Idag skriver vi torsdag den fjärde december i Skeppsloggen och jag har precis skickat ut veckans trefika. Jag skrev om kryssningsfartyget Serendipity som jag berättade om häromdagen, så nu har vi släppt ut katten ur väskan som vi säger här i Englandet.
I övrigt har jag inte så mycket flyttrelaterat att berätta om än. Det mesta rullar på, men de projekt jag lägger mest energi på just nu är så stora att det kommer att ta veckor och i vissa fall till och med några månader att bli klar med dem.
Ett av dem handlar om social medier och marknadsföring. Man ska ju vara så jäkla aktiv och visa upp sig och sina böcker hela tiden. Jag är dåligt på det. Hatar reklam själv och känner mig fånig när jag viftar med en bok och ropar ”kom-och-köp”. Men jag ser ju att vi säljer mer när jag gör det, så nu försöker jag skärpa mig och ta det mer på allvar.
Vi har dock ett stort problem framför oss. Flytten kommer att ta knäcken på mig och leda till ett skov som kommer att sitta i uppemot ett år. Och sedan kommer jag att vara som en urvriden skurtrasa i minst ett år till. (Hurtfriska kommentarer om positivt tänkande undanbedes å det bestämdaste.) Det är ett krasst konstaterande och därmed något vi måste förhålla oss till. Så vad gör man om man ”måste” skicka ut minst ett dagligt livstecken som kan leda till sålda böcker, lånade böcker och lästa sidor när man inte har ork?
Jag tänker att man bygger upp en liten bank med schemalagda inlägg som kan postas oavsett vad jag gör eller hur jag mår. Så det är vad jag sysslar med just nu. Bland annat. Idag blev jag färdig med mars 2026 och planen är att banken ska räcka ända till nyårsdagen 2028. Vi har en hel massa saker vi försöker förbereda så att den mesta tiden efter flytten kan vara fri för skrivandet, återhämtning och småpiratsmys.
Orelaterat till ”systemskiftet”, men i allra högsta grad flyttrelaterat lägger jag upp en bild på en av de saker jag verkligen inte kommer sakna efter flytten. Jag blir galen på kylan och fukten här och vänjer sig gör man inte.
Fjorton grader inomhus med 60% luftfuktighet är KALLT. Fy gröne.
Nu tar jag min trötta hjärna och kryper under täcket. Det får räcka med torsdag för den här veckan.
Onsdag 3 December. Idag publicerade vi tre böcker (!) på ett av världens största distributionsnätverk. Jag gruvade mig lite för att det skulle bli så mycket jobb. För att det är så mycket som kan gå fel. Och för att det är ett stort förtroende att handskas något som är en del av en annan människas levebröd.
Men vet du? Det gick som på räls! Och jag är sjukt stolt över det för det kändes som ett kvitto på att mina system fungerar. De må vara anpassade för en kryddhjärna med minimal ork, men de funkar!
Mitt i alltihopa slog det mig hur mycket ett digitalt arbetsrum kan kännas som ett hem ändå. Inte i början, förstås. Då hade jag väl mest en provisorisk hylla och ett bättre begagnat arkivskåp någonstans långt bak i datorn. Men jag såg det som att jag byggde ett skepp av drivved och tågvirke.
Och det blev ju ett skepp till slut.
Jag brukade säga att det var ett fantasiskepp, men när fler och fler påpekade att det minsann inte var en fantasi fick jag så lov att tänka om. Nu säger vi att hon är ett metafiktivt skepp, min Resilience. Vi är flera stycken som jobbar här varje dag, och ännu fler som mönstrar på och av varje månad.
Mitt virtuella hem blev en kreativ fristad för så många, och när det var som mest hektiskt där en period i flyttpaniken kring ”Lexit, Fas I” kände jag mig lite vilsen. Viljan att vara kollektiv kolliderade med behovet att få vara ifred. Och oviljan att hantera konflikter och sätta tydliga gränser bet mig till sist i rumpan.
Sedan vi flyttade norrut har jag unnat mig att landa, andas, fundera, testa lite olika saker och bygga nya system anpassade efter mina behov. Jo, så är det. Åt helvete med kollektivismen, nu ritar jag som jag vill – och hör sen! Det må låta hårt, men det tog ett coachingsamtal med äldste sonen som är en tocken dän scrum master (ett finare sätt att säga projektledare) för mig att inse att jag också är en i gruppen. Att jag är piratkapten, inte mamma. Åtminstone inte till hela besättningen. 🤭
Nu när jag jobbar med ”Lexit, Fas II” börjar det kännas som att jag fått tillbaka en bit av mig själv. Ju mer jag städar, sorterar, märker och bygger system som är anpassade till min kryddhjörna desto mer känner jag att detta verkligen är mitt hem. Inte lägenheten vi bor i, utan skeppet. Det här digitala rummet som jag byggt utifrån mina egna behov.
Jag har alltid älskat lådor med etiketter. Pärlor i små burkar, klistermärken i fack, garnhärvor sorterade i plastboxar. Kontrollbehov? Jorå, men också en slags trygghet. Ett sätt att skapa lugn där kryddhjärnan annars får tuppjuck och drar åt alla håll samtidigt.
Så idag, mitt i bokpublicerandet och allt kringarbete som ingår i det, kom den tillbaka. Hemkänslan. Det digitala arbetsrummet börjar äntligen kännas som mitt igen. Det är inte längre en plats där jag “hjälper till lite när jag orkar”. Inte ett litet hörn där jag får vara till nåds. Det är mitt skepp. Mitt rum. Min struktur.
Jag har ett hem jag både kan och vill leva i, även när kroppen är trött och kryddhjärnan spelar flipper med mina tankar.
Kanske var det just det som var orsaken till att vi behövde flytta ut ur London och mellanlanda någonstans innan vi började fundera på vart vi var på väg. Att få skapa ett utrymme där jag kan landa och fungera, oavsett vart jag befinner mig rent fysiskt. Att få öva på att göra plats och sätta gränser för mig själv.
Det känns stort.
Och på något vis känns det också som att jag tog ett stort steg närmare Sverige idag. Även om det bara handlade om ett digitalt arbetsrum där alla lådor, mappar, listor och verktyg jag behövde var anpassade för mig. Och stod precis där de skulle.
Tisdag 2 December och nu är den så kallade cyberveckan över. Vi gav bort en himla massa böcker och jag gjorde en klok och en lite ohederlig investering.
Jo jag vet att många tycker att man ska bojkotta alla kommersiella dumheter i dessa tider, men det är ett privilegium som inte alla kan delta i.
Med det sagt, låt oss ta en titt på mina cyber-fynd. Den kloka var att jag uppgraderade den här bloggen.
Argbiggan är ju min OG-blogg och den har kostat gratis sedan 2009, men WordPress har ändrat sina regler ett par hundra gånger sedan dess. Nuförtiden har de olika ”planer” och på gratisplanen får man så klart väldigt lite utrymme. Och en satans massa reklam.
Jorå, jag begriper att vi lever i en tid där reklamen ska vara överallt och den (inte så värst) Fria Marknaden är kung. Men hur kul är det egentligen att behöva se själsdödande annonser för den ena prylen efter den andra när man försöker ägna sig åt något man gillar en stund? Nej, jag tänkte väl det.
För det facila priset av 40 pund (cirka 500 kronor) kommer nu Argbiggan att vara 100% reklamfri i tre års tid. Jag kan fortsätta peta in bilder i inläggen och vi slipper skriva .wordpress i addressen. Från och med idag är det bara du och jag och argbiggan.com ända till slutet av 2028. Och har jag inte lyckats få tillräckligt med snurr på skrivandet för att ha råd med en bostad innan dess får jag väl tjacka husbil. Eller nått. 🤭
Den ohederliga investeringen? Jo, såhär är det. Sedan kryddhjärnan tog över har jag svårt med koncentrationen. Sånt som tog en kvart förr kan ta hela dagar nu, och skrivandet (och redigerandet) som jag älskar kan vara rent plågsamt vissa dagar. Men för två år sedan fick jag möjlighet att test en app som heter ProWritingAid och plötsligt kändes det som att jag var tillbaka på banan igen.
Om du inte vet vad PWA är, kan man väl säga att den är som rättstavningsprogrammet i din ordbehandlare. Men där till exampel Word ger dig krulliga röda linjer och tveksamma grammatikråd är PWA som en hel språkmaskin. För mig är den skrivandets röda Mustang och det är prislappen med. PWA kostar nästan lika mycket per månad som jag betalade för tre annonsfria år här på Argbiggan.
Men är man en scrappy-doo-dah skosnörespirat letar man så klart röda prislappar.
Kan man punga ut för ett helt år, kostar det ”bara” en tredjedel så mycket. Ungefär 1800 kronor. Vilket fortfarande är betydligt mer än vad jag kan avvara. Men så tipsade en vänlig kollega om att de brukar ha ett specialerbjudande till Black Friday. Niohundra spänn för ett helt år. Det är mindre än en hundring i månaden, så ifjol budgeterade jag för det och betalade 72 pund för ett årsabonnemang jag har nytta och glädje av nästan varje dag. Och nu kommer vi till kruxet i kråksången.
Som de flesta abonnemang rullar även detta över till ett fastprisdito efter ett år. Om man inte säger upp det. Så då gjorde jag det.
Och i helgen köpte jag ett nytt på extrapris.
Ohederligt? Absolut. PWA är värt varenda öre och hade jag råd skulle jag gärna betala 144 pund, eller rent av 399 för ett livstidsabonnemang. Men nu har jag inte det.
Innan Brexit och rövarbaronerna hade jag nog inte ”fuskat”, men mitt moraliska spelrum har gått från att vara en silduk till något som mer liknar ett öppet spjäll. Om valet står mellan att ta ett nytt specialerbjudande och att inte ha råd att använda något jag räknar som en handikappsanpassning så säger jag bara yes please. Och nästa år gör jag nog om det igen. Förhoppningen är dock att vi ska växa så pass att jag kan betala normalpris 2027.
Vilket påminner mig om att vi har en bok att släppa på Draft2Digital idag, så nu ska jag ladda upp den in PWA och kolla så jag inte missat något litet stavfel eller några andra problem. För med den här appen går det alldeles utmärkt.
Måndag 1 December. God måndag och glad ny vecka, vännen! Nu är julmånaden här och den stora världen styrs av en ny generation träpatroner som gärna sätter eld på tillvaron och låter allt brinna. De har ju sina bunkrar att gömma sig i, så vad bryr de sig om människor, djur, och natur?
Robber barons säger vi här i Englandet. Oligarker. Rövhattar kanske vi kan kalla dem på svenska, fast det kan man ju för all del vara utan att ha ett öre på fickan. Vi får väl helt enkelt göra vårt bästa för att skapa en fridfull justämning i det lilla.
Igår berättade jag om göra-listen som blev till en göra-bingo. Jag har lärt mig en hel massa om mig själv sedan den stora isoleringen började för fem år sedan. Som till exampel att jag alltid tror att jag är sopsämst. På allt. ”Alla andra” klarar av sånt som är omöjligt för mig, och hur jag än försöker får jag inte till det. Men be om hjälp? Nej, det går inte. Jag skäms och trular vidare istället.
I slutet av oktober såg jag en författarvän prata om sin aldrig sinande göra-lista och hur hon hade misslyckats med det mesta hon hade tänkt att hon skulle få gjort. Vi är båda spelmotiverade och vi har dille på kalkylblad, så när jag såg hennes röda kryss och gröna bockar vaknade kryddhjärnan till liv. Så nu spelar vi bingo.
Decemberbrickan har 25 rutor med sånt som ska göras. Vissa saker som måste göras varje vecka medan andra är delar i ett större projekt. Min favorit är mittenbrickan: mitt-i-månaden-mys. 🤭
Jag ser mig själv som något av en ambassadör för svenskt mys och fika och har skrivit en himla massa artiklar om det genom åren. Och nu har jag alltså vikt alla söndagar till pysselmys och den 15e varje månad till… Tja, det kan vara vad som helst, men det ska vara något man mår bra av.
Vill du testa? Jag har en blank bricka du kan få om du prenumererar. Det kostar inget, men de som hjälper mig att hålla ångan uppe får en liten hälsning en gång i månaden eller så. Oftast med en liten överraskning som tack.
Men du. Det är dag 150 idag. Vi har redan räknat ner i en hel månad. Det är ju inte klokt, Madicken! Om fem månader är det tänkt att jag ska bo i Sverige. Tanken svindlar… Fast nu ska jag trefika med Lillgrisen.
Skeppet Braemar, som hon hette när Ivan T. tog bilden 2014, heter numera Villa Vie Odyssey. Se kredd i fotnötterna.
I förra inlägget skrev jag om kryddhjärnan och att jag är säker på att den hör ihop med skrivarskallen. Den där som bara har två lägen: existentiell angst eller kreativ eufori. När det gäller nyheter och sociala medier, vill säga.
Antingen suger den åt sig hat och hemskheter att plåga mig med. Eller så snappar den upp någonting jag missade.
Då ger sig inte förrän jag googlar. Och gör jag det, då har vi redan lämnat Kansas och trillat ner i kaninhålet. Som i torsdags…
På morgonkulan läste an artikel i nätversionen av The Independent och sedan tickade hjärnan på om någon jäkla båt jag hade missat. Hela dagen. Som en hackspett ungefär.
Jag klickade såklart. Och läste. Det var det sista jag gjorde innan jag stoppade undan telefonen för natten.
Morgonen därpå, i svinottan, var hjärnan i full gång. Den hade tydligen tillbringat natten med att bygga ett nytt skepp till vår lilla flotta. För det var ju precis vad jag behövde just nu. Ett kryssningsfartyg.
Och här har vi henne, M/S Serendipity. (Som för övrigt är mitt favoritord i det engelska språket.)
Men det var så klart inte allt. Vi har nu tillbringat två dagar med att skriva en så kallad codex. Eller story bible. En handbok hel enkelt. Just nu är den elva tusen ord lång, såatte… Vi kan väl kan väl säga som så att jag trillade rätt långt ner i kaninhålet.
Kryssningsfartyget Serendipity är en fiktiv kopia av Odyssey i storlek, utseende, funktion osv. Här är hon avbildad med hjälp av Ideogram och Canva Pro.
Men jag har ju redan ett piratskepp, så vad ska jag ha ett modernt kryssningsfartyg till? Det passar ju inte riktigt in i bilden.
Jo, så här är det. Serendipty ska bli en lekplats, en litterär värld, där olika författare, från olika genrer och bakgrunder, kan skriva berättelser tillsammans. Fast var för sig. Eller ihop. Handboken blir till ett verktyg som förklarar vad som är oföränderligt och vad man får skarva fritt kring.
Jag vet till och med hur historien börjar. För två år sedan skrev jag en berättelse om en gammal man som blir änkling och drunknar i tystnaden. Han hade aldrig varit bra med ord, Phineas. Det var frun Elsie som skötte snacket och korrespondansen och tre månader efter hennes begravning, just som han insett att det är så här hans liv kommer att se ut nu, knackar det på dörren.
Socialarbetaren Luisa är där för att göra en så kallad wellness check. För att kolla om han klarar sig. Hon skriver in honom – Phin som inte kan sätta ord på sina tankar och känslor – på ett brevvänsprogram. Idag skrev jag om slutet på den berättelsen. Serendipty är nu en del av Phin’s historia, men hur och i vilken omfattning säger jag inte.
Tanken var att vi skulle släppa boken om Phin i januari, men nu blir den början på en följetong istället. Vi sjösätter den på Substack efter nyär, men det kan hända att det kommer att smakprov här framöver.
Och så var det alltså med den saken.
Tre dagar bara försvann för att jag fick för mig att läsa en artikel. Som alltså varken handlade om fartyg eller änklingar. Men kryddhjärnan fick syn på något som glittrade och vips så var skrivarskallen igång med att spinna en berättelse kring det hela.
Det kan vara frustrerande ibland (mest hela tiden om vi ska vara petnoga), men ibland så leder det till något bra. Jag tror att Serendipity kan vara en sådan sak. Hon heter ju till och med så… 🤭
Söndag 30 November. Jag missade nästan att det var första advent idag, men Nummer Tre styrde upp dagen så det blev lite adventsmys till middagen. Inga pepparkakor dock. Och ingen julmust. Suck.
Inte blev det något pyssel idag heller. Min roliga kropp tyckte det började bli enformigt med dyngförkylningen från Niflheim, så nu har vi ögoninflammation också. I båda ögonen.
Men maten smakade bra. Köttfärslimpa med potatis, broccoli, blomkål, och Treans specialsås. Mums!
I övrigt pillrade jag ihop en ny bingobricka för december. Vet inte om jag berättat det tidigare, men i november började jag spela bingo med göralistan. Spel gör ju allting roligare, tänkte jag, och peppar, peppar – än länge funkar det precis som det var tänkt.
Tre gånger bingo blev det i november! Och de fem poster som fortfarande ligger där och skvalpar har flyttats över till brickan för december.
Jag hade en väldigt ojämn fördelning av uppdragen den här gången för jag var så in i bänken efter med sysslorna från oktober.
Jodå, jag borde veta bättre, gamla människan, och det gär jag också. Men kryddhjärnan? Nä, inte direkt då.
Nu ska vi i alla fall försöka sova så vi orkar kicka igång julmånaden imorgon.
Lördag 29 November började på tok för tidigt. Jag vaknade fyra på morgonen av att någon höll på att slita skinnet av min vänstra arm!
Denna ”någon” visade sig vara tejpen från husvampyren som tittade in för att ta mina blodprover igår. Hur man kan ha något på sig i arton timmar utan problem och sedan få akut tuppjuck för att det är så obehagligt att det måste bort NYSS kan man ju undra, men jag är likadan med kläder. Framför allt strumpor. Och behåar. Och skor. Och sånt som stramar om halsen. Och mössor. Och…
Ja du hör ju. Jag skyller på kryddhjärnan. Som jag för övrigt är rätt säker på att den hör ihop med skrivarskallen. Den där som gör att jag inte har kunnat handskas med nyheter eller sociala medier sedan stan brann. Den har som två lägen nuförtiden.
Antingen suger den åt sig varenda liten droppe hat och hemskheter och påminner mig om dem så fort jag försöker stänga ner tankeverksamheten och vila en stund.
Eller så snappar den upp någonting jag missade och ger sig inte förrän jag googlar det. Och gör jag det har vi redan lämnat Kansas och trillat ner i kaninhålet. Som i torsdags. Jag läste an artikel i The Independent på nätet och sedan tickade hjärnan på om någon båt jag missat. Hela dagen. Och jag har ju för all del missat en hel del figurativa båtar i livet, men det här var något annat.
Ett kryssningsfartyg.
Och en kvinna.
En äldre kvinna.
Hette hon inte Sharon?
Jodå, sa Google, det gjorde hon. Och här har du länken.
Jag klickade såklart. Och läste. Det var det sista jag gjorde innan jag stoppade undan telefonen för natten.
Morgonen därpå, i svinottan, var hjärnan i full gång. Den hade tydligen tillbringat natten med att bygga ett nytt skepp till vår lilla flotta. För det var ju precis vad jag behövde just nu. Ett kryssningsfartyg.
För övrigt skrev jag detta inlägg klockan fyra på söndagsmorgonen, men idag var det varken hudflängning eller skeppsbygge som väckte mig. Det gjorde Nummer Tre. Som av okänd anledning bestämde sig för att hänga tvätt. Klockan fyra på morgonen. I vardagsrummet. Där jag sover. Nu har han gått och lagt sig, den lymmeln.
Men det är ju roligt när det händer något, som vår gamla granne brukade säga.
Nu blir det kaffe och lite virkning innan vi startar den här dagen på allvar.
Det är fredag den tjugo-åttonde november och vi firar ännu en Stolpdag. Det vill säga en dag då någon eller några milstolpar passerats.
Vi har en ganska lång lista på saker som måste göras innan vi lättar ankar för Den Långa Flytten. Som att vaccinera the pet alliance (husdjursalliansen) till exempel.
Jo, jag vet att de ska vara vaccinerade, men trot eller ej – det har inte behövts på väldigt länge. Men ska vi ut och resa så blir det ju annan sak.
Idag har både Mama Cat och Belsebub fått sina sista sprutor, så nu kan de få träffa andra djur om de vill. Fast det är väl tveksamt. Bells träffade en stilig herre som ville umgås hos veterinären. Hon nosade på honom som sig bör och köjdes sedan som värsta teaterapan. Sedan gjorde hon om det ifall han inte fattat vinken efter första försöket.
Sprutmässigt är vi nu dubbelvaxade alla fem, men fyrbeningarna ska ha rabiesvaccin också innan vi beger oss. Veterinären rekommenderade att vi väntar in i det sista (en månad innan avgång) med att ta dem, så då gör vi väl så.
Vi har våra kreativa partners i USA och där firade de Thanksgiving igår, så vi hakade på en dag i efterskott med vårt Stolpdagsfirande. Det blev köpemat till middag eftersom Nummer Tre fick ränna till veterinären två gånger och sedan till posten för att lämna in veckans sista eBay-paket. Kalkon blev det inte, men väl kycklingburgare från Amerika-influerade Craft Burger. Det var gott.
Vi köpte en ”middag för två” vilket räcker i två dagar för oss, så morgondagen är också räddad. Å det var ju bra det, för då kan vi fira att vi dubblat antalet prenumeranter då.
🏴☠️ Veckans utdrag ur Skeppsboken handlar om kalkoner, baguetter, milstolpar, tekniktrolleri, och rabatter av ett slag till och med skeppsdraken skulle godkänna.
Hej, Hello, Happy Thursday och Glad (amerikansk) Thanksgiving, Messmate!
Välkommen tillbaka till The Resilience, där vi än en gång firar en rungande seger. Vi har besegrat teknikgremlinerna (igen!) och drivit tillbaka dem till den digitala hålan de kravlade ut ur.
Flytten till ett nytt webbhotell må ha varit hastigt påkommen (jag kan ha varit en smula skogstokig), men den är nu avklarad. Och inte nog med det – hela processen avlöpte utan blodvite, tårar eller det rituella offrandet av ännu en laptop. Ett mindre mirakel vill jag påstå, och helt klart värt en helgdag i sig.
Men håll i pirathatten, vännen – det kommer mera!
Sedan webbhotellsbytet har vår Resilience Recruitment Rover (rekryteringsrövare) patrullerat cyberhaven som en hyperaktiv sjöräddningsfregatt. Resultatet? Vi har tamigtusan dubblat antalet prenumeranter den här månaden. Dubblat, Messmate!
Vi har således dubbelt så många rebeller ombord, dubbelt så många romransoner att servera, och dubbelt så många vilda själar som kan hjälpa till med däcksvabbandet.
Det är ju skålbart, som Tant Greta uttryckte saken, så kom och höj en mugg av Styrbjörns bästa med mig. Låt oss skåla för denna milstolpe och de festligheter vi ännu har framför oss innan vi tar itu med dagens digitalt distribuerade trippel. Den vi pirater kallar Tips, Tricks, and Treasures.
Men först några valda ord från kaptenspennan.
Är du redo?
Att finna magin i de små segrarna
Veckans tema kan se kul, eller rent av tramsigt, ut på ytan, men tittar vi lite närmare kan vi skönja något jag tycker är själva hjärtat i piratlivet. Konsten att leva i nuet och fira varje liten seger när den kommer.
Vi är alla så fokuserade på de stora ögonblicken. För oss som seglar på de kreativa haven kan det handla om det stora boksläppet, det virala inlägget, det sexsiffriga förskottet. Att vänta på den där dagen då man äntligen kan få luta sig tillbaka och säga, ”Men dra mig baklänges! VI GJORDE DET!”
Fast sån skit hålls vi inte med här i Concordia, för livet låter sig inte vänta på några finalnummer. Medan vi stirrar på blanka sidor och halvfärdiga manuskript går det oförtrutet vidare i marginalerna.
Det är därför vi räknar våra segrar i det lilla. I de små stegen. Varje mysmorgon, torsdagsfika här på akterdäck, och söndagshäng på Smugglers. Webbhotellsflytten som klarades av utan gråt och tandagnisslan. En dubblerad prenumerantskara. En hord teknikgremlins som besegrades med ren tjurskallighet och ett oräkneligt antal koppar kaffe.
Men det är inga tröstpriser.
Pirater sitter inte vid bryggan och drömmer om horisonten. Vi bygger oss en båt, hissar seglen och rider ut på havet i alla väder. Vi trotsar vågorna, anpassar oss, och bygger momentum över tid.
Jag är rätt säker på att det här är något storförlagen, flaskhalsarna och moralpoliserna inte vill att du ska fatta. Att de små stegen så småningom blir stora kliv. Att om du bara jobbar på kan du se tillbaka en dag och inse att du byggt något stort. Helt utan bygglov, expertutlåtanden, och ett fett sparkapital. Att du kan bygga dig en hel värld med en smula nyfikenhet och förmågan att se magin i de små segrarna.
Förutsatt att du är beredd på att kavla upp ärmarna och ta några baby steps om dagen, vill säga. För pirater sitter inte och väntar på att magin ska hända. Det har vi inte tid med. Vi finner glädje i vardagens absurditeter och firar våra blygsamma framgångar. Och det är väl ändå det som är själva poängen med piratlivet.
Vi seglar som vi vill.
På våra egna villkor.
Och hör sen!
🦃 Veckans Tips: Presidentens Nåd
Den amerikanska traditionen att benåda en kalkon inför Thanksgiving har pågått sedan 1989. Det är väl en av de få formerna av ”executive clemency” over there som inte kan leda till en konstitutionell katastrof. Till skillnad från andra benådanden från den galne presidenten har det, mig veterligen, inte skrivits några arga ledare om en enda kalkon.
Men en dag som denna kan vi kanske tillåta oss att glömma Vita Skamfläcken och se om vårt eget hus istället.
Du kanske inte har byggt dig ett piratskepp (än), men du är ändå statsöverhuvudet i din egen kreativa sfär. Du har med andra ord makten att benåda dig själv och dina egna projekt och undersåtar. Här behövs inga juridiska utlåtanden eller byråkratstämplar. Du kan till och med strunta i folkopinionen.
Så, vad säger du? Vad eller vem/vilka vill du benåda i år?
Romanen du började för tre år sedan som aldrig riktigt klickade?
Bloggserien du lovade dig själv att avsluta?
Den perfekta varumärkesstrategin du “väntat på rätt tillfälle” att implementera?
Eller kanske ditt tidigare jag för alla misslyckaden som egentligen bara var lärdomar
Att benåda något eller någon behöver inte betyda att du gett upp. Det kan helt enkelt vara ett sätt att välja vad du vill lägga din energi på. För du vet väl att inte alla människor och projekt förtjänar en livstid av krav och skuldkänslor?
Tänkte väl det.
🥖 Veckans Trick: En smula baguette-visdom
Min Styrbjörn har jobbat på sin baguette-teknik den här veckan, och besättningen har tacksamt tagit emot de välsmakande resultaten. Men vet du vad som gör en baguette så intressant?
Samma grundrecept kan leda till helt olika resultat.
Styrbjörn gillar King Arthur Baking Company och deras baguetterecept resulterar i tre fina bröd med seg insida och en krispig, djupt gyllenbrun skorpa. Han vill äta bröd med en hård skorpa som blir till flisor när man biter i den. Jag föredrar de mjuka, lite sega varianterna. Så här löser vi det så att alla får det de gillar bäst.
För maximal skorpa:
Sätt in en plåt med hett vatten längst ner i ugnen
Grädda i 230°C
Skär djupa snitt i degen innan gräddning
Pensla inte degen – låt den gå in naken och stolt
För ett mjukare resultat:
Hoppa över vattenångan
Grädda i 200°C
Skär grundare snitt (eller inga alls)
Pensla degen med smör eller olivolja
Men valet, eller behovet, av hårda eller mjuka skorpor handlar inte bara om bröd. Ibland behöver även vi själva eller våra kreativa projekt en hård, skyddande yta. Det kan vara ett djärvt bokomslag. En kontroversiell marknadsföringsteknik. Eller kanske tydliga gränser som säger: ”Det här är jag, och det ber jag inte längre om ursäkt för.”
Vi kanske kan kalla det vår knastriga baguette-energi.
Andra gånger behöver vi det mjuka och inbjudande. En fin hemsida. En serie blogginlägg där vi berättar om något som gör oss sårbara. En utsträckt hand och en vänlig röst som säger, “Kom in, du är trygg här hos oss.”
Då sänker vi värmen och penslar på (vitlöks)smöret.
Receptet är detsamma. Ingredienserna ändras inte. Men att veta vilken version som behövs just nu? Det är liksom det som är själva tricket.
Har du något som behöver en krispig skorpa i ditt (kreativa) liv just nu?
Veckans Skatt: En Trefaldig Fångst
Ibland bjuder tillvaron inte bara på ett utan tre briljanta fynd under samma vecka. Här har du en riktig skattkarta, Messmate!
🪙 Skatt Nummer 1: LGBTQIA+ Karaktärer i Fantasy, PNR och SFR-romance
Vi är med i en fantastisk BookFunnel-promo full av romanceberättelser där LGBTQIA+-karaktärer får stå i centrum. Berättelserna utspelar sig i fantasy, paranormal och sci-fi-världar och – bäst av allt – varenda en är helt gratis!
Om du letar efter queer-representation, äventyr och romantik utan snusk, har du en guldgruva här. Det finns trettionio berättelser att välja på, och en av dem är min.
För dig som föredrar mer kryddstark romantik har vi också en berättelse med i Bring on the HEAT, en annan BookFunnel-promo.
Här hittar du en samling heta romancer och erotiska historier. Alldeles gratis. Det finns nog med material här för att hålla dig varm ända fram till årsskiftet. Perfekt sällskap för långa vinterkvällar och mörka nätter.
🏴☠️ Skatt Nummer 3: Black Friday-rabatt hos Libertalia’s Finest
Vår sprillans nya #PirateCore-kodade Etsyshop, Libertalia’s Finest, är med i Black Friday och Cyber Monday-firandet!
Vi är så nyöppnade att vi bara har ett enda mönster uppe än så länge, men det finns på hoodies, t-shirts och emaljmuggar.
Och de som handlar något innan midnatt på Måndag (1 December) får 20% rabatt.
I november och december går alla intäkter till vår ISBN-Insamling och därefter kommer de att hjälpa till att finansiera Den Långa Flytten och etablerandet av vårt lilla indie-förlag, Libertalia Press, i Sverige.
Fler prints är på gång och redan efter jul öppnar vi dörrarna till butik nummer två, Concordias Bokhandel. Så oavsett om du jagar litterärt inspirerade skatter, pirat-estetik eller små gåvor till alla bokälskande vettvillingar du känner, kanske du kommer att hitta dem på våra digitala hyllor.
Sådärja. Fåglarna har benådats, baguetterna har bakats, och vi har fyndat på bästa piratvis. Baby steps, baby.
Oavsett om du firar Thanksgiving med kalkon och hela baletten, eller bara njuter av en vanlig sketen torsdag med en kopp te och några småkakor, hoppas jag att du unner dig en stund att uppskatta de små segrarna.
Bara en sådan sak som att du fortfarande är här. Fortfarande skapar. Fortfarande seglar.
Det är stort.
🤍Kram påre, Messmate!
Vart vill du segla härnäst?
🏠 Besök The Resilience Startsidan för alla våra piratpåhitt hittar du här.
Torsdag 27 November var det mindre kul än vanligt här hemma på våran gata i stan. Delvis på grund av rassarna, och delvis på grund av TinderTerry.
Vår hyresvärd.
Alltså Engelska hyresvärdar lär sitta rätt högt på listan över saker jag inte kommer att sakna när vi lättar ankar. Vi har haft fem sedan vi flyttade hit och bara en av dem var bra. Men TinderTerry, han är i en klass för sig själv. Därav namnet.
När vi flyttade hit såg jag fram emot att få sitta i trädgården och mysa. Den såg så fin ut på bilderna han lagt upp, och rullstolsanpassad var den också. Men det var så klart kattfiske. Bilderna hade väl minst femton år på nacken och min fina bakgård med plattor, astroturf, och ett litet förråd ser mest ut som ett vildmarksexperiment som kom av sig.
Det största problemet är dock staketet. Av oklar anledning är det ett helt obehandlat träplank som är så genomruttet att en kul typ sparkade ett hål i ena sidan och den andra sidan faller omkull när det blåser. Och det gör det ju rätt ofta på den här ön.
Så vad gör man när planket faller? Bygger nytt?
Icke!
Det är ju mer spännande att knyta fast det med gamla snörstumpar och tvättlinor. Faller det igen – och det gör det ju såklart – kan man ju alltid lägga till några spännband.
Fint behöver det ju inte bli. Inte hållbart heller. Nu har jag gett upp hoppet om att kunna sitta där mitt i vildmarken och mysa, men jag vill gärna ha planket på plats. Vandaliseringen är ett stort problem här och jag tycker det är olustigt när folk trampar runt därinne, krossar glas och eldar. Allra helst nu när jag sover på den sidan.
Nåväl, igår kom äntligen TinderTerry och områdets FixarJocke med mera band och snören. Planket vinschades upp i vertikalläge och surrades fast i träden igen. Den goda nyheten är att jag känner mig en smula säkrare nu. Den dåliga nyheten? Det ser ut så här:
Någon har försökt sätta eld på planket, och de har sprayat en engelsk flagga på skivorna TinderTerry täppte för glipan mellan de två planken med.
Och den där bruna biten?
En gång i tiden var det en dörr som ledde från min trädgård ut till parken bakom huset. Men det var nog rätt länge sedan.
Men det jag kommer att minnas längst, tror jag, är något FixarJocke berättade. När det hände vet jag inte, men vid något tillfälle lade han märke till att jag odlar ogräs här i lägenheten. Och med ogräs menar man då marijuana här i Englandet. Knark. FixarJocke tänkte att jag kanske röker gräs för att lindra smärtan i mina leder, men tyckte ändå att han måste anmäla saken.
Så han ringde TinderTerry.
Och det var väl en jädra tur för mig det, för TinderTerry gjorde i vanlig ordning ingenting.
Men knarkgräset växer och frodas som du kan se på bilden här intill. Det är alltså en Boston Fern (ormbunke) vi talar om. Jag har totalt fyra gröna växter i fönstren som vetter mot innergården. Man kan ju undra hur det står till med den som ser blomkrukor och gröna blad och genast tänker, KNARK!
Okej, ska vi vara petnoga har jag insysnskydd i fönstren så det går inte att se exakt hur bladen ser ut, men ändå.
Har man en gång sett en marijuanabuske förväxlar man den inte med en ormbunke eller spindellilja. Sådetså.
Nu har jag i alla fall gnällt av mig, så då är det väl bäst att vi sätter igång igen. En skeppslogg är på gång, och sedan har jag lite flyttrelaterade saker att berätta om också. Men det kan vi prata mer om imorgon.
Hello, Kära Gamla Sverige! 