Idag skriver vi måndag den tjugoandra december och vi ska prata lite om juljäveln. Nej, jag hatar inte julen – snarare tvärsom – men tycker genuint illa om den stress och ångest många brottas med den här tiden på året.
Once upon a time, som vi säger här i Englandet, var jag en enastående småbarnsmorsa utan pengar, utan framtid, utan hopp. Jag hade fem barn under sju år, en kronisk sjukdom som känns ungefär som att ha en influensa som aldrig går över, och jag var så trött, så trött, så trött.
Tre av mina bästa vänner bar mig genom den värsta tiden och det var en av dem som myntade uttrycket juljäveln. Vi var en grupp mammor som helt oförhappandes blev enastående på samma gång. Inte samtidigt, men inom loppet av ett år eller två. Och med oförhappandes menar jag att ingen av oss hade fattat att våra liv var på väg att explodera innan vi stod där i spillrorna och undrade hur i helvete vi hade varit så blåögda.
En kväll i december, två år efter mitt personliga sönderfall, kom vännen Eva på besök. Hon såg ut som jag kände mig, och en lång stund satt vi bara där vid köksbordet och tittade på varandra.
”Har det hänt något?” frågade jag till slut.
”Ja,” svarade Eva. ”Juljäveln.”
Det låter kanske inte så kul, men som vi skrattade. Vi var två utmattade mammor som gjorde vårt bästa för att göra juljäveln magisk för våra barn trots att vi knappt hade pengar till hyran. Och inte blev det lättare av alla insamlingar som ”bara” kostade en tjuga eller vad det nu var. Det skulle vara blommor till fröknar, fikapengar, julklappslotterier, julklappsbyten, luciafiranden som krävde nya kläder, juldiscon och så vidare.
När man redan känner sig som världens sämsta mamma är det inte lätt att säga till de små att det blir morötter på julafton i år. Men att ha någon att skratta åt eländet med, någon som vet precis hur det känns för att de är (eller har varit) i samma situation själva… Det är en av de allra finaste julklapparna detta jordelivet har givit mig.
En annan av de finaste, den förstfödde av småpiraterna, spenderade fem timmar i ett videosamtal med mig idag. Vår alldeles egna uppesittarkväll handlade om flyttplaner, sommarjobbsdrömmar, den nyfödde lillpiraten, besvärliga föräldrar, historieberättande, datorbekymmer och spel. Och varför man ska skriva önskelistor när man aldrig får något av det man önskat sig.
Men sedan kom orden som borrade sig rakt in i mormorshjärtat.
”Det här är sista gången vi har uppesittarkväll tillsammans,” sa Grodpinsen.
”Va?! Tänker du sluta mysa med mig nästa år?”
”Nej, men nästa år bor du ju i Sverige. Då kommer jag hem till dig istället.”
Nästa gång flyttångesten flåsar mig i nacken ska jag tänka på det. Det må kännas svårt just nu, men nästa jul ska jag kramas med småpiraterna. Det är rikedom det.
Till dig som läser detta: Jag hoppas din juletid är precis så fridsam och fröjdefull som du önskat dig. Om den av n[gon anledning inte är det vill jag att du ska veta att du inte är ensam. Det är okej att skära tänder och morra åt juljäveln när det känns tungt. Men du, glöm inte att njuta av de fina stunderna. Om du tittar efter finns de där som små ljuspunkter mitt i kaoset.
🤍Kram påre!
Hello, Kära Gamla Sverige! 