av

Nödransoner: glögg och pepparkakor

🪶 En utdrag ur Loggboken från Skeppet Resilience, där Skeppsklockan är försvunnen, Kaptenen har lämnat rodret, och Styrbjörn har lagt beslag på nödprovianten från Scandinavian Kitchen.

Lyssna noga nu, era fjäderlösa tvåfotingar!

Nej, ni inbillar er inte. Stolen är tom och Skeppsklockan försvunnen. Vi misstänker att hon trillat ner i ett av plothålen i Serendipitys maskinrum. Om hon inte hålls som gisslan av en osedvanligt krävande så kallad plot bunny. Men Skeppsloggen väntar inte på någon pirat, så nu har jag – Freyja den Magnifika, Havsörnarnas Härskarinna och Kaptenens Främsta Krönikör – tagit över befälet.

Ja, Kaptenen är också försvunnen. Igen. Förutsägbart. Det verkar som att kryddhjärnan har fått henne att barrikadera sig i Kartrummet, vilket innebär att skutan är i behov av en kompetent, styrande hand. Besättningen springer förstås runt som huvudlösa kycklingar, vilket jag finner ytterst stötande av uppenbara skäl.

Inte nog med det – den förbenade Sjöbjörnen har ockuperat skafferiet. Igen. Han påstår att han kokar glögg, men från min utkikspost ser det mer ut som att han försöker fördriva gastarna från skeppet med en kväljande rökelse gjord på bränt socker, svedd kanel och en tung dos ingefära.

Min stackars Lady Resilience stinker av vad ni däggdjur kallar juldoft. En stank av svaghet är vad det är. Ett desperat försök att dölja doften av er egen medelmåttighet.

”Det är inte bara en dryck,” säger han. ”Det är en doftsköld mot kylan.”

Det kan jag åtminstone förstå. Den här ynkliga, klolösa skaran de kallar besättning här kan nog behöva en ordentlig sköld att gömma sig under.

Om det patetiska mänskliga behovet att mysa

Jag har observerat er avart tillräckligt länge för att förstå era besynnerliga ritualer. Ni saknar självbevarelsedrift. När havet stormar, när era patetiska små bankkonton gnyr av hunger sträcker ni inte på er och slipar klorna. Nej. Ni retirerar. Ni bygger patetiska små bon och kallar det för mys.

Detta är en absurd uppvisning av däggdjurens klenhet. De fjäderlösa kan inte hantera verkligheten, så ni lindar in er i filtar, dämpar belysningen och låtsas att havet ligger som en stilla spegel omkring er. Ni kallar det hemtrevnad. Jag kallar det feghet. Men, om ni nu till nöds måste hänge er åt denna ryggradslösa impuls, faller det på min lott som ställföreträdande kapten att se till att ni gör det med någon form av kompetens.

Här är en sammanfattning av Kaptenens anteckningar om vad hon kallar konsten att bygga en mysbubbla:

Medan danskarna har sitt berömda hygge, utövar vi svenskar (och våra adopterade sjöbjörnar) konsten att mysa. Om hygge är känslan av belåtenhet, är kanske myset den aktiva jakten på den. Det handlar om att se om din hytt mot stormen. Att skapa ett utrymme och en ritual som du kan återvända till mellan arbetspassen i den bitande kylan.

Oavsett om du firar Jul, Yule, Vintersolståndet, eller bara faktumet att du överlevde ännu en sketen tisdag, har du rätten att dra dig tillbaka. Att stänga dörren. Tända dina ljus. Att skapa en ficka av värme så tät att världens kaos inte kan tränga igenom den. Alla kan vi behöva en mysbubbla om så bara för några stulna stunder.

Nåväl… om världen utanför din ventil står i lågor kan det väl vara okej. När nyhetscykeln är alltför tung. När bankkontot skrattar åt dig. När julkänslan är som en powerbank som inte längre håller laddningen längre. För all del, ät de där pepparkakorna. Drick den illaluktande glöggen.

Är ni klara snart?

Passade ni åtmistone på att slipa klorna medan ni gömde er där inne?

Strunt samma.

Nu upphör ni med ert mållösa fladdrande. Här kommer lite visdom från Örnnästet. Lyssna noga för jag tänker inte upprepa mig.

🦅 Veckans Klo: Kapa den lysande rektangeln

Er besatthet av dessa leksaker är som en dödlig sjukdom i era sinnen. En besatthet. Ni kvittrar och hackar på dem i timmar. Hur ska ni kunna uppnå denna känsla av mys ni trånar efter, om ni inte kan uppvisa ett uns av disciplin?

Lägg undan manicken!

Kapa uppkopplingen. Ert idoga kraxande i den digitala etern är raka motsatsen till frid. Ett sant rovdjur värdesätter tystnad och fokus. Ni borde prova det.

☕ Veckans Knep: Grundläggande Sensorisk Manipulation

Om era trubbiga sinnen kräver stimulans för att känna tröst må det vara hänt. Ni har enkla behov men ställer till en salig röra i era försök att tillfredsställa dem.

Istället för att bränna ner kabyssen som björnskrället kan ni prova att koka lite vatten med ett kasserat apelsinskal. Det luktar bättre och brandrisken är betydligt lägre.

Några av er lägger ost på era pepparkakor. Detta är en vidrig ovana, men det verkar hålla er fogliga så fortsätt för all del. Prova med blåmögelost och söta päron också när ni ändå håller på.

Två primitiva knep för primitiva sinnen.

📚 Veckans Tingest: Billiga Distraktioner

En riktig mysbubbla kräver tillgång till distraktioner. Eftersom de flesta av era penningpåsar är tomma (jag har inspekterat dem), har jag hittat en källa till billig underhållning för era svaga sinnen. Smashwords 2025 End of Year Sale.

Kaptenen, i ett sällsynt ögonblick av förutseende, listade större delen av skeppets katalog av skrönor här. Ni kan förvärva dessa och tusentals andra berättelser för en spottstyver. Detta är ett adekvat sätt att fördriva tiden medan ni gömmer er fjäderlösa lekamen för vintervindarna.

👉 FÖRVÄRVA ERA DISTRAKTIONER HÄR

Sådärja.

Ordningen är återställd.

Björnen tramsar vidare i kabyssen och Skeppsklockan är fortfarande försvunnen. Det finns dock ingen anledning till oro. Jag kommer att fortsätta övervaka fartyget tills Kaptenen bestämmer sig för att återgå till sina plikter.

Försök att inte sätta eld på något mer.

Ka!

Freyja den Magnifika,
Havsörnarnas Härskarinna

Vart vill du segla härnäst?

🏠 Besök The Resilience
Startsidan för alla våra piratpåhitt hittar du här.

☕ Gillar du våra berättelser och vad vi gör?
Prenumerera på Argbiggan eller lämna ett litet bidrag till Skeppskassan.

🎁 Känner du någon som skulle vilja läsa våra historier?
Kopiera gärna länkarna till bloggen och våra sociala medier och skicka vidare.

✍️ Vill du lämna en kommentar eller skicka ett meddelande?
Använd kommentarsfältet nedan, eller kom och hälsa på i däckchatten.

av

138 dagar kvar…

Idag skriver vi lördag den trettonde december, och därmed tar vi väl och skippar vi den sedvanliga nedräkningsbilden och önskar varandra en glad Lucia och en fröjdefull jultid istället.

Luciafirandet är en av årets absoluta höjdpunkter för mig. Ljuskronan, glöggen, lussekatterna, pepparkakorna, och julmusten… Det är något så tröstasrikt över den här urgamla kampen mot mörkret och kylan. En tradition som bygger på vårt behov av ljus, värme och tygghet. Det envisa hoppet som säger, ”Nej, vi ger inte upp. Vi låter inte kylan och mörkret knäcka oss. För dagen skall åter ny…”

Argbiggan med ljus i hår en gång för länge, länge sedan…

Om du firar Lucia önskar jag dig en dag fylld av värme och ljus. Om själva firandet inte är din grej hoppas jag i alla fall att du minns att alla ljus är betydelsefulla i decembermörkret. Tänd dem hemma eller i någons hjärta och håll ut. Våga lita på att våren, värmen och ljuset är på väg tillbaka även om det inte verkar så just nu.

🤍Kram påre!

av

139 dagar kvar…

Fredag 12 December.

Idag fick jag glädjen att hänga med en av småpiraterna i några timmar. Vi har gemensam vårdnad om en pytteliten YouTube-kanal han och jag och idag ville han byta inriktning. Igen. Det har varit fotboll och anime i två års tid, men nu ska det bli ett spel han gillar för hela slanten.

Tills han tröttnar på det och vill att vi gör något annat, vill säga. De är ju så ombytliga de små liven.

Himla kul är det i alla fall att få vara med och leka. Vi startade den här kanalen för sisådär en sex-sju år sedan och jag har lovat att när vi nått vissa mål och milstolpar ska han få ta över mer och mer tills han kan sköta den själv. Idag fixade han den nya profilbilden och bannern själv, så snart behöver han inte min hjälp längre. Vi har pratat om att han kanske kan hjölpa mig istället om han lär sig att göra bokvideo, men det projektet väntar vi med tills jag har en bostad i Sverige.

Om någon undrat har vi hittat vår borttappade Skeppsklocka. Hon hade inte blivit björnfrukost, tack oh lov. Det vara bara ett så kallat hjärnsläpp. Det kan ju bli så ibland.

Nu ska vi äta pannkakan som stod på menyn igår, men då blev det ju falukorv istället. Vi får färska jordubbar till. Det är verkligen värsta lyxen, men jag köper två askar varje måndag när det är halva priset på frukt och grönt och njuter till sista gubben.

🤍Kram påre! Vi ses väl imorgon igen?

av

140 dagar kvar…

Torsdag 11 December. Idag blev det varm O’Boy och Skogaholms sirapslimpa med ost till frukost. Det händer bara ett par gånger innan jul när nödransonen från Scandinavian Kitchen anländer.

Igår fick vi vår jullåda. Den är så liten nu när vi bara är två personer, men vissa saker vill man ju inte vara utan. För mig är det främst julmusten, pepparkakorna, och grötriset som lockar. Trean äter varken julskinka eller lutfist, så det får jag klara mig utan. Men lite annat smått och gott blir det ju alltid.

Till middag idag blir det stuvade makaroner och knaperstekt falukorv. Det är grejer det. Kavring köpte vi också. Och Kalles, så klart. Och Bostongurka. Och Johnny’s senap. Den sötstarka. Och så julost. Och sill. Och rödbetssallad. Det fanns ingen ostkaka och inga saffransgifflar, men juleskum! Och Trean fick sin ischoklad och delicatobollar i nötcreme-praliner.

Den där sista blir jag inte riktigt klok på. Det är alltså en chokladpralin. (Fast chokladen smakar som billig bakchoklad. Blä!) Som är fylld med nötcreme. Fast det är en delicatoboll? Eller är det delicatoboll i nötcremen? Som sagt. Det där blir jag inte riktigt klok på.

Jag har i alla fall fått fina bilder och videoklipp på den av småpiraterna som varit lite krallig och han såg betydligt piggare ut än sin fina mamma. Det kändes fint i hjärtat. Om barna har det bra reder det sig nog med allt annat också. Som skeppsloggen till exempel.

Skeppsklockan står på dagens schema, men ingen har sett henne den här veckan. Jag hoppas det bara är ett litet fnurr och inget allvarligt fel på tråden. Hon bor i Canada och där är det riktig vinter nu. Hala vägar och sånt.

Och björn har de också.

De lufsar runt mellan husen ibland, men hittills har de inte försökt äta vare sig Skeppsklockan eller hennes jycke till frukost, så jag håller tummarna. Och sätter mig och skriver en oplanerad Skeppslogg.

Kanske får du se den här imorgon.

🤍Kram påre!

av

141 dagar kvar…

Onsdag 10 December. Igår skrev jag att dagen försvann i något slags töcken och idag, när vi kom ut på andra sidan, var det Groundhog Day. Tydligen.

Jag har varit med om en himla massa galenskaper i mina dagar, så när något märkligt inträffar utgår jag i regel ifrån att jag måste ha fel. Att jag missminner mig. Har blandat ihop. Och här har vi ett strålande expel på detta.

Det kom som ett brev på posten. Eller tre, om vi ska vara petnoga.

Kryddhjärnan gillar inte att få post, men den har i regel rätt bra koll på vad vi fått. Och vart jag stoppat kuverten för att slippa öppna dem, men det är ett annat kapitel. Idag fick vi tre brev och jag fick värsta deja-vu känslan för det var ett stort, brunt C5-kuvert och två vita i DL-format.

Det stora bruna kommer en gång i månaden med en uträkning av hur många slantar jag har gjort mig förtjänt av. De avlånga vita innehåller i regel räkningar från folk som inte vill att man ska veta vem som skickat dem. Eller som är för snåla för att trycka egna kuvert.

Det var bara ett problem.

Det stora bruna kommer alltid tre dagar innan slantarna. Som kom förra veckan. Och det gjorde det stora bruna också. Tror jag. Eller? Jodå, det låg redan prydligt – och öppnat – i den blå mappen där jag numera stoppar inkomstuppgifter. De måste alltså ha fått snurren, för det nya brevet talade glatt om att jag ska få slantar på fredag. Det ska jag inte.

Men sedan blev det ännu knasigare.

DL-kuvert nummer ett innehöll en rabattkupong på Royal Canin-produkter. Dock inte dietmaten som Mama Cat äter. DL-kuvert nummer två var från Capital One som gärna vill att Nummer Tre skaffar ett kreditkort. Reklam alltså. I bägge två. För övrigt samma jävla reklam jag fick förra onsdagen!

Känslan av overklighet var enorm. Är det inte den tionde idag? Jag kollade i telefonen och jo det är det ju. Fick jag inte pengar i fredags? Kollade bankappen och jo, det fick jag ju. Inbillade jag mig bara att jag redan fått bruna brevet? Nejdå, det låg ju som sagt så fint i lådan. Och reklamen? Nummer Tre intygar att det är samma. Han loggade in för att beställa kattmaten – det var ju därför jag redan visste att kupongen inte gällde för dietfodret vi köper.

Men seriöst. Ett brev kan jag fatta, men TRE?! Hur får man samma tre brev levererade två onsdagar på raken?

Vad är oddsen?

Och vad betyder det?

Ska jag köpa en lottsedel idag? Eller stanna i sängen och låtsas att vi är hos älgen och dricker ful-te?

Nejmen just det, vi ska ju få vårt Nödpaket från Scandinavian Kitchen idag. Avlägger rapport om denna stora händelse i utlandssvenskens vardag imorgon.

🤍Kram påre!

av

142 dagar kvar…

Tisdagen den nionde december försvann i något slags mentalt töcken och det bidde mest ingenting gjort.

En av småpiraterna hade tid för ett planerat ingrepp och det spelar ingen roll hur stort eller litet det är – det gör som ont i en när de små måste gå igenom sånt som är svårt. Man vill ju bara ta dem i famnen och skydda dem från allt elände.

Även om det ”bara” är ett rutiningrepp och det tekniskt sett är bra att få det gjort.

Tröstar mig med att liten vilar trygg i sin ömma moders famn och att allt är väl. Tänk ändå vilken tur vi har som lever i den tid vi gör. Det är så lätt att se sig om i världen och undra hur så mycket kunde gå så fel, men det är viktigt att vi ser allt det goda också.

Sjukvården är ett bra exempel på sånt jag är evigt tacksam för. Och orsaken till att jag tycker att folk som vill tumma på barnens välfärd borde få jobb som testpiloter på Elons idiotiska raketer. Var det inte Hasse å Tage som hade någon sketch om att ”bunta ihop dom och slå ihjäl dom”? Det låter för jobbigt. Vi kan väl skicka dem till Mars istället? Eller låsa in dem i en nödraket, for all I care.

Jo jag vet, kryddhjärnan hoppar lite hit och dit nu, men om du tittar noga kan du kanske skönja den röda tråden. Det handlar ju i grunden om barnen och välfärden. Ingen som känner mig tvivlar på att min grundinställning till tillvaron alltid varit ideologiskt vänstervriden. Men vet du? Mina bästa vänner under skolåren var som ett partpolitiskt spridningsdiagram. Vi debatterade politik ibland, men bråkade gjorde vi inte.

Vännen Pia var nog den som satt längst till höger på diagrammet. Våra åsikter skar sig i frågor kring vem som borde betala för vad. Och hur mycket. Eller i vilken utsträckning staten borde lägga sig i vad folk lär sig i skolan. Men inte ens i min vildaste fantasi skulle jag kunna se henne välja att inte hjälpa ett hungrigt barn. Inte då. Inte nu.

Trots att våra politiska livsåskådningar var så diametralt åtskilda var vi helt överens om att alla människor i grund och botten är lika mycket värda. Skitstövlar kommer i alla färger och varianter, men inte hatar vi skodon för det. Faktum är att jag inte kan minnas något hat alls. Vi hatade inte folk. Och med folk menar jag då grupper av människor med något gemensamt. Vi kanske gjorde narr av en del. Ruskade på huvudet åt andra. Men hat? Nej.

Idag är klimatet ett annat.

Nästan halva vår besättning bor i USA och där har de ju lyckats driva polariseringen till sin absoluta spets på bara ett år. Visst, det var i många avseenden ett märkligt land redan innan rödhattarna och deras apelsinfärgade kung tog över, men nu? Innan Covidpandemin skulle jag aldrig ha frågat folk om deras politiska åsikter innan jag lät dem borda mitt skepp. Idag gör jag det. Och det började med barnen.

Kan jag lita på att du skulle hjälpa ett barn som svälter? Som har det svårt på något annat vis? Om inte svaret är ett glasklart ja får det vara. Livet är på tok för kort och för skört.

Jag vill leva mitt bland människor som bryr sig. Som vill leva och låta leva. Som tror på en värld där småpirater får äta sig mätta och kan få hjälp av en doktor utan att familjen går i konkurs.

Om det är du är jag själaglad att du är med på den här resan.

🤍Kram påre!

av

143 dagar kvar…

Måndag, saru? Den åttonde december? Jamen, då är det väl lika bra vi sätter igång då.

Har du hängt med här ett tag vet du kanske att måndag är den stora admin-dagen. Men innan vi tar itu med det vill jag säga tack till dig som läser mina ord. Det värmer, ska du veta.

Och så vill jag skicka ett alldeles särskilt stort tack till Inger och syster Kickie för fina kommentarer och pepp. 🤍

Okej. Måndag. Då kollar vi alltså statistik, försöker pussla ut vad vi kan göra bättre, och fixar de där tråkjobben man så lätt glömmer. Det är som att kolla oljan, ungefär. Ett trist jobb man gärna skjuter upp, trots att man vet att motorn kan skära sig om det blir ogjort.

Det kanske inte är så himla intressant från ett flyttningsperspektiv vad jag sysslar med, med det är relevant så jag berättar ändå. Just nu är det ju till exempel reatider och många människor letar efter fynd för att rädda julen. Vi har lagt ut tre e-böcker gratis på amazon och vi har hela katalogen (utom skräckisarna) med i den stora Smashwordsrean som börjar idag. Jag ska försöka skriva ett separat inlägg om det sedan ifall någon vill kika.

Med en massa böcker ute på olika reor är det viktigt att hålla koll på vad som säljer. Och att försöka lista ut vad vi kan lära oss av resultaten. Jag ger fortfarande bort fler böcker än vad jag säljer, men jag tror att det kommer att svänga snart. Vi har nyligen börjat översätta våra titlar till flera språk och de första ljudversionerna kommer att landa på YouTube efter årsskiftet.

I övrigt kan jag meddela att det här nya storkokssystemet fungerar alldeles utmärkt. Istället för att hoppa hit och dit mellan olika uppgifter blockar jag av några timmar och jobbar bara med en sak. Förra veckan, till exempel, gjorde jag bilderna och skrev text till sex veckors instagramposter. Och så skrev jag en daglig Substacknotis ända fram till mars. Petar in allt detta i ett kalkylblad så att jag kan gå in varje dag, kopiera en rad och släppa den på rätt plattform.

Oinspirerat? En smula, kanske. Men jag kan förlora så oändligt mycket tid på att ha ångest över vad jag kan och inte kan posta. Vad jag borde skriva om och vad som skulle vara så mycket bättre än det jag hade tänkt. Nu bakar jag tårta med det sociala medie-innehållet. De dagliga posterna och inläggen är som sockerkakan i botten. Alla konton får inte nytt innehåll varje dag, men mitt varumärke skickar ut dagligt innehåll som landar på olika konton och plattformar. Fyllningen kommer i steg två.

När jag lagt upp ett dagligt schema som tar oss ända till Nyårsafton 2027 (!) tänker jag börja om och peta in sånt jag tycker fattas. Och sånt som skulle kunna göra kakan bättre. Små bilder kanske? Roliga memes om böcker och skrivande? Bokcitat? Karaktärsprofiler? Jag har en massa tankar, men tar gärna emot fler förslag. Är det något du vill se mer av?

Sist men inte minst kommer så klart det som gör tårtan till en tårta. Grädden och dekorationerna. Eller så kanske vi kör med marsipan? Eller glasyr? Oavsett vilket är det så klart infallsinläggen jag talar om. Mitt kaospostande. När det landar på toppen av något som i övrigt ser genomtänkt och balanserat ut blir det ju i regel rätt bra. Och när det blir bra säljer vi mer böcker. Så enkelt är det.

Idag är det 37 dagar sedan jag började skriva dagliga inlägg inför Den Långa Flytten, eller The Great Crossing som jag kallar den på engelska. Skillnaden det gör i försäljning, utlåning, och lästa sidor är markant. Även om jag inte ens skriver om böckerna. Det är IKEA-effekten som gört, och den hör ihop med varumärkestänket.

Och nu kommer vi till en bekännelse. Till våren har jag varit skrivcoach i 40 år! Inte på heltid, men jag har ledsagat ”skrivare” av olika slag och inriktningar genom allt från skoluppsatser och universitetsavhandlingar till hela romaner. Det har alltså rört sig om 0både fack- och skönlitteratur från folk som aldrig hade trott att de skulle kunna skriva en uppsats till till en del konstnärssjälar med författardrömmar. Vet du vad de hade gemensamt?

Alla utom de två första hade skitsvårt att handskas med tanken på sig själva som en produkt. Ett varumärke. Något de måste sälja om de ville tjäna pengar på sitt skrivande. Men vet du? Jag tycker också att det är jobbigt. Det är bland annat därför jag har bestämt mig för att inte använda mitt folkbokföringsnamn när jag skriver.

Nu kom jag på en annan grej jag vill skriva om här också, så vi tar väl och sätter punkt för idag. Men vi hörs imorgon igen. Efter att jag ringt och gnylat på tandläkaren, vill säga. Håll tummarna för att jag får en tid där här gången.

🤍Kram påre!

av

144 dagar kvar…

Och vips så blev det söndag igen. Idag skriver vi sjunde december, den andra söndagen i Advent, och nu är det bara tre veckor och tre dagar kvar av det här året. Det känns både ledsamt och spännande på något vis. Och på samma gång.

Har jag berättat att jag bestämde mig för att det här skulle bli mitt smekmånadsår som skriverska? Vi mellanlandade här i County Durham i februari 2024 och jag tillbringade resten av året med att försöka skapa ett hem mitt i post-flyttningsskovet.

Lägenheten vi bor i nu mitt första handikappanpassade hem. Det var första flytten på nästan 40 år jag inte längre var en enastående singelmamma, utan bara jag. Nej, jag bor inte ensam nu heller, men Trean är en vuxen man i sina bästa år som valt att bo med mig och vara mitt stödhjul i tillvaron. Han var också väldigt tydlig med att flytten skulle funka för mig. Annars fick det vara.

Min gammelfaster Wera sa alltid om sin pappa att det viktigaste för honom var ”katta och kaffepanna”. Jag tycker det är lite roligt för Trean, som kom fem generationer efter, tycker nog att det är katterna (han har två) och tekokaren som är viktigast. Allt annat är sekundärt. Förutom just att skapa en plats jag också kunde leva i då.

Nu har vi snart varit här i två år, och jag kan röra mig fritt i hela lägenheten i min rullstol. Alla trösklar är borta och alla rum inredda så jag har gott med svängrum. Allt jag behöver finns inom räckhåll, med två undantag. Jag kan inte ta mig in och ut ur huset själv och jag kan inte besöka Trean i hans rum för något snille bestämde sig för att platsbygga en garderob som gör att dörren inte går att öppna hela vägen. Jag skulle gärna vilja få bo någonstans där jag kan rulla ut när jag vill, så just det känns lite trist, men i övrigt har det varit en ynnest att få bo här en period.

Mot slutet av 2024 började jag dock känna en viss stress. Jag måste ju skriva! Måste ge ut böcker. Måste försöka uppgradera den här förmågan jag välsignats med till något jag kan leva av. Åtminstone i någon mån. Fast skrivandet handlar ju inte bara om att trä ord på tråd och binda vackra kransar av dem. Man ska ju ha något att säga också. Något man vill berätta om.

Jag var mest bara tom.

Så för ganska precis ett år sedan diskuterade jag problemet med min Styrbjörn. Han som är min kreativa partner och mitt andra stödhjul i tillvaron. Tillsammans bestämde vi oss för att det var okej om jag inte kände mig redo att skriva för att ge ut. Att jag kunde unna mig ett år att bara skriva vad jag ville. Och som jag skrivit!

De senaste tre åren har jag snittat en-och-en-halv miljon skrivna ord per år.

Nej, det är inte färdiga böcker, men väl en himla massa scener, kapitel och (till och med) en hel del kompletta men oredigerade manuskript. Nu när sanden snart runnit ur timglaset för mitt smekmånadsår ligger jag här och tittar i taket och funderar på vad målsättningen för 2027 ska bli.

Skriva 1,5 miljoner nya ord?

Posta sexhundra nya blogginlägg?

Dubbla intäkterna?

Dubbla antalet gratis- och betalprenumeranter?

Ge ut tolv nya böcker? Eller borde vi kanske höja ribban och satsa på tjugofyra nästa år?

Jag hade en plan innan det här hastiga och lustiga flyttprojektet började. Tanken var ju att vi skulle flytta vidare i september 2027, men nu siktar vi alltså på att möta sommaren i Sverige nästa år. Det är så klart omöjligt. Helt galet. Men sedan när har jag låtit en smula galenskap stoppa mig? Nej, just det.

Så nu försöker jag tänka om. Det är en del av det stora systemskiftet jag pratade om igår. Eller var det kanske i förrgår? Nevertheless, jag laddar min kontrollpanel. Fyller trattarna med arbetsuppgifter. Och jag tror att mitt fokus kommer att vara noveller. Korta historier i en himla massa genrer. Precis så som alla som vet något om att publicera sina alster säger att man inte ska göra.

Vi börjar med Phin och Judy. Jag är väldigt förtjust i dem och deras ovanliga kärlekshistoria som förhoppningsvis kommer att introducera oss till kryssningsfartyget Serendipity. Men vad som kommer efter det vet jag inte riktigt än. Det tar vi i nyårskrönikan jag ska ha klar i början av januari.

Men nu är det som sagt söndag och vad gör vi på söndagarna?

Just det, vi myser och pysslar. Så nu ska jag fortsätta med det. Och se om jag kan äta några jordgubbar med den här jäkla tanden.

🤍Kram påre! Imorgon sparkar vi igång en ny vecka.

av

145 dagar kvar…

Lördag 6 December och det får bli ett kort inlägg idag för jag har tandvärk. Minns du Lina i Lönneberga? När Emil försökte hjälpa henne dra ut tanden? Ungefär så känns det.

Jag har både skrivit och pratat (på video minsann) on mina tandproblem som blivit värre med åren. Och om hur svårt det är att få träffa en tandläkare här. Aldrig har det känts så hopplöst som det gör just nu.

Och vet du vad det värsta är?

Det är självförvållat. 🙄

Jag har ont. Skitont! Och jag kanske kan få träffa en tandläkare på tisdag. Det är långt till tisdag när man har akut tandvärk.

Ja just ja, jag sa ju att det var självförvållat. Tror du mig om jag säger att jag förlorade ett slagsmål med en osedvanligt aggressiv tandborste? Inte? Men så var det. Jag skulle borsta tänderna i torsdags innan vi gjorde kväll. Det var inte lött, för jag var sådär trött som bara en treåring kan bli och hängde väl halvsovandes över handfatet medan jag försökte pensla nötterna.

Kanske nickade jag till?

Kanske var tandborsten besatt?

Själva händelseförloppet är oklart, men ena sekunden satt jag där med tandborsten i näven och nästa svartnade det för ögonen.

En av kindtänderna i nederkäken är helt förstörd och måste dras ut, men som sagt. Kanske på tisdag.

Tror jag försöker sova till dess.

🤍Kram påre

av

146 dagar kvar…

Fredag 5 December. Idag harvar vi vidare på samma tema som igår – det pågående systemskiftet inför Den Långa Flytten.

Gårdagens inlägg ledde till ett samtal om hur man hittar ork att vara “författare på internet” när det känns som om livet håller på att välta. Vilket ju kan vara både positivt och negativt. Ibland till och med samtidigt.

Jag tänker att svaret är lika tråkigt som det är sant. Man bygger ett system och sätter upp ett skyddsnät.

Just nu lägger jag nästan all min ork på att gå igenom pelarna som min ”författarplattform” vilar på. Jag funderar på vilka inlägg som behövs och vad som kan schemaläggas och/eller automatiseras. Och jag tittar på vad som kan göras så idiot­säkert att jag kan kan sköta spakarna även en riktigt dålig dag. Efter förra flytten vilade jag bara, men den här gången har jag inte råd med det.

Det här med social medier har vi ju pratat om förut. Att jag måste öva mig på att marknadsföra mig själv. Inte skeppet, inte besättningen, inte allt vi gjort eller har att sälja. Mig själv. Själva kärnan i den här konstellationen av personligheter och pseudonymer. Här på Argbiggan känns det som att jag börjar bli bättre på det.

Det märkliga är att det börjat färga av sig på hur ser på mitt engelska konto, linnealucifer. När jag började skriva inlägg till ”innehållsbanken” imorse insåg jag det är dags att tänka om där. Jag hade en plan, en bra plan dessutom, men när jag tittar på vad jag lagt ut är handler det ju fortfarande mestadels om allt annat än mig och vad jag gör och tänker på.

Så nu skriver jag ner det här så du kan påminna mig om jag börjar dra åt fel håll igen:

Jag måste hålla mig till en struktur som visar vem jag är och vad jag skriver och jobbar med.

Det nya upplägget på instagram lämpar sig väl för så kallade hamburgarmener. Vi har hittat rätt där med bokhyllan på skeppskontot och jag började på en liknande variant för Linnea. Men nu är det av med masken och gör om, gör rätt som gäller. Mer naket. Mer ärligt. Mer jag. Huvaligen.

Nu ska jag fortsätta med dagens uppgifter och dricka något varmt, för vi har fortfarande fjorton grader inomhus och fukten gnager i väggarna och benen.

🤍Kram påre, vännen, och tack för att du hänger med på den här långresan.