2009 började inte med den sedvanliga känslan av hopp och entusiasm. Istället vaknade jag upp varje morgon med en känsla av vemod och förtvivlan. Jag hade förlorat min man och i mitt huvud gick jag igenom varenda dag vi tillbringat tillsammans för att sätta fingret på vart det börjat gå fel. För att komma pa vad jag gjort fel. Det tog mig rätt lång tid att komma fram till slutsatsen att jag kanske inte gjort något fel alls. Att detta kanske inte hade något med mig att göra.
Då slog det mig att det kanske var Hon. Kvinnan som fött hans barn. Kanske var det henne han ville leva med trots allt. Det vore ju inte alldeles långsökt, tänkte jag, att någon vars familjevärderingar är så starka (och som i själ och hjärta tycker att ett barn ska växa upp med en mor och far som älskar och respekterar varandra och därmed är goda förebilder för det lilla barnet att forma sina egna framtida förhållanden efter) skulle välja att ha ett förhallande med kvinnan som är mor till hans barn. Eller? Men veckorna flöt förbi och inget hände. Hans faderskapsvisiter ökade inte i frekvens och hon tycktes inte vara på väg att flytta till England.
Svaret på frågan vad som egentligen var fel borde ha kommit som en lättnad, men så blev det inte. Istället förde det med sig en ny våg av skuldkänslor och förtvivlan. Hur kunde jag ha missat det? Hur kunde jag inte ha vetat? Min älskade led, men jag var allt för upptagen med att tycka synd om mig själv för att lägga märke till vad som pågick mitt framför ögonen på mig. Jag hade varit helt övertygad om att han höll på att gå ifrån mig. Han sa, au contraire, att han minsann hade 25 år kvar på sitt leasingkontakt på mig och att han inte hade några som helst planer på att släppa taget och låta mig gå. Andå var det inte mycket som blev bättre. Det var mest jobb och ensamhet.
Vetskapen om att det fanns ett riktigt problem hjälpte så klart. Jag hade inte bara inbillat mig alla dessa förtrollade dagar då jag var den lyckligaste kvinnan i världen och han var den perfekte Mannen. Dock var det nu en ny fråga som ständigt sysselsatte min tankeverksamhet: Var detta den verklige John? Jag hade varit beredd att att älska honom i nöd och lust, men var detta John i nöd? Eller var detta hans egentliga jag medan den perfekte Man jag fallit för bara var John i lust? Om så var fallet, hur illa skulle det kunna bli med en John i nöd? Jag mindes hur Oprah sagt att orsaken till att hon aldrig gift sig med Stedman var att hon aldrig lyckats förstå sig på det där med att älska i nöd. Hur mycket nöd då? Nu visste jag precis vad hon menade!
Vad gör man när Den Stora Kärleken inte längre ger en det som han brukade ge en? När han inte längre erbjuder det stöd du kommit att förlita dig på? När, ärligt talat, de vibbar och känslor han ger dig inte alls är de du vill ha? Ger man upp och gör slut? även om man vet att man för alltid kommer att fråga sig om man kanske kunnat göra något mer; kunnat finna nya vägar? Eller stannar man kvar? Kämpar vidare och hoppas på det bästa i vetskapen om att man aldrig skulle kunna förlåta sig själv för att ha släppt taget om det bästa som någonsin hänt i ens liv så fort det blev lite svårt? Jag valde det senare.
Nar två vuxna människor med mer än bara en smula livsbagage ska försöka bygga en framtid tillsammans får man räkna med att det kommer att bli kollisioner och kompromisser. John och jag är så olika som två människor kan bli i vissa avseenden och nästan löjligt lika i andra. Han är romantisk – jag är pragmatisk. Han tänker efter före – jag gör ofta först och tänker sedan. Han fixar – jag förstör. Han är lagd åt induktivt tänkande medan jag är mer lagd åt deduktivt tänkande. Vi är båda känslosamma och envisa. Vi är lättsårade och har en ofta löjeväckande stolthet. Och vi har en tendens att för alltid klippa banden till människor som sårat oss. Ibland måste något, eller någon, ge sig. Den här gången, tänkte jag, är det nog bäst att denna någon är jag annars tar detta snart en ände med förskräckelse.
Så kom det sig att jag gav tills det gjorde ont. Sedan gav jag lite till. Och jag väntade. Och väntade. På ett tecken. Ett mirakel. Vad som helst. Ena dagen svävade jag på små rosa moln. Nästa irrade jag planlöst omkring i nattsvart mörker. Men så plötsligt en dag slog det mig att varje vecka tycktes vara en smula bättre än den föregående. Det var små, små steg framåt, men det var definitivt på väg åt rätt hall. Och en dag hände något mycket märkligt.
En kväll när vi satt ute och grillade och njöt av sommarnattens frid tillsammans med hans äldste vän, och livet kändes just så ljuvt och lättsamt som man önskar att det alltid vore, drabbades jag av en smula självinsikt: Man kan vara självisk på många olika vis. Vissa människor är så upptagna med att undvika uppmärksamhet att de sticker ut från mängden och man lägger märke till dem just av den anledningen. De är helt enkelt själviska på något bakvänt sätt. Vissa människor är så neurotiska i vissa avseenden att de blir helt självupptagna och tror att allt handlar om dem. Vissa är så fångade i sin egen självgodhet att de totalt glömmer att det finns andra människor här i världen som också har känslor, tankar, värderingar och erfarenheter som är viktiga för dem. Om jag ska vara helt ärlig har jag nog befunnit mig i alla dessa kategorier av och till under det gångna året, och det är en fasansfull tanke!
Jag var så besjälad av min egen sorg och smärta att jag aldrig märkte att min älskade led. Och när han var precis lika sorgsen som jag och den fysiska smärtan nästan tog andan ur honom var allt jag kunde tänka på varför han var så kall. Så otillgänglig. Var han på väg att lämna mig?
Det finns nog manga lärdomar att hämta från detta, men den insikt som slog mig den där sommarkvällen var att själavärk inte nödvändigtvis är av ondo. Jag behövde helt klart gå igenom erfarenheten att hålla ut i en relationskris och lära mig hur man fortsätter framåt. Tillsammans. Och hur man måste våga lita på att kärleken är stark nog att uthärda ett och annat åskväder. Och mest av allt behövde jag lära mig att den drivande faktorn bakom någon som helst större förandring i ens liv inte kan vara nagon annan. Eller som John uttrycker saken: You got to do what you got to do. Om bättre hälsa är vad du vill sträva efter måste du förändra dina dagliga rutiner och skapa utrymme för motion och nyttigare val. För din egen skull. Inte för att någon annan sagt att du ska. Inte för att någon annan kan tänkas älska dig mer om du blir smalare, snyggare och mer energisk. Inte för att du ska få något för det. Du måste göra det för dig själv. För din egen skull.
Jag lånade rubriken till detta inlägg från Danko Jones som sjöng Heartbreak is a Blessing. Mitt (inbillade) brustna hjärta var verkligen en välsignelse. Det lärde mig att vara mer självisk i vissa avseenden och mindre självisk i andra. Det fick mig att vilja återgå till Operation Bättre Hälsa igen, men den här gången för min egen skull, inte för att John vill att jag ska ta bättre hand om mig. Jag har äntligen insett att min kropp tillhör mig och att den behöver precis lika mycket näring och skötsel som min hjarna. Och att den enda som har ett legitimt och livslångt intresse i att se till att den får det till syvende och sist är jag själv. Jag har också listat ut att inte allt John säger eller gör har med mig att göra. Det är fullt möjligt att han är en gammal surgubbe just för att han faktiskt är en gammal surgubbe. Det betyder inte nödvandigtvis att jag sagt eller gjort något fel eller att han planerar att lämna mig. Och det betyder inte att jag borde börja fundera på att packa mina väskor så att jag hinner först.
Det tog mig bara 42 år att lära mig den läxan…
Hello, Kära Gamla Sverige! 