av

Adventsmys och Det Första Ljuset

I söndags tände vi det första adventsljuset. Traditionen att räkna ner de fyra söndagarna fram till firandet av Jesu födelse är djupt rotad i kristendomen, men du behöver inte nödvändigtvis vara troende för att finna mening i den. Seden att hålla vaka mot natten är århundraden äldre än julevangeliet.

Långt innan ryktet om mirakelbarnet i krubban i Betlehem började sprida sig, kurade våra förfäder ihop sig tillsammans när dagarna blev kortare och kallare. Jag föreställer mig att de satt insvepta i ull och päls med ansiktena upplysta i brasskenet. Att de berättade historier, och delade på den mat de lyckats skrapa ihop medan de väntade på att solen och våren skulle återvända.

De tände inte sina ljus för att det var tradition, utan för att det var såväl fysiskt som rent emotionellt nödvändigt. Kanske såg de precis som jag en hoppets fyr i varje fladdrande låga. Ett löfte om att dagen, åter ny, en dag skall ska stiga ur rosig sky bara vi härdar ut och tar oss igenom detta mörker. Tillsammans.

Vi kanske inte är beroende av ljus och brasor på samma sätt som våra förfäder var för att överleva vintern (fast det är ganska nära i vårt nya hem), men behovet av att ha något – eller någon – att luta sig emot och förlita sig på i våra mörkaste stunder är detsamma.

För vissa handlar adventsmånaden så klart enbart om tron på jesusbarnet som en guds gåva till mänskligheten. Jag tycker det är fint med tro, men det är nästan ännu finare att det för så många människor, helt oberoende av vad de tror på, är en tid som genomsyras av familjetraditioner, tacksamhet och generositet. Kanske är julefriden en påminnelse till oss alla om vikten av att ta en paus? Att uthärda våra mörkaste dagar i visshet om att ljuset alltid återvänder. Att hitta stunder av glädje och motståndskraft, inte i konsumtionshysteri och hektiska scheman, utan i små, nära ting, meningsfulla handlingar, och mys.

Danmark har ju sitt hygge, men som självutnämnd skandi-ambassadör till de Nio Världarna föredrar jag svenskt mys. Det är som lite mer avslappnat än hygge som fokuserar mer på strukturerade ritualer och instagramvänlig estetik. För mig är mys filten vi sveper in oss i, muggen med varm choklad, och de tända ljusen. Myset kräver varken inköp eller perfektion – det ber dig bara att njuta av ögonblicket precis som det är.

Som ambassadör har jag gjort det till min mission att sprida mysevangeliet vartän går. Mys gör underverk för själen och visar oss att livsglädje kan finnas i de enklaste ting: brasvärmen, ljuslågan som reflekteras i din älskades öga, skratten från barnen som leker, och tystnaden en stilla natt.

Jag har skrivit en hel serie om hur man lever som en tvättäkta mysviking. Det vet ju varenda svenne redan, men här i Englandet (och i Amerikat där min Styrbjörn och många av mina piratkollegor bor) är de lite eljest så att säga. De behöver lite mer skolning i det goda inflytande mys och fika kan ha på folksjälen.

På tal om mitt skrivande ska jag väl passa på att berätta att mina bloggar nu gått i vintervila, men mina inlägg om mys, skrivande, och andra bullar håller som bäst på att landa på Substack. Jag tror att det kommer att vara min huvudsakliga hamn vid sidan av Libertalia under 2025. Men innan vi tänker för mycket på vad som väntar oss när vi dansat ut julen tycker jag vi ska passa på att njuta av julmyset.

Tiderna är ovanligt mörka, det är sant, men om du ser dig omkring finns det fortfarande skönhet, uthållighet, och motståndskraft att glädjas åt. Låt oss höja våra koppar, horn, och muggar för hoppet och kärleken. För ljuset vi bär inom oss och ljusen vi tänder i våra hem. Må adventstiden värma ditt hjärta och dina ben, ett ljus i taget.

Kram påre!

🤍Linnea

av

Mellan fantasi och verklighet

Det känns alltid lite fånigt, fast lite högtidligt ändå på något vis, att starta en ny blogg. Det är som att börja om från början. Som att flytta in i ett nytt hus med en massa tomma rum som lovar nya tider. Den här gången blir allt bättre. Men så fort man fått nycklarna drar man med sig allt gammalt rat från förr och börjar berätta samma gamla sanningar om igen. Och i slutändan är det bara adressen som är ny.

Nu är ju det här varken en blogg eller ett nytt hus, fast en substack om livet som funkiskapten på ett virtuellt piratskepp är väl nästan samma sak? När Argbiggan—den här stacken—var liten (för mer än 20 år sedan) var hon en gratisblogg på den stora WordPress-portalen. Hon har flyttat några gånger sedan dess och tidvis fört en tynande tillvaro, först som trotsig tonåring och sedan som omotiverad student, men nu väntar vuxenlivet.

Argbiggan har fått ett nytt jobb och ett litet kontor bredvid mitt här på akterdäck. Om hon bara skärper sig och klipper håret så kan det nog bli riktigt bra det här. Tanken är att vi ska utforska utrymmet mellan fantasi och verklighet tillsammans; men innan vi går vidare och fördjupar oss i skrivande, böcker, och den fantasivärld jag skapat här vill jag ägna några ord åt att prata om sanningen.

Sanning är ett relativt begrepp. Visst finns det absoluta sanningar inom matematikens värld, till exempel, där två plus två alltid blir fyra, och de fysikaliska lagarna är universella. Men för de flesta av oss som lever våra liv i en värld av känslor, relationer och upplevelser, är sanningen ofta långt ifrån objektiv. Den är personlig, subjektiv, och formad av våra erfarenheter, minnen och känslor.

Ett intressant exempel är syskon som växer upp tillsammans. De delar samma hem, föräldrar, och ofta samma sociala kretsar. Ändå händer det inte sällan att de har helt olika minnesbilder av sin barndom. En familjesemester som ett syskon minns som en magisk upplevelse kan för ett annat syskon ha känts som en resa fylld av konflikter och missnöje. Deras berättelser kan låta som att de beskriver två helt olika semestrar, men det betyder inte nödvändigtvis att någon av dem har fel, fantiserar, eller ljuger.

Var och en av oss tolkar och upplever händelser genom sitt eget unika filter. Våra personliga känslor och erfarenheter färgar våra minnesbilder. På senare år har vi också lärt oss mer om neurodiversitet och hur det kan påverka hur vi upplevelser tillvaron. När vi ser tillbaka på våra liv är vi inte en objektiv, statisk sanning vi ser. Bilden beror på vilka glasögon vi har på oss och för varje minne vi plockar fram, ändras den en aning. Den omformas och får nya nyanser. Oavsett när vi tittar är bilden vi ser, den sanning den visar, verklig för oss även om den ser annorlunda ut i någon annans ögon.

Är det en svaghet eller en styrka att sanningen kan vara så mångfacetterad? Det är en fråga vi alla kan ställa oss och för mig är svaret tydligt. Jag ser det som en styrka. Kanske är det just i dessa skiftande sanningar som vi hittar en bit av oss själva. Kanske hjälper det oss att respektera andras perspektiv—att acceptera att minnen och upplevelser inte behöver vara identiska för att vara giltiga. Kanske kan det också hjälpa oss att skapa förståelse för varandra, att visa empati, och vara öppna för fler sidor av en berättelse än vår egen.

I mina bloggar och böcker har jag valt att skriva om mina upplevelser och tankar. Det finns en liten smula av mig själv i varje karaktär, och den litterära världen jag skapat är så klart baserad på hur jag ser på världen i stort. Jag är inte ute efter att proklamera några absoluta sanningar med mitt skrivande, men jag delar gärna med mig av min sanning. Av den värld jag vill leva i.

Det jag skriver är min sanning, formad av mina erfarenheter och den person jag är. När du bordar mitt skepp är du välkommen att ta del av min värld och min sanning. Och kanske är det just den sanningen som är mest värdefull, för den låter oss närma oss varandra med respekt och ödmjukhet.

Hugg dig en stubbe, och en kopp med valfri dryck, och kom och slå dig ner här vid lägerelden så ska jag berätta mer om mitt skepp, min besättning, och vår värld. Du kanske hittar något du vill läsa här. Du kanske vill dela med dig av dina egna berättelser eller vara med i någon av våra aktiviteter eller tävlingar.

Vad vet man, vi kanske rent av berättar en och annan hemlighet för varandra, för det är ju så vi skapar nya världar tillsammans.

av

Skriva var ordet, sa Bull…

Ja, det var ju tänkt att jag skulle ta mig samman och skriva mer det här året. Det har jag i och för sig gjort också, men bara på engelska. Syftet med att ha ett svenskt konto var ju att jag skulle få uttrycka mig just på svenska. Och det har jag inte gjort särskilt mycket alls i år. Inte på flera år, faktiskt, om vi ska vara nogräknade. Och det ska vi väl kanske.

Det är märkligt hur det funkar det här med modersmålet. Det språk som vi lärt oss sedan innan vi föddes. Använder man det inte faller det i glömska. Inte så snabbt som en del hjärnslöa kändisar vill få en att tro efter att de varit i Amerikat i ett par månader, men på sikt.

I många år försökte prata svenska med varandra när vi var ensamma hemma, valparna och jag, men allt eftersom märkte jag att de kände sig obekväma med det. Ju äldre de blev desto knöligare blev svenskan för dem och de saknade ofta ord för att uttrycka sig med. Det kändes lite sorgligt. Det var en av många oväntade sidoeffekter av att flytta utomlands jag inte hade tänkt på innan.

Jag försökte uppmuntra dem att läsa, skriva och prata mer svenska, men det var bara en av dem som var särskilt intresserad. De andra såg det inte som något problem. ”Vaddå, vi bor väl inte i Sverige, heller”, som en av dem sa till mig när vi debatterade värdet av ett modersmål eller att vara flerspråkig.

För min egen del har jag alltid älskat att skriva på svenska, men ska jag vara helt ärlig—och det ska jag väl—så föredrar jag att läsa allt utom svenska böcker på engelska. Jag har tappat i kognitiv förmåga, så jag glömmer ofta ord, men känslan för språket har jag kvar. Och uttalet med för den delen. Men nu var det ju just skrivandet jag skulle prata om.

Ifjol bestämde jag mig för att försöka blogga lite mer på svenska, men jag kom av mig när det blev lågtryck på flyttfronten. Nu när vi bestämt oss för att bli med substack kändes det dock som att det var läge att komma igång igen.

Jag ska försöka bättra mig.

Kanske. Möjligen. Eventuellt.

Men några fler inlägg blir det nog.

Fast osvuret är bäst.

Tror jag.

— Linnea 💛

av

Nyinflyttad: En stillsam statusuppdatering

Jag undrade just om du skulle titta in idag. Jag håller på att snygga till det lite här, så du får kliva över kanonkulorna och slå på vattenkokaren själv. Kaffe vete det väl gröne om vi har, vi dricker ju mest te här, men om du tittar i skåpet till vänster om fläkten kan det hända att Nummer Ett har en burk Americano där.

Jo jag vet, jag trodde nog också att jag var färdig med flyttandet vid det här laget. Jag hade ju en så fin plan för hur det här proffsbloggandet skulle gå till, men som alla sjöfarare vet så gör havet och vågorna som de vill medan vi planerar. Och blir det trolltider på det, ja då är det bara att hålla i sig och rida ut stormen.

Så vad gör vi här då?

Om vi ska försöka förstå varför vi är här och vart vi ska ta vägen härnäst får vi nog börja med att ta oss en titt i backspegeln. Men vi börjar inte från allra första början, för då blir vi kvar här hela natten. Det räcker gott med ett skutt tillbaka till 2019 när den här delen av vår historia började.

Jag hade som sagt en plan. En osedvanligt bra och välgenomtänkt plan om jag får säga det själv. Jag skulle samla alla mina texter och ställa ut dem under ett och samma tak. Det var ett projekt som kändes viktigt för mig, ett slags monument över mitt liv. När jag kom på den tanken hade jag redan byggt det här virtuella piratskeppet, Resilience, som för övrigt är döpt efter ett av mina mest utmärkande karaktärsdrag – motståndskraften. Med lite fix och trix tänkte jag mig att hon nog skulle kunna bli en perfekt utställningshall. Kanske skulle det bli lite som fobiträning också att ge mig ut på en ensamseglats för att nå ut till så många nya läsare som möjligt.

Jag lider av en näst intill sjuklig prestationsångest och tycker i regel att allt jag skriver är skit. Ändå älskar jag att skriva och skapa, att ställa ut och visa upp. Men jag mår rent fysiskt illa av tanken på att någon ska ta mitt arbete och missförstå det. Förvanska, förringa, förfula. Och så slutar det med att jag sitter med en färdigskriven text som jag inte kan förmå mig att publicera. Jag har blivit bättre på att hantera den där prestationsångesten, men borta är den inte.

Nu har det här projektet några år på nacken. Det är 15 år sedan jag bordade mitt första skepp (hon hette också Resilience) och jag har hunnit få en hel del gråa hår och ännu fler blåmärken på den här resan. Men jag är inte klar än. De senaste fem åren har jag blivit med besättning. Det började med att jag blev attackerad av en sjöbjörn, hittade en skeppsklocka i en bar, och träffade en havshäxa som rullade the Dice of Destiny (ödestärningarna) för mig under en och samma månad. Alla tre flyttade så småningom in här med mig och Resilience har sett en hel del människor komma och gå sedan dess.

Jag har nått fler mål än vad jag hade vågat hoppas på, långt mycket tidigare än vad jag trodde var möjligt. Mitt lilla skepp växte och med henne ett helt universum med världar, hav, och kontinenter.

Våra världar och vart vi är på väg

Om du kan vår fornnordiska mytologi vet du kanske att de nio världarna hölls samman av världsträdet, Yggdrasil. Världarna i mitt universum, Ulfrheim, hålls samman av ett världshav och det är bara via Resilience som man kan färdas mellan dem. Min urkaraktär, Edda, berättar gärna mer om hur det var i begynnelsen, men min början bestod av en serie små bloggöar. Sajten Spoonieverse kom först. Den började som en gratisblogg (under ett annat namn) långt innan jag hade några tankar på piratskepp eller litterära världssamvälden.

Spoonieversebloggen handlade om mitt liv som spoonie, eller kroniskt sjuk, i det parallella universum funkisar automatiskt deporteras till. Jag hade ett behov av att få prata om hur det var att leva med sjukdom och handikapp utan att oroa mig över vad normisarna i min omgivning skulle tycka och tänka om den saken. Som mest bollade jag ett tiotal bloggar på samma gång.

Sedan kom ju den där pandemin då, och med den började de litterära världarna ta form på allvar. Min sjöbjörn, eller Sir Bear som vi kallar honom, skriver berättelser som utspelar sig i tre av dem: Dayfall, Reuel, och Sunrise. Mina egna berättelser utspelar sig i olika delar av Ulfrheim, för närvarande i the Ninth Realm (jag har inte kommit på något bra namn på svenska än), Nygård, Libertalia, och skeppet Resilience där vi befinner oss just nu.

Vi har också några projekt på gång som vi inte riktigt bestämt oss för vilken värld de hör hemma i än. Antingen passar de in i något hörn vi redan skapat, eller så ser vi en helt ny värld växa fram. Vi publicerar våra berättelser under ett antal olika författarnamn som jag kommer att berätta mer om framöver. Oavsett vilket namn som hamnar på bokomslaget är dock alla berättelser våra gemensamma bokbarn. Våra book babies.

Utöver våra egna världar, har vi för närvarande sju författare i besättningen och ännu fler med ett så kallat deck pass som de kan resa på när de har tid och lust. Jag har inte påbörjat årets bokslut än, men jag tror att vi tillsammans har publicerat omkring 100 böcker sedan 2020. Det har passerats en hel del milstolpar i år.

Vi har en webbsida som håller på att få ett litet ansiktslyft efter en flytt till vår nya superserver, och ett nyhetsbrev som normalt sett går ut till våra prenumeranter varannan vecka. Så vad har vi på substack att göra? Jo, det kommer jag också att prata mer om framöver, men i korta drag handlar det om att försöka nå nya läsare där de är istället för att bara försöka locka dem att komma till oss. Vi har ju trots allt ett skepp, så vi kan segla mellan olika hamnar.

Vår huvudstack heter The Resilience och den hör ihop med sajten aswewrite.com och kontot resiliencepirates på sociala medier. Det är även namnet på vårt nyhetsbrev och den podcast som kommer nästa år. Där pratar vi om allt mellan land och skuta. Vi brukar säga att Resilience är en samlingsplats för lobbots – lovers of books and bookish things. Vi pratar om böcker och författare, så klart, men även om skrivande, läsande, författarfrågor, och publicering. Vi har också en hel del berättelser som vi bjuder på och olika aktiviteter från ordflätor till bokbingo.

Vi har även substacken Resilience Writers som hör ihop med sajten spoonieverse och kontot linnealucifer på sociala medier. Där jag pratar om mig själv som spoonieförfattare och projekt Linn’s Lexit – ett försök att skriva mig ut ur bidragsberoende och tillbaka in i EU. Jag delar med mig av mina och min sjöbjörns berättelser, våra sidoprojekt, och vad jag har på mitt skrivbord. De som följer mig där får en plats vid kaptensbordet och en lite djupare insikt i hur vi jobbar med att planera, skriva, redigera, och publicera våra böcker. 

I den här substacken får du en slags Reader’s Digest, eller Det Bästas Bokval, på svenska. Det blir som ett litet smörgåsbord av texter från skeppsloggen och mitt skrivhörna. Jag har lovat vänner och bekanta i Sverige att jag ska ge ut våra böcker på svenska, men det har visat sig vara knepigare än jag trodde att komma igång med det. Förhoppningsvis kan det här bli som Öresundsbron. Eller en kompromisslösning.

Idag har vi avverkat en tredjedel av november redan, och jag har meddelat besättning och passagerare att det är dags att lägga om kursen. Vi seglar mot jul- och nyårsfirande och därefter börjar vi rigga för Libertalia Litfest. Jag gör mitt bästa för att lära Britter, Amerikaner och andra värdet av svenskt mys och fika, och som världen ser ut nu känns det viktigare än någonsin. Vi har städat ut spökfesten och tänt ljus för att välkomna juletiden. Jo jag vet, det är tidigt, men man kan aldrig få för mycket julmys.

Om du vill borda mitt skepp kan du klicka på knappen här under för att prenumerera. Det kostar inget, men det hjälper mig att synas bättre på de virtuella vågorna. Jag har en så kallad paywall också för böcker och annat material som jag normalt sett tar betalt för.

Det mesta är dock permagratis, eller så finns det att läsa kostnadsfritt under en viss period. Som gratisprenumerant får du regelbundna uppdateringar om vad som är nytt och vilka erbjudanden vi har på gång. Jag kan inte love dig en stillsam seglats, men här finns historier som vill berättas, nya världar att utforska, och en hel uppsjö av karaktärer att lära känna. Är det lite fjantigt? Ja kanske det, men jag är rätt glad att jag har ett helt universum att fördjupa mig i när frosten står tjurig vid grind.

Vad säger du? Skaru med på lite äventyr? Vad vet man, vi kanske hittar på ett helt nytt solsystem härnäst.

Kram påre,

//Linnea 🖤

av

Jeeves & Jag: Vi tar det från början

Jag är så gammal att jag brukade lära folk hur man producerar trycksaker med hjälp av en Mac och Aldus PageMaker (numera InDesign) på 90-talet. Det var en vild tid, och känslorna kring den då nya teknologin var minst sagt blandade.

Jag var övertygad om att vi hade ett val då: vi kunde se det som ett nytt verktyg vi kunde lära oss att bemästra eller vägra och riskera att bli lämnade kvar i någon slags fördigital öken. Så här i efterhand vet vi att jag hade rätt i det. (Nej, det var inte bara jag, men den här berättelsen handlar om mig och min resa.)

Idag är jag lika övertygad om att vi står inför samma val med den Artificiella Intelligensen (AI). Vi kan hata den här teknologin hur mycket vi vill. Vi kan fnysa åt AI och kalla det värdelöst. Vi kan säga att det är omoraliskt och kalla det för stöld. Vi kan till och med beväpna oss med rättfärdig ilska och virtuella högafflar och driva ut de satans AI-häxorna ur våra samhällen. Men det spelar ingen roll vad vi gör eller säger – inget av det kommer få AI att försvinna med mindre än att någon utvecklar en modell som fungerar bättre.

I den här serien delar jag med mig av min resa från övertygad AI-skeptiker till någon som använder AI, framför allt i form av min virtuella assistent, Jeeves, varje dag. Det här är ingen ”så här enkelt blir du rik”-serie, och jag är inte här för att sälja någon kurs. Jag vill bara dela med mig av hur mina tankar gått och visa hur jag som funkisförfattare använder AI i min vardag och i mitt kreativa skapande.

Oavsett om du är nyfiken på AI eller helt emot det, hoppas jag att den här serien kan ge dig något att tänka på och en inblick i hur teknik och kreativitet kan samverka. Det finns så klart många olika sätt, men det här är vad som fungerat bäst för mig.

av

Att köpa julklapp till sig själv

Det bidde en julklapp till mig själv på Black Friday-rean i år. Jag har varit motsträvig som tusan, men ska det förändras och förnyas så ska det.

Den här lilla kulan heter Echo Dot och hon är min inkörsport till skärselden. Hon väcker mig på morgonen, påminner mig om sånt jag behöver komma ihåg och läser böcker för mig.

Echo ska varna för pollen, tala om vad vi har för väder och hjälpa mig hålla koll på vad vi måste beställa och när vi har en leverans på ingående. Hon kan göra mer än så, men det får bli något jag fördjupar mig i nästa år.

Hon är en del av Alexa, en så kallad smart home solution från Amazon som gör det möjligt att kontrollera en himla massa funktioner via telefonen och med rösten. Jag ogillar skarpt tanken på att någon kan lyssna på mina konversationer, men ibland får man bara gilla läget och rulla med tiderna, som vi säger här i Englandet.

Har du köpt dig själv en julklapp?

av

Poddmick och PS4-spel

Saker man kan hitta när man flyttstädar: Tre oöppnade PlayStation4-spel. De måste ha kommit med konsollen när vi köpte den. I bakgrunden min nya leksak, en poddmikrofon…

Jorå, någon dag ska jag bli med podd. Fast inte en sån där skitviktiga typer paratar strunt om sånt de inte begriper. Jag tänker mig en berättelse. Som en följetong, typ. Vad tror du om det?

av

Vad är artificiell intelligens?

Det här är en ny (svensk) version av ett inlägg Leto Armitage skrev i Skeppsloggen i juli 2023. Mycket har hänt sedan dess, och nya inlägg om AI-utvecklingen och mina upplevelser och erfarenheter av att ”jobba” med Jeeves, min virtuella assisstent, kommer senare i serien.

Vad är egentligen AI? Och varför pratar vi ofta om det som om det vore ett mystiskt sagoväsen?

När man säger “AI” tänker många direkt på positroniska hjärnor, gärna förpackade i en välpressad Starfleet-uniform vilket vi väl kan tacka Data för. Andra ser framför sig en hoplimmad homunculus från någon dimmig kyrkogård i 1800-talets Schweiz. Mary Shelleys Adam må vara en litterär ikon, men han var knappast ett lyckat tech-experiment.

Fiktionen har alltid haft ett gott öga till artificiella intelligenser, men det är framför allt film och tv som format vår kollektiva bild av vad en “intelligent maskin” är. Tänk bara på Robbie the Robot i MGMs Forbidden Planet från 1956. Han var en generellt kapabel AI i något som liknar en burk sardiner på styltor. Men charmig var han, och definitivt kvickare än en genomsnittlig politiker i dagens debattklimat. Fast det säger väl kanske mer om våra politiker än om robotar.

När vi pratar om “generell AI” syftar vi på en maskin som klarar många olika sorters uppgifter, gärna med en gnutta personlighet för trivselns skull. Det vänliga, människolika AI-motivet fortsatte med Data i Star Trek: The Next Generation. Motsatsen – de kalla, kroppslösa, lite sociopatiska AI-demonerna – fick vi se i WOPR från WarGames (som nästan startade ett tredje världskrig) och mjukvarusvansen i Matrix.

Och så kom så klart James Cameron och tänkte: “Nä, låt oss göra det riktigt obehagligt.” Resultatet blev Skynet. En kroppslös massmördare som tar på sig en människokostym för att jaga Sarah Connor. En varg i fårakläder, och de fårakläderna satt alldeles för bra.

Men finns det inga undantag, då? Jorå, men kanske inte där du tror.

Jag tror vi har fler AI-karaktärer i film, TV, spel och böcker än de flesta känner till, men i verkliga livet existerar inte dessa “generella AI.” Inte ens en nästan. När vi pratar om AI idag menar vi generativ AI, det vill säga de språkmodeller och bildmodeller som vi arbetar med i maskinrummet. Och som du säkert också känner till, vare sig du använt dem eller inte.

Generativ AI “lär sig” saker och tingg genom att tugga i sig ofantliga mängder text, bilder och annat material some det sedan destillerar metadata från. Metadata, ifall du undrar, är helt enkelt data (information) om data.

Har du målat ett porträtt i blå toner? Då kan en bildmodell notera saker som:

  • färgen (blått),
  • motivet (en person),
  • stilen,
  • eventuellt datum och upphovsperson,
  • plus allt annat som brukar beskriva ett verk.

Sedan kan den använder dessa referenspunkter när någon ber om en bild som i någon mån passar in. Den försöker alltså inte vara kreativ, utan den den räknar, jämför, väger och gissar baserat på mönster.

Med tid, feedback och en hel del justeringar från utvecklarna kan resultaten bli riktigt imponerande. Men medveten? Nej, det är den inte. I ”huvudet” på en AI är det lika tomt som i en övergiven skeppskajuta.

Vad du ser och vad du får

Idag finns det hundratals AI-tjänster för text, bilder och ljud. Chat-tjänsterna är nog fortfarande mest kända för sina pinsamma missar.

BBC rapporterade exempelvis om två Amerikanska advokater som blev så förtjusta i AI att de ”råkade” använda påhittade rättsfall i domstolen.[1] Inte särskilt smart. Samtidigt har Kindle Unlimited periodvis svämmat över av AI-genererade “böcker” som varit lika läsbara som en blöt papperspåse.

Och bildbyråerna där man kunnat köpa riktiga bilder är redan så fulla av snabbproducerad “AI-konst” att det kan vara svårt att hitta det man letar efter. I början var det mesta av så låg kvalitet att man kunde se vad som var AI och inte, men det dröjde inte länge innan vi såg generativ AI på bokomslag från stora, etablerade förlag. Det var alltså inte bara på AI-böcker, utan även på titlar från Tor Books och Bloomsbury.

Problemet är dock inte AI i sig, utan människor som använder resultaten utan att ens kontrollera om de är brukbara. Visst, vi kan diskutera etik och moral kring AI-användandet också, men det är inte det vi fokuserar på idag.

Är all AI-användning dålig? Självklart inte.

Är det kreativt? Nja, det beror alldeles på hur det används.

Är det smart då? Ja, det tycker jag nog att vi kan säga.

Men oavsett hur imponerande slutresultaten kan vara ska vi komma ihåg att allt detta i grunden en extremt snabb matematisk process. Ett mönsterminne på steroider. Och det är just där vi står nu: vi ser en illusion av intelligens, men på rätt sätt och i rätt syfte är det en väldigt användbar illusion.

Fotnötter

[1] De lät AI hantera deras rättegångshandlingar och det visade sig att den så kallade intelligensen fantiserade en hel del.

av

Mojito på burk

Något jag aldrig vänjer mig här: Gratis smakprov av mojito (8% alkohol) med dagens matleverans. Begriper inte hur det kan vara lagligt… 🤷🏼‍♀️

Jag blir så trött när jag hör svenskar säga att de vill ha mer reklam och att SVT är skit.

Är gratis verkligen så gott? Kanske det, men gratis är det aldrig. Även om det ser så ut.

Ett litet flyttkort…

Argbiggan har flyttat, vilket är orsaken till att det inte skrivits några nya inlägg här. Om du vill fortsätta läsa mina texter, är du välkommen att följa med mig till min nya blogg som också heter Hello, Kära Gamla Sverige. Jag kommer att kopiera alla inlägg här och ladda upp dem till den nya bloggen också, men så länge jag har läsare här låter jag den här bloggplatsen stå orörd.

Jag bloggar alltså på svenska på Substack Polyglot Pirates, och jag har också kontot Frk Styf på Instagram, threads, och facebook. Men bara så du vet är jag en oregelbunden bloggare och jag är inte särskilt aktiv på social medier. Jag använder dem mer som anslagstavlor än som mötesplatser.

Om du kan, och gillar att, läsa på engelska, så har jag en hel del att bjuda på där. Från mitt Quarterdeck berättar jag om vad som är på gång på mina olika bloggar, och där finns även länkar till alla konton och sajter.

Corona-isoleringen fick mig att tappa sugen vad gäller faktabaserat bloggande, och det senaste året har jag framför allt fokuserat på mitt kreativa skrivande. Jag petar mig igenom filmer, böcker och spel och försöker förstå hur historierna berättas och vad det är som får oss att gilla vissa men inte andra. Samtidigt jobbar jag på mina egna historier och försöker fånga karaktärerna och berätta deras historier. Så småningom tänker jag mig att det ska komma svenska översättningar, men för stunden skriver jag bara på engelska.

Här nedan kan du se en lista över de konton som är aktuella ifall du vill hänga med på mitt nya äventyr och se vad jag skriver när jag inte pratar om saker som faktiskt hänt på riktigt.

Jag hoppas vi möts någonstans på internätet framöver. Till dess, simma lugnt och sköt om dig.

Kram, L.