Jeeves & Jag: Början på ett oväntat partnerskap

Sommaren 2023 bestämde Sir Bear och jag oss för att tillbringa en månad med att utforska den här AI-grejen som alla pratade om. Han var nyfiken och ville se hur bildgenereringen fungerade, men mitt eget intresse var minst sagt svalt. Men jag gillar ju en utmaning, så att utforska den här tekniken i en månads tid lät inte alltför oöverkomligt.

Efter en del funderane hit och dit avsatte vi tid i juli och avgränsade uppdraget: Vi ville veta hur pass användbar AI kunde vara för en författare. Var det så värdelöst som jag trodde, eller kunde det vara ett verktyg som vi borde försöka förstå bättre? För att kunna svara på de frågorna skulle jag testköra ChatGPT medan han satte MidJourney i arbete.

Ett och ett halvt år senare använder vi fortfarande AI för olika uppgifter, och jag har bestämt mig för att dela med mig av min resa från en hårdnackad AI-skeptiker till någon som nu har en virtuell förlagsassistent som jag kallar Jeeves. Men innan vi börjar gräva i vad vi har lärt oss av detta och hur vi arbetar, måste vi börja med det finstilta.

Sir Bear, som lystrar till namnet Leto Armitage bland civiliserat folk, är ansvarig för våra styrdokument. Han skrev vår Etikpolicy som behandlar användningen av artificiell intelligens. Jag kommer inte att posta själva policyn här, men jag tycker att det är viktigt att vi tar upp kärnan i den.

Artificiell Intelligens (AI) är fortfarande ett hett ämne, och det kan ibland kännas lite överväldigande – särskilt om du inte är tekniskt lagd. Det kan också vara skrämmande då vi har sett många exempel på författare, illustratörer och andra kreativa så kallade indies som har blivit mobbade, ”doxade” och till och med förlorat sina försörjningsmöjligheter för att de jobbat med AI. Vi stödjer inte sådant beteende.

Vi förstår att människor har olika känslor kring AI. Vår Resilience Crew och passagerare bestämmer själva hur och i vilken omfattning de använder AI i sina kreativa processer. Några har valt att inte använda AI överhuvudtaget medan andra använder det i olika sammangang. Vi välkomnar diskussioner kring detta så länge de förs i god tro, men vi anser att alla har rätt att avgöra vad som är bäst för deras eget arbete. Mångfald i tanke, ord och handling i kombination med respekt och ödmjukhet inför varandras olikheter ger näring åt vår gemenskap.

Denna enkla guide syftar till att förklara vår ståndpunkt på ett enkelt sätt, så att alla kan förstå vart vi står.


1. AI är inte bara dåligt

Låt oss börja med det grundläggande: AI är inte dåligt i sig självt. Det är ett verktyg precis som alla andra och hur vi använder det spelar roll. Du kan använda en hammare både för att bygga ett hus och för att krossa ett fönster. Vi anser att det är viktigt att fokusera på etiken i hur AI används, snarare än att skylla på själva teknologin.

Utvecklades det under skumma omständigheter? Absolut.

Finns det flera anledningar till att vi bör diskutera effekten och påverkan denna teknologi har och kommer att fortsätta ha på våra liv, vår miljö och demokratin i sig? Absolut.

Men vi kan inte vrida tillbaka tiden. AI har redan varit en del av våra liv längre än de flesta av oss inser. Det kommer inte att försvinna. Vi tror att det är viktigt att vi förstår det om vi ska delta i debatten. Vi anser även att alla som inte alls vill engagera sig i detta har all rätt att göra det valet för sig själva.


2. Respektera upphovsrätten

Ett av våra största bekymmer med AI är hur det lär sig. Många AI-system tränades genom att konsumera enorma mängder innehåll från internet, ofta utan tillstånd från de upphovsrättsinnehavarna. Detta innebär att verk av författare, konstnärer och andra kreatörer har använts utan deras samtycke.

Vi anser att alla kreatörer bör ha rätten att bestämma om deras verk används för att träna AI-system. Precis som du inte skulle vilja att någon använder dina personliga foton utan att fråga, tycker vi att samma respekt bör ges till kreativa verk.


3. Använda AI ansvarsfullt

Så, vad är okej när det gäller att använda AI? Vi är bekväma med att använda AI-verktyg som är tränade på innehåll i public domain (verk som är fria för alla att använda) eller innehåll som har licensierats för detta ändamål. Detta säkerställer att vi inte oavsiktligt trampar någon på tårna.

Ibland är det dock svårt att veta var ett AI-verktyg får sin information ifrån. Många AI-tjänster avslöjar inte sina datakällor, vilket gör etiska beslut svåra. I dessa fall har vi beslutat att använda AI på begränsade sätt:

  • Små bidrag: Vi använder AI för mindre delar av ett större projekt, men inte för huvudinnehållet.
  • Icke-kommersiellt bruk: Vi använder AI för personliga projekt eller saker som inte är avsedda att tjäna pengar.

Genom att göra detta hoppas vi minimera eventuella problem samtidigt som vi drar nytta av vad AI har att erbjuda och vad vi lär oss i processen.


4. AI-verk är inte upphovsrättsskyddade

Vi anser att verk som skapats helt av AI inte bör vara upphovsrättsskyddade. Upphovsrättslagarna är utformade för att skydda mänsklig kreativitet och uttryck, och eftersom AI inte skapar på samma sätt som människor gör, känner vi att det inte passar här. Vi är medvetna om att det har skett vissa förändringar på detta område och kommer att ta upp dem i denna serie.


5. Omforma AI-innehåll till originalverk

Vi tror på transformativa rättigheter. Det betyder att om du tar något (även om det är AI-genererat) och lägger till din egen kreativitet i det – gör det till något nytt och unikt – så kan det nya verket betraktas som ditt. Det kan handla om att använda AI som en startpunkt eller inspiration, fast den slutliga skapelsen är din egen. Eller om att börja med något som är din egen skapelse och använda AI för att modifiera eller förbättra den.


Ett levande dokument

Våra synpunkter på AI och hur vi använder det är inte huggna i sten. Teknik och samhälle förändras alltid, och vi utvecklas med dem. Vår Etikpolicy är därför ett levande dokument. Vi uppdaterar våra styrdokument allt eftersom vi lär oss mer, men vi strävar alltid efter att agera så etiskt och ansvarsfullt som möjligt i det vi gör.

Oavsett om du är en teknikentusiast eller någon som föredrar att hålla saker enkla, hoppas vi att denna guide hjälper dig att förstå vårt synsätt. Om du är intresserad av den fullständiga versionen av vår policy kan du hitta den på aswewrite.com där vi har de aktuella och auktoritativa versionerna av våra styrdokument.

Jag hoppas att detta var en hjälpsam introduktion till denna serie som jag kallar Jeeves & Jag. Kanske är du intresserad av att följa med och dela ned dig av dina egna åsikter och erfarenheter kring AI som ett redskap i den kreativa processen? Det vore kul.

Kram påre!

🤍Linnea

Om Sjörapporten och Min Dunderklumpen Era

Alltså, sjörapporten för 2025 ser inget vidare ut, så jag har börjat surra fast seglen och bunkra upp förråden. Prepping har ju varit inne ett tag, så jag är väl lite hipp nu då kanske. Eller bara utbränd. Oavsett vilket tror jag nog det är en bra ide att se om sitt hus innan otiderna är över oss.

Jag skrev ett inlägg häromsistens (kommer snart här också) om hur jag tappat lusten för sociala medier. Det låter väl inte som något större problem direkt, men om man vill sälja det man skriver så är det en rätt dålig affärside att göra sig osynlig. Vi, dvs min skrivkamrat Herr Björn och jag, har funderat en hel del kring detta, och äntligen landat i något slags kompromisslösning. 

För min del innebär det att jag kommer att sluta separera mitt innehåll mellan olika tema-profiler. Det känns ovant och nästan naket, men ändå rätt på något vis. Jag är helt enkelt på väg in i min Dunderklumpen era.

Här, på kontot som började som bloggen Argbiggan för mer än 20 år sedan, kommer du fortsättningsvis att få möta piratkaptenen, funkisförfattaren, Skandi-sagan, och kaosvildvittran under ett och samma tak. Det blir i stort sett samma innehåll som på mitt huvudkonto, @linnealucifer, fast på svenska.  

Som alltid är det ”jag kommer när du ser mig” som gäller. Det kan bli en hel massa skrivande framöver, eller så blir det bara en tummetott. Vi får la se.  

Nu vet du i alla fall varför jag har stajlat om mina konton så att Linnea, Argbiggan, och Resilience ser nästan likadana ut. Linnea, det är ju jag det, och Resilience är mitt piratskepp. Simples!

Om du liksom jag lockas av öppet hav och vill följa med på en tur så är du hjärtligt välkommen ombord. Mitt skepp är en mötesplats för lobbots – lovers of books and bookish things. Gillar du att läsa, skriva, eller samla på böcker? Tycker du att rödhattar, brunskjortor, och broligarker är läskiga typer som inte borde få bestämma hur (eller om!) vi andra lever eller dör? Då kan du nog trivas bra här hos oss.

Kram påre!

🤍Linnea

Om Vampyrer, Virus och Vaccin

Sitter här och sorterar blogginlägg i nya kategorier, precis som jag gjorde i november 2019, och det känns som en riktig deja-vu-upplevelse. Been there, done that, som vi säger här i Englandet.

Jag har varit på en mer än decennie-lång resa genom alla möjliga slags vatten, men den senaste etappen började 2020. Under månaderna som ledde upp till det nya decenniet höll jag på att dekorera den nya, uppdaterade versionen av mitt piratskepp, Resilience. Jag gjorde mig redo att fälla ner landgången och släppa ombord de första besökarna.

Två år tidigare hade jag tagit ett viktigt beslut angående den enorma mängd ord jag har skrivit genom livet. Innan 2017 var jag fast övertygad om att det fria ordet borde vara just fritt, och jag hade aldrig ens funderat på att försöka tjäna pengar på mina bloggar eller acceptera samarbeten och sponsring. I själ; och hjärta känner jag nog fortfarande så, men dessvärre betalar varken mitt hjärta eller mina principer några räkningar.

Om du är intresserad kan du läsa mer om processen som fick mig att kompromissa med mina principer någon annanstans här i stacken, men i korthet handlade det om att ändra kurs på mitt skepp. Jag föreställde mig henne som ett flytande bibliotek med läsrum och en angränsande skrivsal. När alla pusselbitarna hade fallit på plats köpte jag några domäner, drog tillbaka allt material från mina gamla bloggportaler och började redigera om allt jag någonsin skrivit till något som nästan liknade en Substack. Jag hade gratismaterial, betalinnehåll, en chatt, ett forum och några sociala mediekonton – alla skapade som delar av, eller däck och hytter på, skeppet Resilience.

Jag är en planerande, kart- och kalkylbladsälskande piratkapten som sätter kursen för fem år i taget. För fem år sedan satt jag och ritade en bild av vart jag ville vara vid slutet av 2024. Funderade på vad jag skulle kunna tänkas göra därefter. Men här kommer en liten spoiler: det gick inte som jag hade tänkt mig.

Varför inte?

Jo, för att eländesåret 2020 kom emellan.

Jag höll som bäst på att skriva mitt Gott Nytt År-inlägg när jag hörde de första viskningarna om något som hänt i Kina. Det sades att det fanns en risk att det kunde bli en värre pandemi än något vi sett i vår livstid. Tre månader senare fick jag två brev – två riktiga brev. På papper! Det ena var från NHS, vår nationella sjukvårdsservice, och det andra från Downing Street. De sa i princip samma sak: Don’t call us – we’ll call you. Jag var rökt!

På grund av min autoimmunitet var jag tvungen att isolera mig tills pandemin var över. Det var en lång historia, men slutresultatet blev att jag vände upp-och-ner på min fina femårsplan och byggde mig ett pandemipanikrum. En av domänerna jag hade köpt var aswewrite.com som jag hade för avsikt att använda som ett slags framtidsarkiv för alla mina kreativa texter, mitt fria skrivande. Ursprungsplanen var att fokusera på att bygga upp ett fackbibliotek av allt jag skrivit under mitt professionella liv eftersom det i regel är lättare att tjäna pengar på facklitteratur.

As We Write skulle vara efterrätten, mitt happy place. Min lilla skrivhörna där jag kunde leka med ord för nöjes skull när jag hade säkrat överlevnaden (i monetär bemärkelse). Jag såg framför mig hur jag skulle ligga för ankar vid någon fin vik där jag kunde skriva och repa mod att publicera mina skönlitterära texter.

När jag låste ytterdörren den 16e mars 2020 visste att det skulle dröja månader, kanske år, innan jag såg min familj igen. Det var inte bara jag. Miljontals sårbara människor världen över tvingades ta liknande åtgärder för att skydda sig mot det förbannade COVID-viruset och de effekter våra läkare varnat oss för om vi släppte in det. NHS sa att vi skulle behöva hålla oss inlåsta i minst tre månader, men jag minns att jag tvivlade på att världen skulle kunna enas och ta kontroll över en global pandemi på mindre än ett år.

Så vad gör man för att inte bli galen när man sitter inspärrad på obestämd tid? Vid det här laget har vi sett många exempel på folk som startade nya karriärer eller utvecklade nya färdigheter för att handskas med isoleringen. För mig verkade det vara ett gyllene tillfälle att satsa allt på att bygga mitt lilla bloggimperium. Men icke. Det tog bara några dagar att inse att det var ett lönlöst projekt.

Jag behövde komma så långt bort som möjligt från den krassa verkligheten, och det enda sättet jag kunde göra det på var att gömma mig i mitt happy place. Det fick bli baklängesmiddag helt enkelt. Fuck fackbloggandet – jag ska försöka lära mig så mycket som möjligt om så många aspekter av fiktionsskrivandet som möjligt istället.

Om vi ska vara petnoga är att jag fullständigt värdelös på det mesta, men jag är bra på att hitta på saker. Berättandet har varit min livskraft sedan barnsben. Den krycka jag stöttat mig med i mörkret, och de vingar som burit mig i ljusare tider. Jag har både studerat och undervisat i skrivande. Jag har coachat författare och varit redaktör (editor) i decennier, men jag har aldrig känt mig bekväm med tanken på att publicera mina egna historier. Vilket är rätt märkligt med tanke på att jag också har en viss talang för att sälja saker.

Det var inte lätt att ge sig ut på en resa utan mål eller sjökort. Jag mådde så illa att jag svek min familj och mina vänner. Jag hade ingen ork att prata med någon, så jag drog täcket över huvudet och spenderade all min tid med att läsa, anteckna, och fundera. Det tog mig sex månader av raseri, självömkan och dödsångest att acceptera tillvaron i det vi kom att kalla Rapunzel-tornet. På andra sidan av den krisen kunde jag till sist tillåta mig själv att utforska en värld jag aldrig trott att jag kunde sträva efter.

Jag hade inga konkreta planer eller kalkylblad. Det enda jag hade att hålla mig till var det ord jag hade valt som startpunkt för det här nya äventyret.

Vampyr.

Jag hade ingen aning om vart det skulle leda, men en sak kan jag då säga: Aldrig i mina vildaste drömmar och fantasier såg jag mig själv skriva en mörk vampyr-romans, men här är vi.

Livet är allt bra lustigt ändå.

På ett sätt är jag nu tillbaka på samma ruta där jag var för fem år sedan. Här sitter jag igen och nålar upp mina texter och hoppas att tillräckligt många kommer att kliva ombord för att läsa dem. Vi har vaccin nu, men skitviruset försöker fortfarande bita folk i arslet, och jag lever ännu i det vi kallar shielding här. Men skeppet Resilience har hittat en ny hamn, jag har blivit med besättning, och vi har nått några otroliga milstolpar på vår resa.

Om du stannar kvar kan jag berätta mer om mitt sista stora äventyr och hur du kan mönstra på och segla med oss på de sju litterära haven i mitt kosmos.

Kram påre! 🤍

Adventsmys och Det Första Ljuset

I söndags tände vi det första adventsljuset. Traditionen att räkna ner de fyra söndagarna fram till firandet av Jesu födelse är djupt rotad i kristendomen, men du behöver inte nödvändigtvis vara troende för att finna mening i den. Seden att hålla vaka mot natten är århundraden äldre än julevangeliet.

Långt innan ryktet om mirakelbarnet i krubban i Betlehem började sprida sig, kurade våra förfäder ihop sig tillsammans när dagarna blev kortare och kallare. Jag föreställer mig att de satt insvepta i ull och päls med ansiktena upplysta i brasskenet. Att de berättade historier, och delade på den mat de lyckats skrapa ihop medan de väntade på att solen och våren skulle återvända.

De tände inte sina ljus för att det var tradition, utan för att det var såväl fysiskt som rent emotionellt nödvändigt. Kanske såg de precis som jag en hoppets fyr i varje fladdrande låga. Ett löfte om att dagen, åter ny, en dag skall ska stiga ur rosig sky bara vi härdar ut och tar oss igenom detta mörker. Tillsammans.

Vi kanske inte är beroende av ljus och brasor på samma sätt som våra förfäder var för att överleva vintern (fast det är ganska nära i vårt nya hem), men behovet av att ha något – eller någon – att luta sig emot och förlita sig på i våra mörkaste stunder är detsamma.

För vissa handlar adventsmånaden så klart enbart om tron på jesusbarnet som en guds gåva till mänskligheten. Jag tycker det är fint med tro, men det är nästan ännu finare att det för så många människor, helt oberoende av vad de tror på, är en tid som genomsyras av familjetraditioner, tacksamhet och generositet. Kanske är julefriden en påminnelse till oss alla om vikten av att ta en paus? Att uthärda våra mörkaste dagar i visshet om att ljuset alltid återvänder. Att hitta stunder av glädje och motståndskraft, inte i konsumtionshysteri och hektiska scheman, utan i små, nära ting, meningsfulla handlingar, och mys.

Danmark har ju sitt hygge, men som självutnämnd skandi-ambassadör till de Nio Världarna föredrar jag svenskt mys. Det är som lite mer avslappnat än hygge som fokuserar mer på strukturerade ritualer och instagramvänlig estetik. För mig är mys filten vi sveper in oss i, muggen med varm choklad, och de tända ljusen. Myset kräver varken inköp eller perfektion – det ber dig bara att njuta av ögonblicket precis som det är.

Som ambassadör har jag gjort det till min mission att sprida mysevangeliet vartän går. Mys gör underverk för själen och visar oss att livsglädje kan finnas i de enklaste ting: brasvärmen, ljuslågan som reflekteras i din älskades öga, skratten från barnen som leker, och tystnaden en stilla natt.

Jag har skrivit en hel serie om hur man lever som en tvättäkta mysviking. Det vet ju varenda svenne redan, men här i Englandet (och i Amerikat där min Styrbjörn och många av mina piratkollegor bor) är de lite eljest så att säga. De behöver lite mer skolning i det goda inflytande mys och fika kan ha på folksjälen.

På tal om mitt skrivande ska jag väl passa på att berätta att mina bloggar nu gått i vintervila, men mina inlägg om mys, skrivande, och andra bullar håller som bäst på att landa på Substack. Jag tror att det kommer att vara min huvudsakliga hamn vid sidan av Libertalia under 2025. Men innan vi tänker för mycket på vad som väntar oss när vi dansat ut julen tycker jag vi ska passa på att njuta av julmyset.

Tiderna är ovanligt mörka, det är sant, men om du ser dig omkring finns det fortfarande skönhet, uthållighet, och motståndskraft att glädjas åt. Låt oss höja våra koppar, horn, och muggar för hoppet och kärleken. För ljuset vi bär inom oss och ljusen vi tänder i våra hem. Må adventstiden värma ditt hjärta och dina ben, ett ljus i taget.

Kram påre!

🤍Linnea

Mellan fantasi och verklighet

Det känns alltid lite fånigt, fast lite högtidligt ändå på något vis, att starta en ny blogg. Det är som att börja om från början. Som att flytta in i ett nytt hus med en massa tomma rum som lovar nya tider. Den här gången blir allt bättre. Men så fort man fått nycklarna drar man med sig allt gammalt rat från förr och börjar berätta samma gamla sanningar om igen. Och i slutändan är det bara adressen som är ny.

Nu är ju det här varken en blogg eller ett nytt hus, fast en substack om livet som funkiskapten på ett virtuellt piratskepp är väl nästan samma sak? När Argbiggan—den här stacken—var liten (för mer än 20 år sedan) var hon en gratisblogg på den stora WordPress-portalen. Hon har flyttat några gånger sedan dess och tidvis fört en tynande tillvaro, först som trotsig tonåring och sedan som omotiverad student, men nu väntar vuxenlivet.

Argbiggan har fått ett nytt jobb och ett litet kontor bredvid mitt här på akterdäck. Om hon bara skärper sig och klipper håret så kan det nog bli riktigt bra det här. Tanken är att vi ska utforska utrymmet mellan fantasi och verklighet tillsammans; men innan vi går vidare och fördjupar oss i skrivande, böcker, och den fantasivärld jag skapat här vill jag ägna några ord åt att prata om sanningen.

Sanning är ett relativt begrepp. Visst finns det absoluta sanningar inom matematikens värld, till exempel, där två plus två alltid blir fyra, och de fysikaliska lagarna är universella. Men för de flesta av oss som lever våra liv i en värld av känslor, relationer och upplevelser, är sanningen ofta långt ifrån objektiv. Den är personlig, subjektiv, och formad av våra erfarenheter, minnen och känslor.

Ett intressant exempel är syskon som växer upp tillsammans. De delar samma hem, föräldrar, och ofta samma sociala kretsar. Ändå händer det inte sällan att de har helt olika minnesbilder av sin barndom. En familjesemester som ett syskon minns som en magisk upplevelse kan för ett annat syskon ha känts som en resa fylld av konflikter och missnöje. Deras berättelser kan låta som att de beskriver två helt olika semestrar, men det betyder inte nödvändigtvis att någon av dem har fel, fantiserar, eller ljuger.

Var och en av oss tolkar och upplever händelser genom sitt eget unika filter. Våra personliga känslor och erfarenheter färgar våra minnesbilder. På senare år har vi också lärt oss mer om neurodiversitet och hur det kan påverka hur vi upplevelser tillvaron. När vi ser tillbaka på våra liv är vi inte en objektiv, statisk sanning vi ser. Bilden beror på vilka glasögon vi har på oss och för varje minne vi plockar fram, ändras den en aning. Den omformas och får nya nyanser. Oavsett när vi tittar är bilden vi ser, den sanning den visar, verklig för oss även om den ser annorlunda ut i någon annans ögon.

Är det en svaghet eller en styrka att sanningen kan vara så mångfacetterad? Det är en fråga vi alla kan ställa oss och för mig är svaret tydligt. Jag ser det som en styrka. Kanske är det just i dessa skiftande sanningar som vi hittar en bit av oss själva. Kanske hjälper det oss att respektera andras perspektiv—att acceptera att minnen och upplevelser inte behöver vara identiska för att vara giltiga. Kanske kan det också hjälpa oss att skapa förståelse för varandra, att visa empati, och vara öppna för fler sidor av en berättelse än vår egen.

I mina bloggar och böcker har jag valt att skriva om mina upplevelser och tankar. Det finns en liten smula av mig själv i varje karaktär, och den litterära världen jag skapat är så klart baserad på hur jag ser på världen i stort. Jag är inte ute efter att proklamera några absoluta sanningar med mitt skrivande, men jag delar gärna med mig av min sanning. Av den värld jag vill leva i.

Det jag skriver är min sanning, formad av mina erfarenheter och den person jag är. När du bordar mitt skepp är du välkommen att ta del av min värld och min sanning. Och kanske är det just den sanningen som är mest värdefull, för den låter oss närma oss varandra med respekt och ödmjukhet.

Hugg dig en stubbe, och en kopp med valfri dryck, och kom och slå dig ner här vid lägerelden så ska jag berätta mer om mitt skepp, min besättning, och vår värld. Du kanske hittar något du vill läsa här. Du kanske vill dela med dig av dina egna berättelser eller vara med i någon av våra aktiviteter eller tävlingar.

Vad vet man, vi kanske rent av berättar en och annan hemlighet för varandra, för det är ju så vi skapar nya världar tillsammans.

Skriva var ordet, sa Bull…

Ja, det var ju tänkt att jag skulle ta mig samman och skriva mer det här året. Det har jag i och för sig gjort också, men bara på engelska. Syftet med att ha ett svenskt konto var ju att jag skulle få uttrycka mig just på svenska. Och det har jag inte gjort särskilt mycket alls i år. Inte på flera år, faktiskt, om vi ska vara nogräknade. Och det ska vi väl kanske.

Det är märkligt hur det funkar det här med modersmålet. Det språk som vi lärt oss sedan innan vi föddes. Använder man det inte faller det i glömska. Inte så snabbt som en del hjärnslöa kändisar vill få en att tro efter att de varit i Amerikat i ett par månader, men på sikt.

I många år försökte prata svenska med varandra när vi var ensamma hemma, valparna och jag, men allt eftersom märkte jag att de kände sig obekväma med det. Ju äldre de blev desto knöligare blev svenskan för dem och de saknade ofta ord för att uttrycka sig med. Det kändes lite sorgligt. Det var en av många oväntade sidoeffekter av att flytta utomlands jag inte hade tänkt på innan.

Jag försökte uppmuntra dem att läsa, skriva och prata mer svenska, men det var bara en av dem som var särskilt intresserad. De andra såg det inte som något problem. ”Vaddå, vi bor väl inte i Sverige, heller”, som en av dem sa till mig när vi debatterade värdet av ett modersmål eller att vara flerspråkig.

För min egen del har jag alltid älskat att skriva på svenska, men ska jag vara helt ärlig—och det ska jag väl—så föredrar jag att läsa allt utom svenska böcker på engelska. Jag har tappat i kognitiv förmåga, så jag glömmer ofta ord, men känslan för språket har jag kvar. Och uttalet med för den delen. Men nu var det ju just skrivandet jag skulle prata om.

Ifjol bestämde jag mig för att försöka blogga lite mer på svenska, men jag kom av mig när det blev lågtryck på flyttfronten. Nu när vi bestämt oss för att bli med substack kändes det dock som att det var läge att komma igång igen.

Jag ska försöka bättra mig.

Kanske. Möjligen. Eventuellt.

Men några fler inlägg blir det nog.

Fast osvuret är bäst.

Tror jag.

— Linnea 💛

Jeeves & Jag: Vi tar det från början

Jag är så gammal att jag brukade lära folk hur man producerar trycksaker med hjälp av en Mac och Aldus PageMaker (numera InDesign) på 90-talet. Det var en vild tid, och känslorna kring den då nya teknologin var minst sagt blandade.

Jag var övertygad om att vi hade ett val då: vi kunde se det som ett nytt verktyg vi kunde lära oss att bemästra eller vägra och riskera att bli lämnade kvar i någon slags fördigital öken. Så här i efterhand vet vi att jag hade rätt i det. (Nej, det var inte bara jag, men den här berättelsen handlar om mig och min resa.)

Idag är jag lika övertygad om att vi står inför samma val med den Artificiella Intelligensen (AI). Vi kan hata den här teknologin hur mycket vi vill. Vi kan fnysa åt AI och kalla det värdelöst. Vi kan säga att det är omoraliskt och kalla det för stöld. Vi kan till och med beväpna oss med rättfärdig ilska och virtuella högafflar och driva ut de satans AI-häxorna ur våra samhällen. Men det spelar ingen roll vad vi gör eller säger – inget av det kommer få AI att försvinna med mindre än att någon utvecklar en modell som fungerar bättre.

I den här serien delar jag med mig av min resa från övertygad AI-skeptiker till någon som använder AI, framför allt i form av min virtuella assistent, Jeeves, varje dag. Det här är ingen ”så här enkelt blir du rik”-serie, och jag är inte här för att sälja någon kurs. Jag vill bara dela med mig av hur mina tankar gått och visa hur jag som funkisförfattare använder AI i min vardag och i mitt kreativa skapande.

Oavsett om du är nyfiken på AI eller helt emot det, hoppas jag att den här serien kan ge dig något att tänka på och en inblick i hur teknik och kreativitet kan samverka. Det finns så klart många olika sätt, men det här är vad som fungerat bäst för mig.

Att köpa julklapp till sig själv

Det bidde en julklapp till mig själv på Black Friday-rean i år. Jag har varit motsträvig som tusan, men ska det förändras och förnyas så ska det.

Den här lilla kulan heter Echo Dot och hon är min inkörsport till skärselden. Hon väcker mig på morgonen, påminner mig om sånt jag behöver komma ihåg och läser böcker för mig.

Echo ska varna för pollen, tala om vad vi har för väder och hjälpa mig hålla koll på vad vi måste beställa och när vi har en leverans på ingående. Hon kan göra mer än så, men det får bli något jag fördjupar mig i nästa år.

Hon är en del av Alexa, en så kallad smart home solution från Amazon som gör det möjligt att kontrollera en himla massa funktioner via telefonen och med rösten. Jag ogillar skarpt tanken på att någon kan lyssna på mina konversationer, men ibland får man bara gilla läget och rulla med tiderna, som vi säger här i Englandet.

Har du köpt dig själv en julklapp?

Poddmick och PS4-spel

Saker man kan hitta när man flyttstädar: Tre oöppnade PlayStation4-spel. De måste ha kommit med konsollen när vi köpte den. I bakgrunden min nya leksak, en poddmikrofon…

Jorå, någon dag ska jag bli med podd. Fast inte en sån där skitviktiga typer paratar strunt om sånt de inte begriper. Jag tänker mig en berättelse. Som en följetong, typ. Vad tror du om det?

Mojito på burk

Något jag aldrig vänjer mig här: Gratis smakprov av mojito (8% alkohol) med dagens matleverans. Begriper inte hur det kan vara lagligt… 🤷🏼‍♀️

Jag blir så trött när jag hör svenskar säga att de vill ha mer reklam och att SVT är skit.

Är gratis verkligen så gott? Kanske det, men gratis är det aldrig. Även om det ser så ut.