Och flickan hon går i ringen med röda gullband. Och flickan hon går i ringen med röda gullband. De binder hon om sin kärastes arm. De binder hon om sin kärastes arm. Den där förbenade visan har satt sig på hjärnan på mig idag och jag har gnolat på den mest hela dagen. Har du hört på maken? Gamla människan!

Visst är det lite märkligt det här med ålder och vad vi kan och inte kan göra beroende på hur gamla vi är? Vi i Pippi Långstrump-generationen växte upp med ”Stackars lilla krumelur – jag vill aldrig bliva stur” som något slags väl inövat mantra. Att bli vuxen verkade ju liksom jämarns vuxet på något vis. Och vuxet låter ju mest bara trist. Det vill säga efter att man fyllt 16. Innan 16 ville man minsann vara stor. Och stor blev man när man fyllde 16, sådetså. Sedan en vacker dag var man plötsligt arton och såväl stor som vuxen. Åtminstone i laglig mening. Men vi ville ju inte gärna vara vuxna. I alla fall inte på heltid. Det berodde liksom på vilka aspekter av vuxenlivet som avsågs.

Nu när jag inte bara är vuxen, utan rätt gammal också, tycker jag att den här våga-vägra-vuxenliv-attityden är lika banal som den är barnslig. Och inte är det väl så konstigt att vi ser en hel generation växa upp efter oss som är småbarn fast att de fyllt 20. Inte att undra på när deras föräldrar fortfarande tror sig vara tonåringar. Jag kan inte annat än undra vad som gick fel med oss som växte upp på 60- och 70-talen. Hur kommer det sig att så många av oss inte riktigt greppade det här med vuxenliv och ansvar och att vara goda förebilder för våra barn? Och hur kommer det sig att så många av oss, trots att vi nu är medelålders, fortfarande vill vara 20?

Och så går ännu en dag från våra liv och det är inte utan att man blir en smula filosofisk av tanken. Dagar som flytt kommer aldrig igen och det vi inte gjorde idag kanske aldrig blir gjort. Eller sagt.

Idag fick jag nästan gjort allt det jag ville göra, men det var något jag borde ha sagt som jag höll inne med. Det var kanske dumt. Eller kanske inte ändå. Vissa saker ska man bara säga när man är helt säker på att man kan lägga fram dem utan att det hoppar grodor och annat fanstyg ur munnen på en.

Den här bloggutmaningen bjuder då på en massa nonsensfrågor. Kanske håller de på att inse att det här med ett nytt ämne varje dag inte är helt lätt. Idag vill de att vi bloggar om hurvida vi hellre vill vara supersmarta eller skitsnygga. Vaddå hellre? Kan man inte få vara både och? Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att välja om man kan få allt… =)

Och så var det plötsligt onsdag kväll då. Tiden går minsann fort vare sig man har roligt eller inte. Den senaste veckan har det varit si och så med den saken. Jag har alldeles för mycket arbete att göra på allt för lite tid, så det blir fler (och ännu längre) arbetsdagar den här veckan och nästa för att komma ikapp.

Imorse när vi åkte till jobbet satt jag mest och kände mig surmulen. Regnet vräkte ner, vi var trötta och inte särskilt pratsamma, och min hjärna var redan på det kundbesök vi hade framför oss. Fast helst hade jag stannat hemma i sängen. Dagen gick dock oväntat bra. Jag fick mycket mer jobb gjort än jag vågat hoppas på och vi fick ett mycket intressant affärsförslag som vi ska titta lite närmare på i helgen. Jag hoppas att det faktiskt är lika intressant som det låter, för jag känner mig rätt sugen på att göra det. Om Chefen säger ja, vill säga. På vägen hem var jag betydligt muntrare. Tänk vad lite medvind kan göra skillnad!

Jag satt och nynnade på en sång och lyssnade på Mannen som hade ett smärre föredrag på gång när det plötsligt slog mig igen sådär som det gör allt som oftast: Käre värld vilken makalös tur jag haft! Efter alla år av hårt arbete som tycktes ta mig ingenstans alls verkar det som om det bästa som händer mig nuförtiden dyker upp när jag minst anar det. Eller när jag letar efter något helt annat. Det är nästan så man måste tro på ödet vad nu det är. Vilket osökt leder till ämne nummer 42: mitt favoritord. Serendipity.

Jo, mitt favoritord alla kategorier är ett engelskt ord som inte ens går att översätta till svenska. Men om du orkar med en beskrivning av ordet till att börja med, så ska jag snart förklara varför jag tycker det är det vackraste ordet av alla.

Serendipty betyder ”förmågan att göra lyckliga upptäckter medan man letar efter något orelaterat, eller förekomsten av en sådan upptäckt under en sådan sökning.” Det du! Ordet i sig formades av engelske historikern, politikern och författaren (bland annat) Horace Walpole baserat på den gamla persiska sagan De tre prinsarna av Serendip.

Sagan berättar om hur det i forna tider fanns ett land, Serendip, i Fjärran Östern som styrdes av en stor och mäktig konung vid namn Giaffer. Han hade tre söner som alla tyckte mycket om honom. Och som en god far var han mycket bekymrad över sönernas utbildning och bestämde att han måste se till att utrusta dem inte bara med stor makt, men också med de dygder som framtida furstar kan tänkas behöva.

Fadern sökte upp de bästa tänkbara  lärare och anförtrodde dem utbildningen av hans söner, på villkoret att sönerna undervisades på ett sådant sätt att de omedelbart skulle kunna kännas igen som hans alldeles egna. När lärarna var nöjda med prinsarnas framsteg inom konst och vetenskap rapporterade de till kungen. Han tvivlade dock på deras utbildning och kallade in prinsarna och sade att han funderade på att gå i pension och göra en av dem till kung. Alla tre avböjde dock artigt och förklarade att de trodde fadern var den bästa kungen.

Kungen var mycket nöjd med detta, men nu oroade han sig istället för att prinsarna vuxit upp alltför skyddade och privilegierade. Han låtsades vara rasande för att de vägrat ta över tronen och skickade iväg dem från sitt land. Dock hann de knappt komma utanför landets gränser innan de hittade en massa ledtrådar som hjälpte dem att identifiera en kamel de aldrig sett. De drog slutsatsen att kamelen var lam, blind på ena ögat, saknade en tand, bar på en gravid kvinna, hade en last av honung på ena sidan och smör på den andra. När de senare stötte på en handelsresande som förlorat kamelen ifråga berättade de om sina iakttagelser för honom. Han anklagade dem för att ha stulit kamelen och tog dem till kejsaren Beramo, där han krävde att de skulle avrättas.

Beramo frågade hur de kunde ge en sådan exakt beskrivning av kamelen om de aldrig hade sett den. Det framick då av deras svar att använt små ledtrådar för att härleda vilken typ av kamel det rörde sig om. Gräset var bara betat på ena sidan av vägen, så de antog att den var blind på andra ögat. Det fanns små orörda tuvor av gräs, vilket fick dem att gissa att den saknade en tand. Fotspåren tydde på att djuret var lamt. Att smör bars på ena sidan av kamelen och honung på den andra var tydligt eftersom myror hade lockats till det smälta smöret på ena sidan av vägen och flugor till spilld honung på den andra.

Vad kvinnan beträffar, sa en av prinsarna, gissade jag att kamelen bar på en kvinna eftersom jag märkte att nära spåren där djuret gått ner på knä fanns avtryck av en fot. En doft av urin väckte en sorts köttsligt begär som övertygade mig om att avtrycket var av en kvinnas fot.

Jag gissade att kvinnan måste ha varit gravid, sade en annan prins, eftersom jag såg handavtryck som antydde att kvinnan hade hjälpt sig upp med händerna efter att hon urinerat. I detta ögonblick kommer en resande in på scenen för att berätta att han hittat en försvunnen kamel vandrande i öknen. Beramo räddar därmed livet på de tre prinsarna, öser rika belöningar över dem och utser dem till hans rådgivare. De tre prinsarna upplever senare många andra äventyr, där de fortsätter att visa sitt skarpsinne och naturligtvis finns det ett lyckligt slut.

Serendiptity handlar alltså såväl om att snubbla över något oväntat som får fantastiska konsekvenser, som att kunna dra skarpsinniga slutsatser utifrån det man snubblat över och använda dem till sin fördel. Jag tycker det är sådar alldeles Nalle Puh-filosofiskt underbart. Serendipity har förändrat mitt liv radikalt. Och kanske, kanske, var det Serendipity jag upplevde idag när jag fick ett oväntat besök som ledde till att ett affärsförslag lades fram alldeles sådär oförhappandes. Vi ska snart träffas igen och titta närmare på det finstilta. Spänningen är oliiiiiidlig!

Kommer du ihåg Povel Ramels måndagsblues? Lite så känner jag mig idag, måste jag säga. Inte för att jag tillbringat  helgen med hårt festande, utan för att hela förra veckan blev rätt intensiv såväl fysiskt som psykiskt. Jag fick bara in två arbetsdagar och nu har jag en ruggigt lång lista på saker som måste hinnas med den här veckan. Suck. Jag gillar verkligen inte att jobba i uppförsbacke och vill helst börja en ny vecka med ett tomt skrivbord.

Idag längtar jag efter semester igen. Jag har inte haft en riktig semester på så många år att jag kan inte ens minnas när det var. Senast jag var i närheten av semester var när hela fmiljen samlades i Amalfi för min mammas födelsedag. Det var tre år sedan och jag kunde bara stanna över helgen så det kändes inte riktigt som semester. Om jag skulle kunna åka iväg idag skulle jag åka till Karibien i några veckor. Jag skulle bada, njuta av värmen och sitta vid havet och skriva. En dag ska jag göra det. Det ska jag. Men idag väntar kundbesök, möten och en massa pappersskyfflande, så det får bli en annan dag.

Om du läst min blogg förut vet du kanske att jag älskar söndagar och tycker att de är som gjorda för att bara lata sig, mysa med familjen och äta god mat. Just den här söndagen känns lite extra speciell eftersom världes bästa Tina är här och jag hoppas vi ska hinna med lite extra mys-och-prat medan de unga damerna sysslar med sitt vad det nu kan tänkas vara.

Nu spetsar jag mig på en härlig frukost, men innan dess ska vi titta på dagens ämne som handlar om något jag inte trodde på innan jag såg/upplevde det. Jahaja. Det är ju precis allting det! Jag tror inte på någonting förrän jag ser att det är sant. Seeing is believeing, liksom. Till exempel ska min minsting komma hem imorgon. Igen. Sist gick det ju inte så bra med den saken. Kommer hon att landa imorgon? Vad vet man. Jag tror det när jag ser henne.