. Den har som två lägen nuförtiden.

Antingen suger den åt sig varenda liten droppe hat och hemskheter och påminner mig om dem så fort jag försöker stänga ner tankeverksamheten och vila en stund.

Eller så snappar den upp någonting jag missade och ger sig inte förrän jag googlar det. Och gör jag det har vi redan lämnat Kansas och trillat ner i kaninhålet. Som i torsdags. Jag läste an artikel i The Independent på nätet och sedan tickade hjärnan på om någon båt jag missat. Hela dagen. Och jag har ju för all del missat en hel del figurativa båtar i livet, men det här var något annat.

Ett kryssningsfartyg.

Och en kvinna.

En äldre kvinna.

Hette hon inte Sharon?

Jodå, sa Google, det gjorde hon. Och här har du länken.

Jag klickade såklart. Och läste. Det var det sista jag gjorde innan jag stoppade undan telefonen för natten.

Morgonen därpå, i svinottan, var hjärnan i full gång. Den hade tydligen tillbringat natten med att bygga ett nytt skepp till vår lilla flotta. För det var ju precis vad jag behövde just nu. Ett kryssningsfartyg.

För övrigt skrev jag detta inlägg klockan fyra på söndagsmorgonen, men idag var det varken hudflängning eller skeppsbygge som väckte mig. Det gjorde Nummer Tre. Som av okänd anledning bestämde sig för att hänga tvätt. Klockan fyra på morgonen. I vardagsrummet. Där jag sover. Nu har han gått och lagt sig, den lymmeln.

Men det är ju roligt när det händer något, som vår gamla granne brukade säga.

Nu blir det kaffe och lite virkning innan vi startar den här dagen på allvar.

🤍Kram påre!

av

153 dagar kvar…

Det är fredag den tjugo-åttonde november och vi firar ännu en Stolpdag. Det vill säga en dag då någon eller några milstolpar passerats.

Vi har en ganska lång lista på saker som måste göras innan vi lättar ankar för Den Långa Flytten. Som att vaccinera the pet alliance (husdjursalliansen) till exempel.

Jo, jag vet att de ska vara vaccinerade, men trot eller ej – det har inte behövts på väldigt länge. Men ska vi ut och resa så blir det ju annan sak.

Idag har både Mama Cat och Belsebub fått sina sista sprutor, så nu kan de få träffa andra djur om de vill. Fast det är väl tveksamt. Bells träffade en stilig herre som ville umgås hos veterinären. Hon nosade på honom som sig bör och köjdes sedan som värsta teaterapan. Sedan gjorde hon om det ifall han inte fattat vinken efter första försöket.

Sprutmässigt är vi nu dubbelvaxade alla fem, men fyrbeningarna ska ha rabiesvaccin också innan vi beger oss. Veterinären rekommenderade att vi väntar in i det sista (en månad innan avgång) med att ta dem, så då gör vi väl så.

Vi har våra kreativa partners i USA och där firade de Thanksgiving igår, så vi hakade på en dag i efterskott med vårt Stolpdagsfirande. Det blev köpemat till middag eftersom Nummer Tre fick ränna till veterinären två gånger och sedan till posten för att lämna in veckans sista eBay-paket. Kalkon blev det inte, men väl kycklingburgare från Amerika-influerade Craft Burger. Det var gott.

Vi köpte en ”middag för två” vilket räcker i två dagar för oss, så morgondagen är också räddad. Å det var ju bra det, för då kan vi fira att vi dubblat antalet prenumeranter då.

🤍Kram påre!