Alla små flickors högsta dröm ska vara att bli gifta och få vara prinsessa för en dag. Det är åtminstone vad de flesta av mina kvinnliga bekanta påstår. Man ska drömma om, och planera för, sitt bröllop. Samla bilder och ideer i en scrapbook, fundera på vilken kyrka man vill ha, vart festen ska hållas osv. Det är den största händelsen i ens liv och dess betydelse för ens sociala ställning kan inte nog understrykas. Jag känner ett par kvinnor som gifte sig med första bästa hugade spekulant av rädsla för att missa tåget!
För andra är äktenskapet så helgat att de vill vara säkra på att de valt rätt. De har inte bara planerat själva bröllopet in i minsta detalj; de har också en detaljerad jobbeskrivning och specifikation av de personliga egenskaper den blivande maken bör vara i besittning av för att komma ifråga för vakansen. Jag känner ett par kvinnor som ännu inte hittat Den Rätte. De är nu mitt i livet. Den biologiska klockan har snart tickat ut och de knaprar Prozac och andra kuliga små piller för att hantera besvikelsen över att livet inte blev så som de tänkt sig.
Jag tycker det verkar så olidligt trist att tillbringa sitt liv i ett vacuum. Att inte riktigt kunna ta sig för något, eftersom att allt handlar om att bli gift. I väntan på detta stora ögonblick gäller det tydligen att passa på att göra sånt som gifta kvinnor inte gör – kyssa en massa grodor till exempel – och att öva upp tålamodet. Det vet ju alla att äktenskap fordrar stora doser tålamod.
Jag tycker det verkar lika oliiiidligt görtrist att vara gift bara for att man ska. Att sitta fast i ett liv man egentligen inte vill ha bara för att konventionen (?) säger att det är så det ska vara.
Ibland undrar jag vad de tänker, alla de kvinnor som i min barndom bränt behån och propagerade för en framtid där kvinnors rätt till frihet och likaberättigande, när de ser yngre generationers kvinnor skaffa push-up, operera in silikon och med putande läppar och yppig barm drömmande planera Den Stora Dagen.
Det är så klart ok att drömma om bröllop och planera för hur drömprinsen ska vara. Och det kanske är ok att ”köpa limpa i brist på bröd” också och gifta sig med första bästa hugade spekulant. Men man får inte låta planen bli så viktig att man glömmer bort att leva. En resa är bara en transportsträcka ifall man inte har tid att uppleva något av det man ser och möter pa vägen. Och livet är allt för värdefullt för att bara vara en enda lång transportsträcka.
Vägen är resans mål, sa Piet Hein. Jag tror han hade rätt i det.
I fredags vaxte var familj och barnen fick en lillebror – han heter Junior och han ar varldens sotaste lilla fluffboll till Berner Sennen (?) valp. Och det var kanske meningen att han skulle komma till oss.
Jag har letat hund ett tag nu och jag ville ha en vuxen omplaceringshund, framfor allt for att jag behover lite draghjalp med mina morgonrundor. Min ledbandsskada och doktorns utlatande om att det kan laka ihop pa 6-12 manader med regelbunden motion fick mig att intensifiera sokandet igen. Jag letade inte langre bara en hund – jag letade en rehabiliteringspartner! =)
Tidigare i veckan hade jag tva hundar pa kroken: en alaskan malamute tik och en berner sennen hanne. Bada vuxna, felfria hundar som behovde omplaceras for att de inte gick ihop med familjens ovriga hundar (tiken) och for att familjen skulle flytta till lagenhet (hannen). Jag ville se annonsen pa hannen en gang till och medan jag letade efter den sag jag en ny annons och en bild pa var lille kille.
En ung tjej annonserade ut honom och det var nagot med den annonsen som inte stamde. Hon sa att hon fatt honom i present men fick inte ha mer an en hund i sin lagenhet. Hon sa att hon ”trodde” han var sju veckor. Hon hade haft honom i en vecka och han hade varit sex veckor nar han lamnade uppfodaren. Hon ”trodde” att han var vaccinerad. Hon hade matat honom med mjolk och matrester och hennes bror som helt tydligt alskade den lille krabaten sa flera ganger att han tyckte valdigt mycket om mjolk. Valpar ska inte dricka mjolk!
Det visade sig att lillkillen var en ganska sa sjuk liten valp. Han kraktes och hade diarre. Hans tandkott var alldeles vitt och hans ogon sa trotta sa trotta. Hans lilla mage var alldeles skorvig av att han legat i sitt eget kiss och inte haft en mamma som tvattat honom. Som tur var var han inte uttorkad och han drack vatten. Mycket och garna. Vi var bara tvungna att ta med honom hem!
Vi lagade till modersmjolksersattning pa ”evaporated milk” (jag vet inte vad det heter pa svenska – det ar mjolk dar man angat bort 60% av vattnet och darmed ocksa det mesta mjolksockret), yoghurt, raa aggulor och glukos och borjade mata lillkillen med en 5ml spruta. Det var inte det lattaste – han var inte det minsta intresserad av att fa i sig nagot annat an vatten, men vi gav oss inte. Vi pillade i honom 5ml mjolkersattning flera ganger i timmen (aven nar han sov – precis som alla sma babisar letade han efter nagot att suga pa nar man rorde hans kind) och vatten varje gang han vaknade upp.
Han slutade krakas klockan tre pa natten mellan fredag och lordag och pa lordag morgon borjade han bete sig som en liten valp de korta stunder han var vaken. Vi passade pa att bada honom, ta hand om hans for langa och lite snedvuxna klor och behandla skorvmagen med lite oljemassage. Nu hade vi ocksa chansen att undersoka pojken lite narmare. Vi hittade ett litet navelbrack och jag tyckte att han var val liten for 7 veckor.
Nar han hamtat sig och sovit ut tog vi honom till veterinaren for en ordentlig halsokontroll. Det visade sig att hjartat och lungorna lat ok. Han hade ingen feber och inga tecken pa infektion. Han vagde lite for lite, bara 4 kg, och var undernard. Han borde laggas in, sa veterinaren, men eftersom vi redan gett honom samma behandling de skulle ha gett honom och han verkade sa trygg med oss bestamde vi att han skulle komma med oss hem igen och fortsatta ata ersattning och sa smaningom fa borja vanja sig vid riktigt valpfoder.
Gossen, som Emma kallar honom, ska ata ca en liter mjolk om dagen. Igar fick vi i honom 2,5dl. Idag, sondag, blir nog resultatet battre for lillkillen har borjat leka hund. Imorse lapade han for forsta gangen i sig lite mat alldeles sjalv och sedan hjalpte Emma till genom att leka kullsyskon och kora ner huvudet i matskalen. Da fick han brattom att ata minsann och lillsvansen viftade som bara den. Idag sover han mycket, precis som en valp ska, men mellan sovstunderna flyger 4kg explosiv energi fram som en tokskalle genom huset. Han biter katterna i svansen (de ser mycket indignerade ut!), anfaller strumpor, brottas med vaskor, jagar fotter, dodar filtar och skoter alla sina hundsysslor till allas (utom katternas) belatenhet.
Det kommer att ta ett tag innan den har pojken blir min sparring partner pa morgonpromenaderna, men om allt gar val ska han borja fa sina vaccinationer om tva veckor nar veterinaren ska kolla honom igen. Sa snart han har ett skydd mot sjukdomar ska vi ge oss ut i parken och traffa andra hundar sa han inte tror han ar en kattvalp eller ett manskobarn. Det kommer ju inte att bli alldeles latt for Junior att fatta att han ar en hund – eller ens hur han forvantas bete sig i olika situationer – nar han inte fatt lara sig av sin mamma och med sina syskon.
Förra veckan var det Alla Hjärtans Dag igen; denna singlarnas fasa och de gängades eldprov. I många år var det (tillsammans med midsommar, jul, nyår, påsk, födelsedagar, begravningar, bröllop och barndop) en dag som gav mig rysningar och magsår. Det är ju nu en gång för alla så att man ska vara ihop. Med någon. Och det var ju inte jag.
Är man inte ihop får man bara vara med när det inte går att undvika. Eller när det inte är så noga. Men även då får man stå ut med konstiga blickar, ovälkomna närmanden och ett ogenerat rotande i ens privatliv. Singlar är helt enkelt otrevliga varelser. De hotar folks världsbilder. De är potentiella partnerknyckare. Och de är ju så otroligt onormala med sitt eviga nattsuddande, sin onaturliga frigjordhet och sin avsaknad av vardagsmåsten. Håhåjaja… Det är väl så att gräset alltid är grönare på den andra sidan.
Avundsjukan är kanske den fulaste sjukan av dem alla, för den förgiftar i övrigt friskt folk och får dem att drömma sig bort från sina liv. Detta tycks vara ett särdeles vanligt fenomen hos de som lever i tvåsamhet. Jag tror jag kan räkna antalet ”lyckliga” förhållanden i min bekantskapkrets på ena handens fingrar. Och jag har en stor bekantskapskrets! De allra flesta pratar mest om hur att leva med deras partner (läs man!) är som ha ett extra barn och hur trötta de är på hans [välj passande adjektiv/substantiv alternativt adverb/verb]. Men så kommer Valentin med sin båge, och plötsligt är det viktigt att manifestera sin lycka. Det är då man ska få lön för mödan och chansen att blända sin omgivning med de (materiella) kärleksförklaringar man fått.
På jobbet talade man knappt om annat under hela förra veckan och tidningarna var fulla med artiklar och sista-minuten hjälp för de oroliga. En särdeles orolig man berättade om hur han förra året varit så lycklig när flickvännen sagt att hon inte ville ha något speciellt; Valentin var ju trots allt bara ett kommersiellt jippo. Han hade skattat sig lycklig och investerat i en hink med KFC, en flaska fint vin och en DVD-box för att överraska kärestan med en mysig hemmakväll. Väl hemma möttes han av en rasande flickvän som slängde kycklingen i ansiktet på honom och kallade honom en okänslig knöl. Hur skulle hon kunna berätta för familj och vänner att hon inte fått något alls på alla hjärtans dag??!! Av någon orsak var hon fortfarande hans käresta och nu våndades han – i år måste han träffa rätt. Men vad ville hon ha?
Alla ljuger, säger doktor House, och det ligger något i det. Man säger att man inte vill ha något speciellt för det är ju det man ska säga. Men innerst inne hoppas man att han ska fatta. Att han ska hitta på något speciellt. Att just idag ska vara den där dagen då han visar mig och omvärlden hur mycket han älskar mig. Egentligen.
Nej, den där Valentin litar jag inte ett ögonblick på! Manifesterad kärlek är inte äkta. Den klingar falskt som en ostämd flygel. Inga presenter eller romantiska gester i världen kan lappa ihop ett trasigt förhållande. Den diamantring är inte smidd som kan förvandla ”ett extra barn” till en hetblodig förste älskare vid vissa sporadiskt utspridda tillfällen per år. Och tur är väl det! Man får helt enkelt så lov att bestämma sig – antingen vill man ha en man eller så vill man inte ha en man. Att ha en man i byrån, hur tilltalande tanken än må vara, funkar bara i Lill Lindfors gamla slagdänga. Eller om mannen i fråga i själva verket inte är en man alls, utan en liten latex-pryl som levererats i anonym förpackning.
I många år hävdade jag med en dåres envishet att jag behövde en man lika mycket som en fisk behöver en cykel. Det var sant när jag sa det, för det jag för mitt liv inte ville ha var manifesterad lycka och ännu ett ett olyckligt förhållande. Jag var tillräckligt olycklig i mig själv och behövde verkligen ingen hjälp med att känna mig otillräcklig och misslyckad. Men alla ljuger. Visst drömde jag ibland om ovillkorlig kärlek, om tillhörighet och mänsklig värme. Det var bara det att mina egna bittra erfarenheter och allt jag såg omkring mig vittnade om att detta var den Heliga Graal. Och man kan inte drömma sig bort från sitt liv. Självvald ensamhet är ändå bättre än att vara ensam när man borde vara två.
Men så mötte jag John. Försök, om du kan, föreställa dig två meter och hundra kilo självförtroende och obändig livsglädje kombinerat med en stark tro på Vår Herre och en lågmäld underfundig vishet, och säg mig sedan hur man försvarar sig mot något sådant.
”Du behöver en man som tar hand om dig”, sa han när vi känt varandra i någon vecka.
”Yeah right, lika mycket som en fisk behöver en cykel!”, parerade jag.
”Var inte sån, Evalena”, sa han. ”Du är battre än så och du kan inte ljuga för mig. Ljug för dig själv om du vill, men försök inte ljuga för mig. Du är vilsen. Du behöver en man. Jag vet inte vart du tappade bort dig själv, men oroa dig inte – jag ska nog hitta dig.”
Tre och ett halvt år och ett oräkneligt antal insparkade dörrar och nedrivna murar senare verkar det inte helt otroligt att tänka sig att en fisk kanske behöver en cykel ändå. I lördags firade vi vår andra alla hjärtans dag tillsammans med att inte fira alla hjärtans dag alls. Det fanns liksom ingen anledning. Med John är varje dag speciell. Hans kärlek är verkligen ovillkorlig och han är beredd att ljuga, stjäla och dö för mig. Jag hoppas så klart att han aldrig ska behöva göra något av dem, men vetskapen om att han älskar mig även i mina uslaste stunder har förändrat mig.
Jag har funnit sinnesro. En känsla av tillhörighet som är större än något jag tidigare upplevt. Därför är den största gåvan att få somna i hans famn och vakna lycklig till en ny dag tillsammans. Och det kan jag få göra varje dag.
Jag älskar att skriva och jag älskar att läsa. Framför allt så älskar jag att läsa andra människors tankar. Ja, alltså inte som när man i sin ungdom slangade soppa ur en moppetank; jag menar så klart i nedskriven form. Självbiografier skrivna av intressanta människor (inte 20-åriga popsnören) och tidningskrönikor (Anders Westgårdhs i Aftonbladet missar jag inte om jag kan hjälpa det) har alltid varit klara favoriter. Nuförtiden är det mest bloggar som gäller. Eller kanske jag borde säga att nuförtiden gäller det att blogga.
Snart sagt varenda kotte jag känner, och ännu fler kottar som jag aldrig sett skymten av, håller sig med blogg i dessa dagar. Eftersom jag själv är skyldig till tiotalet bloggar så borde jag väl inte klaga och det gör jag inte heller. Så länge de har något att skriva om. Jag skulle bra gärna vilja veta varför så många bloggar är så jäkla trista! Folk skriver om att de ska äta en macka snart. (Näha? Gud, så intressant!) Eller om att de väntar på att telefonen kanske ska ringa. (Verkligen!!??) Kanske är det något fel på mig (tanken har slagit mig), men jag kan liksom inte riktigt se charmen i att läsa om någons febriga unge, dagens middagsplaner eller intima detaljer om någons pantade och oförstående partner. Det är ungefär lika intressant och stimulerande som att lösa korsordet i en serietidning.
På sistone har jag dock bokmärkat (bra ord!) två bloggar som jag kommer att följa med spänning. Den första heter Besserwisser Punkt Nu och är alldeles nystartad. Författaren råkar vara min far, men det är inte det som gör den läsvärd. Som den gamle mediaräv han är har han ett särdeles direkt och målande språk som, varvat med hans knivskarpa intellekt och ofta underfundiga humor, bjuder på många härliga läsupplevelser. Min andra nyfunna favorit heter Gnällmassivet och där håller en gammal bekant från hemstaden i pennan. Eller tangentbordet om man ska vara petnoga.
Min nyligen återfunna vän Kicki skrev i ett av sina mail att jag, precis som hon hade trott att jag skulle, uträttat så mycket fantastiskt i mitt liv. Det var ju väldigt vänliga ord, men Faster Wera skulle ha sagt att hon handskas vårdslöst med sanningen. Det är väl som det är med livet att man tar ett steg i sänder och aldrig vet man riktigt vart det leder.
Jag visste alltid att jag inte hörde hemma i Indal eller i Sundsvall. Jag kände mig oftast som en bortbyting och när jag var liten misstänkte jag att jag var adopterad eller att min mamma kanske stulit mig ur någon barnvagn…
Jag försökte väl göra det man ska för att passa in, men det funkade aldrig. Jag minns när vi köpte hus när mitt andra barn var på väg. Alla var så glada och tyckte det var så himla kul; vi skulle ha inflyttningsfest och fira men jag kände mig mest som om någon hade låst in mig i en bur och kastat bort nyckeln. Jag började umgås med de andra mammorna runt omkring och kände ofta vanvettet krolla sig under hårfästet på mig när allt vi någonsin pratade om var ungar, makar, hem och trädgård, släktingar och ytliga bekanta.
Varje dag träffades vi för att låta barnen leka med varandra. Vi promenerade, åkte på barnvänliga utflykter till Norra Berget och mammavänliga utflykter till IKEA-träsket, turades om att fixa lunch och fikade så mycket att jag än idag har svårt för själva ordet ”fika”. Varje dag gick jag omkring och kände mig som den fula ankungen bland alla svanarna. De var så stolta och lyckliga de där mammorna. De var någons mamma och de var någons fru. De hade ett hus och en bil och ett eller två barn. De tyckte att de hade åstadkommit något. Att de hade något att vara stolta över. (Och det hade de ju.) Jag trodde att det var något fel på mig som inte kunde känna den där lyckan.
Visst, jag hade hus, barn och bil, men allvarligt talat krävdes det inga större prestationer för att nå dit i mitten av åttiotalet. För de allra flesta tar barnalstrandet mer eller mindre hand om sig självt och på den tiden skrek bankerna efter folk att låna ut sina pengar till. Jag var så klart stolt över mina barn, men jag tyckte inte att barnen definierade mig som människa. De kom från mig och de var en del av mig, men vem var jag då? Någons blindtarm? Ett tillbehör?
En av alla de dagar som flöt förbi i denna hemmamammornas värld satt vi på altanen hos en av oss. Det var en höstdag och det började bli kallt ute. Jag hade just blivit gravid igen med barn nummer fem, men det var det ingen annan än jag som visste då. Barnen lekte glatt och vi satt där pa verandan med vårt fika. Jag hatar vinter och kyla, och gränsen för hur mycket tomsnack jag kan uthärda var sedan länge passerad. Jag filosoferade som bäst över hurvida jag faktiskt var självmordsbenägen, eller om jag skulle känna mig bättre ifall jag högg mig själv i benet med en gaffel, när jag hörde en av mammorna säga:
”Tänk, om femtio år sitter vi fortfarande här och gaggar om karlar och ungar och livet!” Hon sa det som om vi var de rikaste människorna i världen som hade denna välsignade framtid att se fram emot. De andra skrattade och instämde glatt. Jo, nog var det väl fantastiskt att tänka sig att vi hade allt detta och att om femtio år skulle vi fortfarande sitta tillsammans och fika och passa ungar och prata om våra enfaldiga karlar som inte fattar att toasitsen ska vara nedfälld eller att lortiga strumpor ska vara i tvättkorgen. Tanken svindlade!
Jag kände mig fysiskt illamående och trots att jag aldrig tidigare sagt ett ord om att jag kände mig utanför och misslyckad, som ett måndagsexemplar av en kvinna, kunde jag inte hjälpa det den här gången.
”Va? Menar ni allvar? Varje dag i resten av livet som den här? Vakna med samma ansikte bredvid er i sängen vareviga morgon? Veta varje morgon exakt hur hela dagen kommer att se ut? Aldrig något nytt? Aldrig några utmaningar? Aldrig någon egen tid? Aldrig växa som människa, pröva sina vingar och göra något av allt det man drömde om när man växte upp? Bara vänta på att barna flyttar ut så man kan få mer tid att reta sig på strumpor, toalock, fantasilösa födelsedagspresenter och ett ”lagom” inspirerande sexliv? Och sedan barnbarn att förlänga fika-på-verandan cykeln? Hellre dör jag!”
Sju-åtta förfärade ansikten stirrade på mig som om jag just hade sagt att jag vänsterprasslade med grannfrun eller något annat rysligt opassande. Diskussionen som följde blev rätt giftig. Man ska akta sig för att vilja mer eftersom det kan uppfattas som en underliggande kritik mot dem som av olika anledningar trivs rätt bra i gyttjepölen.
Grannsämjan fick sig en törn den där dagen. Jag hade kritiserat deras livsval, sett ner på deras liv, och relationerna blev aldrig mer riktigt varma efter det. Jag gick hem med tunga steg och tänkte att som man bäddar får man ligga och nu var det nog till att göra det bästa av min bristfälliga bäddningsteknik. Det gick som det gick med den saken. Fem månader senare flyttade barnafadern ut och om jag tidigare hade varit en främmande fågel som fick vara med i flocken om än bara för att ”man gör så” så blev jag nu en paria.
Telefonen slutade ringa, det hölls middagar och arrangerades utflykter som man ”bara glömde” berätta om osv. När sommaren kom och det var dags för det traditionsenliga midsommarfirandet ringde en av mammorna upp mig och sa som det var: det kändes inte bra att ha mig med i ”gruppen” nu när jag inte längre hade så mycket gemensamt med dem. Kanske skulle det vara bättre för mig om jag skaffade mig lite singelmammor att umgås med istället, för det blir ju alltid så svårt att umgås annars om man inte är jämna par. Jag var ledsen då, men egentligen borde jag skicka henne en rejäl blomsterkvast och en flaska bubbel!
Så kom det sig att jag hamnade i singelslingan i Granloholm och hade jag inte gjort det hade jag inte varit här idag och det vore ju trist att tänka sig. John säger ofta att han tror att hela vårt liv har varit en enda lång resa där allt som hände var tvunget att hända för att vi skulle mötas och kunna ha den relation till varandra som vi har. Jag tycker det låter lite flummigt, men det finns också något trösterikt i tanken att allt som händer händer av en orsak. Att inget är fel eller förgäves utan bara ytterligare ett steg på livets långa väg.
Jag skriver den här bloggen på en engelsk dator och har således inga å, ä eller ö på mitt tangentbord. Jag skriver normalt mina mail till familj och vänner med a och o och litar på att de kan dechiffrera mina ord. Här tänkte jag mig att jag skulle öka läsbarheten och visa lite mer omtanke om mina eventuella läsare genom att klistra in åäö där de saknas. Mycket klistrande blir det och ordet punktstrejk har just fått en helt ny innebörd.
För den händelse jag skulle råka missa att byta ut ett eller annat a/o mot å/ä/ö ber jag allra ödmjukast om ursäkt. Jag ar bara nastan perfekt, sa misstag ar dessvarre oundvikliga… =)
Jag har försökt få tid att skriva tillbaka till Kicki hela veckan, men ibland finns det verkligen ingen tid över i det här huset! De senaste två veckorna har varit särdeles galna. Efter jullovet händer någonting mystiskt i skolorna i det här landet.
Efter att ha tillbringat höstterminen i något slags sömnigt ”äh det är ju hundra år tills juni så än är det ingen brådska” stadium drabbas plötsligt all skolpersonal av kollektiv panik första dagen i januari. (Här har vi tre terminer på skolåret. I princip går man i skolan september – december, januari – april och maj – juli.
Normalt har man alla prov i slutet av termin tre såvida inte en kurs är kortare än ett helt läsår och examineras i slutet av kursen. Man får betyg som till 70% baseras på provresultatet och till 30% på coursework som är ett arbete där man får chansen att visa att man kan omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken.) I slutet av andra terminen måste allt coursework vara klart och betygssatt.
Ibland tror jag att John och jag är de enda två människorna i hela den engelska skolvärlden som inte drabbas av paniken; han för att hans karibiska temperament inte har något panik- eller stressläge alls, och jag för att jag manifesterar min svenskhet med att planera min tillvaro så att jag vet vad som ska göras.
Dessvärre drabbas vi likafullt av skvättet från den allmänna panikvågen. Dels i form av halv- eller helhysteriska kolleger som med alla medel försöker få någon annan att ta ansvar för deras arbete; dels i form av förfärade elever som efter att ha blivit skrikna åt av någon galen lärare tror att de just blivit dömda till att jobba nattskift på McDonalds för all framtid.
För att hotta upp januaritemperaturen ytterligare några grader har vi också en deadline för universitetsansökningar den 15 januari. Den centrala antagningsenheten, UCAS, sköter ansökningarna, men alla elever måste ha en referens från en lärare som kan yttra sig om deras akademiska förmåga och förutsättningar för att klara av det program de valt.
Man kan börja söka redan på hösten, men självfallet väntar många till sista veckan med att få det gjort och tar för givet att deras lärare inte har något bättre för sig än att skriva referenser halva nätterna. Jag fick in min sista referens i UCAS-systemet tio minuter innan midnatt i torsdags. Hela fredagen gick jag omkring på jobbet och kände mig som om jag partat hela natten lång.
Det börjar märkas att det var några år sedan vi lämnade Sverige nu. Barnens svenska börjar bli mer än lovligt rostig (vi måste helt klart jobba på det!) och ibland blir det riktigt intressanta felsägningar på bästa svengelska. Bilar bryter ihop, man karvar julskinkan och när man blir riktigt överraskad blir man bak-kastad.
Omvänt vet man inte alltid vad svenska ord betyder. Häromdagen undrade en av sönerna vad ett stämjärn är för något. Jag svarade glatt att det är den där supen man tar för att klara stämman så man vågar sjunga…
Härom veckan stötte jag ihop med min gamla skolkompis Kicki på Facebook. Det är ju så nuförtiden att man aldrig träffar gamla bekanta i verkliga livet. Man möts online. Problemet med det är att på stan, i verkliga livet, kan man spela ovetande, ta en annan väg eller gömma sig bakom någon hylla i affären. Online funkar inte den taktiken. Är man online så är man online och då kan man stöta ihop.
Just Kicki hade jag i och för sig gärna stött ihop med på stan också, men det är både statistiskt och logistiskt osannolikt eftersom vi bor i olika länder. Hon befinner sig i Sundsvall i Sverige och jag bor numera i London i England. Hursomhelst, ett första trevande försök till hälsning ledde snart till långa e-mail för att ta reda på vad som hänt sedan sist. Det är sisådär en elva år sedan vi sågs senast, och då hann vi egentligen inte prata så mycket, så man kan ju tänka sig att det är en hel del som hunnits med.
Vi gick i högstadiet i Lidens Skola tillsammans. Hon var den tvärhandshöga coola bruden som rökte pipa och ville bli sjöman. Jag var drömmaren som bara ville bort från allt och hitta mig en plats där jag kunde sitta i värmen och skriva. Idag jobbar hon som akassekontorschef. Hon kom aldrig till sjöss om man inte räknar en och annan Ålandskryssning. Jag jobbar som lärare i London. Varmare än Indal och Sundsvall förvisso, men inte riktigt det västindiska klimat jag drömde om. Skriver gör jag i alla fall. Bland annat i ett antal bloggar som samtliga är på engelska.
Skrivandet till Kicki fick mig dock att känna en längtan att uttrycka mig på svenska igen. Jag har ju en hel del att berätta och kanske kan min historia och mina resminnen inspirera någon annan drömmare att följa sin inre röst och våga ta reda på vad som skulle hända om…
Sanning ar ett relativt begrepp. I alla fall om du frågar mig. Det kanske är så att det finns absoluta sanningar i matematikens eller mina föräldrars värld, men för oss vanliga dödliga är sanningen oftast subjektiv. Syskon som växer upp tillsammans har till exempel inte nödvändigtvis samma bild av sin barndom. Det betyder inte att någon har fel. Att någon ljuger. En människas minnesbild av ett händelseförlopp är alltid sann ur den människans perspektiv.
Den här bloggen är min sanning. Den handlar om mitt liv, de val jag gjort och de konsekvenser de fört med sig. Den som aldrig vågar åka vilse får inte se särskilt mycket. Jag har sett massor! Och jag har många minnen från mina resor. Hugg dig en stubbe och slå dig ner här vid lägerelden så kanske du får höra en och annan sanning mellan sångerna och gitarrplinket.
Hello, Kära Gamla Sverige! 