Det börjar märkas att det var några år sedan vi lämnade Sverige nu. Barnens svenska börjar bli mer än lovligt rostig (vi måste helt klart jobba på det!) och ibland blir det riktigt intressanta felsägningar på bästa svengelska. Bilar bryter ihop, man karvar julskinkan och när man blir riktigt överraskad blir man bak-kastad.
Omvänt vet man inte alltid vad svenska ord betyder. Häromdagen undrade en av sönerna vad ett stämjärn är för något. Jag svarade glatt att det är den där supen man tar för att klara stämman så man vågar sjunga…
Härom veckan stötte jag ihop med min gamla skolkompis Kicki på Facebook. Det är ju så nuförtiden att man aldrig träffar gamla bekanta i verkliga livet. Man möts online. Problemet med det är att på stan, i verkliga livet, kan man spela ovetande, ta en annan väg eller gömma sig bakom någon hylla i affären. Online funkar inte den taktiken. Är man online så är man online och då kan man stöta ihop.
Just Kicki hade jag i och för sig gärna stött ihop med på stan också, men det är både statistiskt och logistiskt osannolikt eftersom vi bor i olika länder. Hon befinner sig i Sundsvall i Sverige och jag bor numera i London i England. Hursomhelst, ett första trevande försök till hälsning ledde snart till långa e-mail för att ta reda på vad som hänt sedan sist. Det är sisådär en elva år sedan vi sågs senast, och då hann vi egentligen inte prata så mycket, så man kan ju tänka sig att det är en hel del som hunnits med.
Vi gick i högstadiet i Lidens Skola tillsammans. Hon var den tvärhandshöga coola bruden som rökte pipa och ville bli sjöman. Jag var drömmaren som bara ville bort från allt och hitta mig en plats där jag kunde sitta i värmen och skriva. Idag jobbar hon som akassekontorschef. Hon kom aldrig till sjöss om man inte räknar en och annan Ålandskryssning. Jag jobbar som lärare i London. Varmare än Indal och Sundsvall förvisso, men inte riktigt det västindiska klimat jag drömde om. Skriver gör jag i alla fall. Bland annat i ett antal bloggar som samtliga är på engelska.
Skrivandet till Kicki fick mig dock att känna en längtan att uttrycka mig på svenska igen. Jag har ju en hel del att berätta och kanske kan min historia och mina resminnen inspirera någon annan drömmare att följa sin inre röst och våga ta reda på vad som skulle hända om…
Sanning ar ett relativt begrepp. I alla fall om du frågar mig. Det kanske är så att det finns absoluta sanningar i matematikens eller mina föräldrars värld, men för oss vanliga dödliga är sanningen oftast subjektiv. Syskon som växer upp tillsammans har till exempel inte nödvändigtvis samma bild av sin barndom. Det betyder inte att någon har fel. Att någon ljuger. En människas minnesbild av ett händelseförlopp är alltid sann ur den människans perspektiv.
Den här bloggen är min sanning. Den handlar om mitt liv, de val jag gjort och de konsekvenser de fört med sig. Den som aldrig vågar åka vilse får inte se särskilt mycket. Jag har sett massor! Och jag har många minnen från mina resor. Hugg dig en stubbe och slå dig ner här vid lägerelden så kanske du får höra en och annan sanning mellan sångerna och gitarrplinket.
Hello, Kära Gamla Sverige! 