Argbiggan

av

Idag sjunger jag en sång för dig, Sune

Beatrice-Aurore i Hootenanny Singers tappning från 1979.

Tänk att det slår aldrig fel. Så fort man börjar tänka på något så börjar hjärnan gå på högvarv och rota fram relaterade minnesbilder:

Aha, du minns Amerikabrevet som någon sjöng på en fest en gång för 30 år sedan? Ja, men då ska du se här vad jag har samlat på mig i minnenas arkiv! Olydiga ballongen – minns du den? Jasså. Elvira Madigan då? Jaha den med. Men den här! Den har du nog glömt i alla fall. Vänta, vart hade jag den nu då…

Det verkar funka ungefär på samma sätt som YouTube gör när man tittat på något där, så kanske var det från hur hjärnan fungerar de fick idén. Vad vet man?

Ibland undrar jag också om inte Magnus och Brasse var något stort på spåren när de skrev om den där verkmästaren i magen. Kanske har vi en hel bunt pyttesmå stackars arbetare som traskar omkring därinne i våra kroppar och försöker få allt att fungera. Det skulle kunna förklara en hel del om varför min kropp är som den är måste jag säga. Men nu lämnar vi denna parentes i berättelsen…

Förra veckan när jag som bäst låg och googlade barnvisor till ett annat inlägg dök en liten strof upp i hjärnan och med ens var tankarna hos Sune. (En annan farbror som, tekniskt sett, varken är farbror eller familj men som ju är det ändå. I hjärtat.) Jag har för mig att det här var en av hans favoritsånger, men han mindes inte hela texten. Dock sjöng han de strofer han mindes så fint, och med sådan känsla, att man blev alldeles rörd. För en himla många år sedan lovade jag Sune jag skulle försöka hitta texten och lära mig sången, men trots ihärdigt sökande lyckades jag aldrig med det. Så döm om min förvåning, när jag ligger och lyssnar igenom en hög med Alice Babs-klipp och helt plötsligt hör: och i min drömbok sökte jag men där stod ingenting. Någonstans inne i mitt huvud!

Snabbt som gröne, för jag glömmer precis allt lika fort som jag sagt eller tänkt det, googlade jag de där orden och resultatet är inspelningen du kan höra i YouTube-klippet här ovan. Beatrice-Aurore, som sången heter, var från början en dikt av Harriet Löwenhjelm som tonsattes av Hjalmar Cressmann. Den spelades in av Hootenanny Singers och finns med på deras skiva Nya Vindar från 1979. Texten lägger jag till i slutet av det här inlägget.

Det tog sin lilla tid, men nuru, Sune, kan vi sjunga med från början till slut!

Beatrice-Aurore

I Gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

av

Pokemon Go! får klart godkänt i min bok

PhotoGrid_1471103739024

Pikachu och Shellder, en vattenpokemon, var två oväntade fynd i parken första veckan.

Nu har jag spelat Pokemon Go i några veckor. Eller spelat och spelat, förresten. Kan man verkligen kalla det att spela när allt man gör är at gå omkring och leta små färgglada fantasidjur i vinklar och vrår? Tveksamt.

Hur som helst så laddade jag ner appen på min telefon när jag av en händelse såg att den fanns i Google Play. Gratis var den dessutom, så jag var inte ens säker på om detta var själva spelet eller bara någon liten teaser. Jodå, det var själva spelet och jodå det är alldeles gratis. Och bara det är ju värt ett par pluspoäng.

För att komma igång laddar man alltså ner en app i telefonen, trycker på knappen det står Installera, och sedan Öppna, på och sedan är det bara att sätta igång. Man får skapa en liten mini-me, en ganska enkel variant med bara ett fåtal val. Sedan följer en liten snabbkurs i hur det funkar och därefter är det bara att köra. Den första Pokémon man kan fånga är antingen Bulbasaur, Charmander eller Squirtle. Det finns också en liten hack för den som helst vill få börja med favoriten Pikachu.

PhotoGrid_1471103909293

Ett litet ägg och en medalj samt tre pokkisar jag fångade redan första veckan ute på vift.

Du är nu en Pokémon-tränare under ledning av Professor Willow och ditt jobb är att fånga alla olika Pokémon som gömmer sig lite här och där ute i naturen. Du har små röd-vita pokebollar som du kastar på pokkisarna och träffar du rätt fångas de i bollen. Spelplanen är helt enkelt en karta över området du befinner dig i. Du kan leta upp pokestops (något slags sevärdhet i området (vilket i vårt område företrädesvis verkar vara en pub)) som syns som små blå lådor på kartan. När du kommer nära nog blir den blå lådan en cirkel man kan snurra på nästan som ett lyckohjul. När den snurrat klart kastar den ut pokebollar och, om du har tur, någon extra present till dig. Pokestops förnyas dessutom var tionde minut ungefär, så du kan komma tillbaka flera gånger och fortsätta snurra fram saker. Eller slå dig ner och ta en öl eller två (eller vad du nu är begiven på) medan du tankar hem saker från lyckohjulet.

Ju fler Pokémon du fångar desto mer levlar (vilket underbart ord!) du upp. Du kan få stilpoäng om du kastar särskilt snygga eller skruvade kast. Du får också poäng när dina pokkisar utvecklas och när dina ägg kläcks till nya små pokkisar. För alla pokkisar, oavsett art, börjar sin livscykel som ett litet ägg och du får stoppa dem i en inkubator tills de är redo att kläckas. Jag har ett ägg nu och tydligen måste jag gå 5km innan det kläcks, så jag får hålla mig tills jag lyckats få ihop 3.1km till innan jag får veta vad det blev.

PhotoGrid_1471104167862

Min allra första fångst, Bulbasaur, och min första evolve Pidgey som blev en Pidgeotto.

När du nått Level 5 får du välja vilket lag du vill tillhöra: Mystic (blå), Valor (röd) eller Instinct (gul). Nu är du stor nog att börja fajtas som herren på täppan över de olika Poké-gymmen på kartan. Liksom Pokéstops är gymmen sevärdheter (hos oss räknas tydligen tunnelbanestationer dit) och du ser på färgen de har vilket team som just nu är herre på täppan. Är det inte ditt lag kan du alltså bege dig dit för att försöka ta kontroll över gymmet och se till att byta färg på det. Om gymmet däremot redan hålls av andra spelare från ditt eget lag kan du fortfarande utmana dem och därmed hjälpa till att förstärka gymmets försvar. Varje gym kan ha upp till 10 Pokémon som vaktar det och desto starkare dessa pokkisar är, desto större chans att gymmet stannar hos vårt lag.

Pokémon Go har alltså något att erbjuda såväl orienterare som sakletare och fighters, men även du som mest gillar att gullegulla lite har något att hämta i det här spelet. Inte nog med att det finns en hel massa pokkisar (150 totalt) att samla på sig. De små liven behöver matas och pysslas om ifall man vill att de ska växa och utvecklas till nästa stadium. Nintendo har alltså lyckats ta sitt Pokémon-koncept och mixat det med en del Tamagochi, en del Geocaching och en nypa fitbit; och därmed skapat en hit som slagit rekord i app-världen. Tidigare ledde Clash Royale som drog in hela 125 miljoner dollar under första månaden. De tog första platsen från Candy Crush som suttit på den sedan de kom ut och tjänade 25 miljoner dollar första månaden. Men Pokemon Go slog alla rekord. Ingen annan app i historien har haft lika många nedladdningar under första veckan och spelet drog in ofattbara 200 miljoner dollar under första månaden!

PhotoGrid_1471103947398

Ironin när spelet tycker att rullstolen går för fort och ber mig intyga att det inte är jag som kör…

Men vänta nu, sa jag inte att spelet var gratis? Jo, det är gratis att
ladda ner appen och börja spela, men som så många andra spel nuförtiden så satsar de på att sälja sker inne i spelet. Pokémon Go har en liten butik där du kan köpa fler pokebollar, plats för fler pokkisar, pokke-godis, diverse trolldrycker att hela sjuka eller skadade pokkisar med osv. Och så kan man köpa magiska ägg. Valutan är så klart pokecoins och för ca 7 kronor får man 100 coins vilket räcker till lika många pokebollar. Det är alltså inte särskilt dyrt och rent tekniskt behöver man inte heller köpa några pokkepengar. Man samlar på sig slantar allt eftersom, men det är klart har man bråttom så har man.

Sedan tjänar de så klart en rackarns massa pengar utanför spelet också. Tänk bara på vad McDonalds, till exempel, betalar för att få stoppa små plastbitar man ska samla på i papplådor med miniportioner snabbmat. Dessa marknadsförs sedan till små barn så att de kan tjata på sina föräldrar om att få äta snabbmat och få en ny plastbit även denna veckan. Och sedan kommer alla leksaksföretagen som vill få använda pokkisar på sina saker och alla andra som kan komma på sätt att dra nytta av pokkehypen. Mycket pengar blire…

Men hur kul är det då på en skala? Ja, det är väl kanske den bästa frågan. Jag tycker (än så länge) att det är buskul! Jag gillade geocaching men som hjulbent hade jag stora problem att hitta cacherna. Och det är ju halva grejen att man ska hitta platsen och sedan logga cachen. Så trots att jag var medlem och betalade pengar och åkte ut för att leta cacher så slutade det i regel med att jag inte hittat ett dugg. Och då blir det till slut lite trist. Här är det så fiffigt ordnat att jag kan fånga pokkisarna utan att kliva av permobilen eller kräla ur rullstolen och in under en häck. Så länge de är inom min räckvidd kan jag peta på dem och försöka locka dem med godis så jag kan fånga dem.

PhotoGrid_1471132906522

Jag i min pokketränarmundering och permobilhunden Bellatrix på jakt i parken

Yngste sonen insåg redan innan spelet (jo, jag har bestämt mig för att kalla det ett spel trots allt) kom ut att det skulle vara otroligt bra för sjuka och handikappade som kanske inte kommer ut så ofta. Och det tycker jag nog att han hade alldeles rätt i. Nu har jag ju förvisso nyss börjat (och till min glädje har jag upptäckt att man även kan fånga en och annan Pokémon inne i huset), men skulle jag se på min skärm att det fanns en Pokémon jag saknade i omgivningen skulle jag nog vilja försöka ta mig ut och fånga den. Och det funkar säkerligen på barn också. Många föräldrar klagar på att barnen tillbringar för mycket tid inne och undrar hur man ska få dem att släppa TVn eller datorn och gå ut? Jo, man kan ju alltid testa att ge dem ett Pokémon Go. Och ja, jag menar allvar.

Många klagar på att det är så farligt (pedofiler du vet), att folk går in på privata tomter och letar pokkisar (usch och fy), och att barnen kan bli påkörda i trafiken (för trafikvett har di då inte di små liven). Jag tycker mest det verkar klagas för att det ska klagas. Jag tvivlar på att världen får fler pedofiler pga Pokémon Go. Och jag tror både Engelsmän och Amerikanare skulle må rätt så bra av lite fobiträning som fick dem att lära sig lite mer om allemansrätten och hur gemytligt det kan bli när man delar med sig. Vad gäller barn ute i trafiken är det väl ändå så att små barn inte ska vara ensamma ute och leta pokkisar. Det här är ju som sagt ett buskul spel som både barn och gamla kan ägna sig åt, så ett tips vore kanske att man spelar tillsammans. Familjeaktiviteter som förenar nytta med nöje kan man väl aldrig få för många av.

Fyra spel i ett alldeles gratis direkt ner i mobilen. Ingen ny konsoll som behöver köpas, ingen dyr spelkassett som kan gå sönder (eller tappas bort) och måsta ersättas. Mindre än två minuters installationstid innan du kan börja spela. Och ett spel som engagerar och får folk att vilja gå ut i friska (?) luften och röra på sig. Vad mer kan man mer önska sig av ett spel 2016? Jag ger det fem fina hjul: ⊗⊗⊗⊗⊗

av

Fyra år som oduglig…

Fyra år med DLAIdag har jag, officiellt, varit oduglig i fyra år. Det var nämligen den 20 augusti 2012 som jag beviljades DLA (Disability Living Allowance), ett skattefritt bidrag för handikappade som har problem med sin rörlighet eller sin omvårdnad. Man måste dock vara mer än bara lite vardagsskraltig för att få det.

Jag minns så väl när jag postade den här statusen på min facebookvägg och Ro, en vän och fd kollega, skrev i en kommentar: ”Wow. Fick du DLA? Jag kan bara anta att du måste vara värre än död.” Och så kändes det. Får man DLA då har man liksom funnits vara oduglig. Obrukbar. Och jag ville inte acceptera det. Jag ville jobba på en plan. Jag ville träna, jobba med kostförändringar och gå på alla de där rehabiliteringsaktiviteterna jag hade läst om i någon av alla broschyrer jag fått. Men icke.

Arbetsmarknadsåtgärder erbjuds de människor som förväntas återgå till arbetslivet efter en viss konvalescensperiod, inte till agnarna som sållas bort. Vi får en check och sedan får vi klara oss bäst vi gitter. Men nu ska vi inte vara gnälliga. Jag är oändligt tacksam att jag lever i en tid då sådana som jag ändå får finnas. Där vi får hjälp att (över)leva och tillgång till mediciner och redskap som underlättar vår vardag. Så därför firar jag idag fyra år som oduglig. Även om jag hade föredragit att jobba.

av

Den olydiga ballongen och andra barnvisor

Den olydiga ballongen i Sonia Korkman & Libero Mureddu tappning

Visst är det väl makalöst intressant det här med hur minnet fungerar? För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag bloggar som jag vill, vilket osökt fick mig att tänka på Alice Babs gamla sång om den olydiga ballongen från min barndoms favoritskiva.

Den Olydiga Ballongen

Tänk att jag minns än idag hur skivomslaget såg ut och hur det luktade (och kändes) när man drog ut vinylskivan ur sitt fodral. När jag hittade bilden av skivan på nätet blev jag alldeles varm inombords – den såg ju precis ut som jag mindes den. Helt otroligt! Jag hittade även spellistan och började söka efter visorna på YouTube, och det var då jag upptäckte att det var något som inte stämde.

Visorna Alice Babs sjöng till Bengt Hallbergs orkester gavs ut på skivan Den olydiga ballongen 1960. Samtliga sånger skrevs av Gunnel Linde och Bo Sundblad. Min absoluta favorit var så klart Jag ritar som jag vill. Jag kan inte hitta den på nätet (länka gärna om du har den!), tyvärr, men texten gick så här:

Jag ritar som jag vill:
En gumma som står still
och äter prickig sill
med randig senap till
Jag ritar som jag vill – och hör sen!

Jag ritar som jag kan:
En liten konstig man,
hans näsa den försvann
om hörnet där minsann.
Jag ritar som jag kan – och hör sen!

Jag ritar som jag tror:
En prick som kan bli stor,
och sen ett knarr som bor
i farfars gamla skor.
Jag ritar som jag tror – och hör sen!

Jag ritar som jag mår:
Ett litet krångligt får
med långa svarta tår,
som ilsket går och går
Jag ritar som jag mår – och hör sen!

Den enda av mina tre favoriter som jag hittade i orginaltappning var Droppen Dripp och Droppen Drapp:

 

Alice Babs och dottern Titti Sjöblom i skön samklang.

Gissa om jag blev förvånad när jag insåg att Droppen Dripp inte finns med på Olydiga ballongen-skivan! Alltså, den framförs ju av Alice Babs den med, men skrevs, har jag lärt mig nu, av Bertil Almqvist som skrev böckerna om Barna Hedenhös. Han ritade för övrigt också symbolen för En Svensk Tiger-kampanjen. En blågulrandig tigern som skulle påminna svenskarna om att hålla tand för tunga under andra världskriget, så att ingen information skulle hamna i orätta händer. Sedärja nu har vi lärt oss något nytt idag igen.

Droppen Dripp och Droppen Drapp spelades in på singel 1964, och även på denna inspelning är det Bengt Hallbergs orkester som kompar. På B-sidan sjöng Titti Sjöblom Evert Taubes Brevet från Lillan. Omslaget till singeln var grönt ser jag på en bild på nätet, men jag har då inget som helst minne av att ha haft en skiva som såg ut så. Så kan det gå…

Den olydiga ballongens visa

Jag Jag är en vild och glad ballong
med lång och självlockig svans
Vi träffas kanske någon gång
på stan i vårsolens glans

Hoppsan, studsan, hejsan
Svirr och svurr och dingeligung
Hoppsan, studsan, hejsan
Svirr och svurr och dingeligung

Jag är så vacker som en dag
min näsa den är så blå
Och ingen har en mun som jag
och ögon det har jag två

Hoppsan, studsan…

Men olydig det är jag jämt
Ballonger är ju så där
Jag stångar dig ibland på skämt
och ställer till med besvär

Hoppsan, studsan…

Men om du bara vill förstå
Och vara snäll någon gång
Så går det kanske bra ändå
När du får mig som ballong

Hoppsan, studsan…

 

Droppen Dripp och Droppen Drapp

Droppen Droppen Dripp och Droppen Drapp
satt på var sin isetapp
ovanför vår förstutrapp
Droppen Dripp och Droppen Drapp

-Hej sa Dripp till Droppen Drapp
trivs du bra uppå din tapp?
-Åjavars, sa Droppen Drapp
fast min sittplats är rätt knapp!

-Hördu du, sa Dripp till Drapp
ska vi hoppa ner i kapp
ner på våran förstutrapp?
Så sa Dripp till Droppen Drapp

-Hu så högt! sa Droppen Drapp
såge helst jag hoppa slapp
men det gör väl hipp som happ
låt oss hoppa ner i kapp!

Och så hoppa Dripp och Drapp
från sin istapp ner i kapp
ner på våran förstutrapp
och blev platta som en knapp!

av

Jag bloggar som jag vill – och hör sen!

Proffsbloggarna bloggar som man ska. De lägger upp nya saker varje dag (eller [åtminstone med en viss regelbundenhet) och de senaste inläggen ligger alltid överst i bloggen.

Så bloggar inte jag.

Jag har alltid varit mer som den Olydiga Ballongen som ”ritar-som-jag-vill” och det syns rätt tydligt i mitt bloggande. Jag tänker mig min blogg som en klippbok där man petar in saker allt eftersom. Men när man, som man oundvikligen gör, hittar en gammal biljett eller ett vykort eller rent av ett gammalt konfirmationsminne så stoppar man ju in det där det rent kronologiskt hör hemma. Och precis så gör jag med mina blogginlägg också.
Achievement 8 years on WordPressNu tror jag förvisso inte att det går att lura WordPress att tro att jag började blogga långt innan den här bloggportalen ens var påtänkt. Men i dagarna är det nio år sedan jag började blogga här och innan dess skrev jag på ett annat forum i två år. De inläggen har jag dock flyttat över hit, så mitt spann sträcker sig sammanlagt elva år bakåt i tiden. Det kommer att hända att ett och annat ”nytt” inlägg petas in flera år bakåt i tiden, men de allra flesta handlar nog on saker som inträffat de senaste fem åren. Du kan, med andra ord, behöva bläddra en del i min blogg. Hoppas det inte blir allt för besvärligt för dig som så snällt väljer att lägga en del av din värdefulla tid på att läsa mina tankar. Den lilla almanackan uppe till höger på sidan fungerar lite som en bloggbingo och visar vilka datum jag skrivit något. Kanske kan det hjälpa. Sedan brukar jag också länka mellan mina olika inlägg när jag skriver om något som hör ihop med, eller får mig att tänka på, något annat jag skrivit.

Men vet du?

Det är inte hela världen om du skulle råka missa något inlägg heller. Jag är inte direkt någon Salman Rushdie, vars underbara ordkonst kan förbättra människors liv. Jag lovar. Men tack vare bloggfenomenet får jag skriva ändå och det är jag oändligt tacksam för.

Om inte Internet är ett gammalt påfund, och bloggar helt ute, den dagen jag lämnar detta jordelivet, hoppas jag att mina ord ska finnas kvar på internätet ett tag. Framför allt för mina barn och barnbarn. Själv önskar jag så att jag hade kunnat bevara fler ord och minnen från de som nu fattas mig. Kanske allra mest min mormor som dog när jag ännu var ett barn, men även alla andra. Ord säger så mycket mer om en människa än vad någon annans återberättade, och subjektiva, minnen kan göra. Orden gläntar på dörren till den skrivandes själ och ger oss en unik inblick i dennes allra innersta väsen. På gott och ont.

Själv tänker jag dock att jag haft en makalös tur som välsignats med ett liv rikt på kärlek och enastående upplevelser. Om detta vill jag berätta. Jag har så klart också varit med om mycket som varit såväl ledsamt som otrevligt och hemskt, konstigt vore väl annars om man levt i 50 år, och det måste väl också nämnas i någon mån. Men det är framför allt det positiva jag vill förmedla och som jag hoppas de tar fasta på och minns.

Visst vore det himla skönt om de kunde lära sig lite av några av mina många misstag, men så fungerar det ju inte. Vi måste alla lära oss att flyga och det kan man bara göra genom att sträcka ut vingarna, ta ett djupt andetag och hoppa.

av

Ordet nålbrev har fått en ny betydelse

I fredags kom det äntligen, det där nålbrevet vi gått och väntat på så länge. Yngsta dotterns evighetslånga plåga är förhoppningsvis snart förpassad till de mörkare vrårna av vårt bakomflutna och kanske, kanske kan vi våga hoppas på att hon kommer att bli bättre av dem. Bra nog att fungera någotsånär åtminstone.

Jag har bloggat om detta flera gånger, och det är svårt att låta bli för det gör mig så jäkla arg att man ska behöva gå och må så dåligt, så länge, när de redan vet vad som är fel och vad som behövs för att man ska bli en smula bättre. Men nejdå. Det är ju det som är så gulligt med högerstyren. Bort med det allmänna och in med fler privatiseringar. Varför skulle landstingssjukvården behöva några resurser. Folk kan väl söka vård privat om de inte orkar köa. Typ.

Trots flera sorters artrit och trots svullna leder, svår värk, sömnproblem, utebliven förvärvsinkomst och överhängande risk att inte klara av att slutföra sina universitetsstudier, har yngsta dottern inte fått någon hjälp. Trots att det faktiskt var hennes specialistläkare som sa att hon skulle sluta med den medicin som åtminstone höll sjukdomen i schack. Och därmed drog upp dammluckorna som höll tillbaka sjukdomen, och tvingat den att ligga i damm och hålla sig lugn i ett par år. Detta hände i november förra året, då hon skulle förberedas för en serie provtagningar i början av den medicinska studie hon skulle agera labbråtta för.

Länge hade hon haft problem med att medicinen inte längre hjälpte som den gjort tidigare. Värken blev svårare att hantera. Sömnproblemen kom tillbaka när hon inte fick någon djupsömn pga av den ständiga värken, och inte heller kunde somna lika lätt pga oron över allt som inte orkades med. Att ställa upp som labbråtta var inget lättvindigt val, men det fanns en chans att den nya medicinen skulle kunna ge en lindring hon aldrig ens vågat drömma om sedan hon fick sin diagnos. Men där fanns så klart också en rädsla för att hamna i placebogruppen. Att stå helt utan medicin under de sex månader den första delen av studien skulle ta. Efter moget övervägande bestämde hon sig dock för att ta chansen. Ett lyckat utfall vore värt så oändligt mycket att hon inte kunde riskera att gå miste om det. Men istället bidde det ingenting.

Hon slutade med all medicin i november för att vara helt utan medicinpåverkan i januari. Teknikaliteter diskvalificerad henne från studien och nu var goda råd dyra. Hon behövde dels få tillbaka det grundskydd tidigare medicinering hade gett henne; dels hjälp att utreda vilken av de existerande biologiska terapimetoderna som skulle passa henne bäst så att hon kunde börja med injektionerna. Men det fanns inga lediga tider.

Problemet är alltså att kön till reumatologen är så oerhört lång, och att sjukvårdspersonal är människor de med. De blir sjuka. De har anhöriga som blir sjuka och tom dör ibland. Och då bokas våra tider om. Vi kan ringa varje morgon för att se om de fått några återbud. Vi kan tjata öronen av dem och be att de ringer oss så fort de har en lucka någonstans. Men dessvärre är det så att de flesta som inte kommer till sina tider hos läkare och annan sjukvårdspersonal inte bryr sig om att ringa och avboka. Det innebär att även om de skulle kunna knöka in oss på en ”ledig” tid så går det inte för då har de inte tillgång till våra journaler. För de måste bokas senast dagen innan besök då de förvaras på annan ort. Utlokalisering kallas det visst.

Vi har en fantastisk reumatologavdelning med personal som gör sitt bästa för att ta hand om mig och min familj. (Alla utom en av oss har diagnosticerats med samma form av rheumatism och några av oss har fler än en typ bara för skojs skull. Den ende som inte har någon diagnos har själv valt att inte utredas, men han uppvisar många symptom som tyder på att han nog är en av oss han också.) De vet vad vi heter. De kommer ihåg vad vi provat och inte. De letar ständigt efter nya rön och nya behandlingar som skulle kunna hjälpa oss och de försöker få in oss på olika medicinska studier om de tror vi skulle kunna bli hjälpta av det. Vår läkare specialiserar sig på just den form av artrit vi har, så det saknas verkligen inte kunskap eller vilja. Det saknas resurser!

Nu har vi i alla fall kommit så långt att sprutorna yngsta dottern ska ha de närmste tre månaderna ligger i kylen och väntar. Jodå. Vi måste så klart vänta lite till. Denna gången på att en sjuksköterska från norra England ska kunna bokas in för ett hembesök hos oss. Dottern måste nämligen utbildas i att ta sina sprutor och det ska göras i hemmet av en specialistsyrra från Manchester. Dessutom finns en risk att infektionen leder till anafylaktisk shock, så de första sprutorna tas under övervakning. Så just nu väntar vi på besked om när han eller hon kan tänkas ha tid att komma hit. Men vi är ändå ett steg närmare målet än vi var i torsdags och alla andra dagar de nästan åtta månader vi har väntat.

Man får liksom vara glad för det lilla…

 

av

Yippie-yippie-yay och tinge-linge-ling, Farbror Kekke

När jag tänker tillbaka på min barndom minns jag framför allt väldigt mycket fest, sång och dans. Faster Wera tyckte om att fixa fest och var bra på att hitta på orsaker att fira. Morfar tyckte det var roligt med fest, särskilt om det vankades dans, god mat, galanta damer och sång. Över huvud taget har jag en känsla av att den generationen begrep att släppa loss och ha roligt på ett sätt som sedan dess har gått förlorat. Och att allt på något sätt hänger ihop.

Men just det här inlägget tillägnar jag nu Farbror Kekke. Jag var ganska gammal innan jag begrep att han, tekniskt sett, inte alls var vare sig min farbror eller min familj. Eller att han minsann hette Erik och att Kekke bara var något jag kommit på när jag som liten inte kunde ”prata rent” som man sade på den tiden. Han hade ju alltid funnits där. Han bodde med sin fru, söta Gunhild, i huset bredvid vårt. Han drev rörfirman Styf & Norbergs rör ihop med min morfar. Han var alltid snäll och rolig och tog sig tid att prata med mig som väl troligen mest var i vägen. Han luktade gott (sånt har alltid varit viktigt för mig) hade glimten i ögat och gillade, liksom morfar, fest, god mat, galanta damer, glädje och sång. Och som han sjöng!

Ingen fest var komplett utan att Farbror Kekke hade sjungit sina två slagdängor Amerikabrevet och Yippie-yippie-yay. Den första kan du höra i youtubeklippet hör ovan framförd av Harry Brandelius. Den andra har jag inte kunnat hitta på svenska. Dock finns den i en dansk inspelning av Buster Larsen och Henry Hagemann som låter så här:

Onkel fra Minnesota översattes till svenska av Lisbeth Stahl som kallade den Onkel Charlie från Minnesota. Den spelades in på singel 1956 av Simon Brehm med Den Trogne Husaren som B-sida, men hur jag än söker och letar hittar jag varken inspelningen eller texten på nätet. Jag minns att den börjar ungefär:

Hello, kära gamla Sverige onkel Charlie’s coming back, jag har varit borta över 20 långa år i sträck. Jag vet ni är ett litet land men om ni större bliva vill, ska jag köpa Danmark till er med som ligger strax intill. Yippie-yippie-yay och tinge-linge-ling honky-tonky everbo, jag ska hälsa ifrån Minnesota all of you.

Det skulle vara så himla roligt att hitta en inspelning av den svenska versionen, så om någon råkar ha den (eller ha sett eller hört den någonstans) får ni gärna säga till. Den fattas mig.

Det var nåt speciellt med just dessa två sånger som gjorde att de fastnade hos mig. Kanske var det glöden i Farbror Kekkes fantastiska framföranden. Kanske visste någon liten del av min själ att även jag en dag skulle sitta någonstans i världen och tänka på de därhemma. Vad vet man. Allt jag vet är att det finns så mycket i mitt liv jag är tacksam för. Och allra mest då människorna jag mött på resa som gett mig så mycket. Som exempelvis du, Farbror Kekke.

Det här inlägget är till dig!

Amerikabrevet

Ja, nu ska ja rita hem till er ett litet letters brev
för att tala om hur werry well ja mår,
Med det är rätt länge sen you see, som ja med pennan skrev,
så ja hoppas att du understand, förstår.

Många dagar hava flytt sen dess ja for från swedens lann,
men ja lövver dej ännu, my little friend,
å fastän du mej bedrog å skämde ut dej mä en ann,
ska ja älska dej intou my bitter end.

Ja ä frisk å kry te hälsan å ja har’et ganska bra,
utan skryt ä ja allready ganska rik,
för ja tjänar ganska werry much mä daler varje da’
oppå Varner Jonsons faktorifabrik.

Dä va sårgligt som ja hörde att din fästman geck to hell,
å att han blev killad utav en pistol,
för han kom i bråk mä dagos när han geck i lann en kväll
– ja, så går de te i staden Liverpool.

Därför tänkte ja som så att när de gamla nu ä glömt,
att ja skulle ta å fråga dej å be
att du tog å reste hit, för dä ä drömmen som ja drömt,
å föräxten kan du ta din unge mä.

Men nu slutar ja å hoppas att du tar å skriver hit
fortast möjligt, å adressen min den ä:
Mister Charles P. Anderson, 604 B Main street,
Person city, Indiana, USA.

 

 

av

Gå Pokemon! Permobiljakt på Bulbasaur och duvor

Igår var det en alldeles speciell dag av två orsaker: Dels var det första dagen jag var utomhus sedan Emmas födelsedag 22 maj. Dels var det första gången jag spelade Pokemon Go. Så himla kul! Men det hade jag aldrig kunnat ana när jag vaknade på morgonen.  20160808_130548Då tyckte jag att tillvaron kändes mer än lovligt tröstlös.

Yngste sonen hade jobbat tredje nattskiftet på raken och fick sätta igång att ringa en massa telefonsamtal istället för att gå och lägga sig. Till kommunens växel var det ca 20 minuters väntetid, förkunnade en telefonsvararröst, och medan man väntade på sin tur skulle man i vanlig ordning utsättas för plågsamma ljudförsök. När han till sist kom fram kopplades han fel, sedan kopplades han fel en gång till, och när han för tredje gången skulle kopplas om kopplades han ut i telefonväxelrymdens svarta hål. Så han fick ringa huvudväxeln igen. Och dit var det fortfarande ca 20 minuters kö…

20160808_130333Yngste sonen är en sällsynt tålmodig typ med sammetsröst, men även han har gränser man inte bör överträda. Så när telefonen inte längre verkade vara ett lämpligt medium för att nå fram till personerna vars uppmärksamhet situation tarvade, beslöt han sig för att helt enkelt handskas med dem öga mot öga. Och därav kom att bröderna bäver, dvs yngste sonen och hans något äldre tvillingbror, begav sig mot det lokala kommunhuset för att tala förstånd med folk som ingan begrip.

Då gårdagen var en sällsynt vacker sommardag, och det också var den första sällsynt vackra sommardagen vi alla var hemma, väckte de raskt upp Syster Liten och meddelade att Projekt Skälla på Kommunalanställda skulle bli en trivsam familjeangelägenhet. Jag 20160808_132734fick hjälp att klä mig fin och komma ut till permobilen där min
trogna vakthund Bellatrix redan satt och väntade i sin resväska. På vägen till kommunhuset försökte jag komma igång med Pokemon Go! som jag hade installerat några dagar tidigare i hopp om att så småningom få möjlighet att testa det. Sönerna, som bägge har lite drag av Vän av Ordning över sig, meddelade dock att man minsann inte får köra och leka med mobilen samtidigt. Spelsonen, yngste sonens något äldre tvillingbror, fick då vackert agera handsfree så att jag fick börja spela.

Bella och jag satt utanför kommunhuset och njöt av solen när min telefon surrade till och meddelade att det fanns en pokemon borta vid parkeringen. Jag kollade kartan och mycket riktigt var det något som skymtade där borta vid gräsmattan. En Bulbasaur! Tre PhotoGrid_1470690021597pokebollar senare var den min och jag var rent barnsligt glad. Så där så att jag var tvungen att ringa yngsta dottern, som ännu inte hunnit ansluta till vårt glada gäng, och berätta om denna storartade händelse i mitt annars rätt så innehållslösa liv. Hon är bra på sånt yngsta dottern. Hon förstår min glädje över ett avklarat spelmoment eller andra små nära ting som blir så viktiga när man inte har något sammanhang.

Bella, min livskamrat, var emellertid helt ointresserad av pokemonjakt. Duvor och annat fjäderfä är mer hennes melodi, så jag fick lova henne att vi ska jaga några duvor i parken nästa gång vi 20160808_133417kommer oss ut tillsammans. Lite plåster på såren fick hon dock när yngste sonen bjöd på hamburgertallrik med grillad kycklingfilé på kvarterspuben. Jag kan varken äta hamburgerbröd eller pommes frites, men Bella och jag delade på kycklingen. Fast jag sa till henne att det var den där fula duvan hon hade bråkat på tidigare och jag inbillar mig att det var därför hon åt med så god aptit. Även om vi har olika fokus för vår jaktinstinkt har vi åtminstone samma inställning till jakten: #Måstefångaalla

Sammanlagt var vi ute i bra precis en timme, men det var tillräckligt för att ta kål på mig. På vägen hem hade jag svårt att sitta på permobilen och så snart jag landade i min säng sov jag som en sten. Resten av dagen och hela natten, med korta avbrott för uträttandet av naturliga behov och vätske- samt medicinintag. Men oj så roligt det var!

av

50 dagar till 50…

ic-2864Idag är det tydligen 50 dagar tills jag blir 50. Det känns rätt märkligt får jag säga. När jag var liten var det som ingen skillnad mellan 50 och 100. 16 var idealåldern och allt äldre än det var gammalt som gatan. Typ.

Vid 30 hade jag samlat på mig en minst sagt brokig vänskapkrets där de flesta var närmare 50 än 16. Åtminstone rent åldersmässigt. Då kändes den där siffran inte längre så märkvärdig. Och inte så rackarns hög heller. Men sedan gick det utför. Min grälsjuka kropp som motarbetat mig ända sedan barndomen gick ut i strejk i början av 2010. Nu handlar dock inte det här inlägget om min hälsa, så vi kan nöja oss med att konstatera att det var då jag blev med hjul. Men då tänkte jag att det var tillfälligt. Som med kryckorna jag fått ta till med jämna mellanrum sedan tonåren. Men så var det ju då det där med att åldern tar ut sin rätt och att allting, utom korven, har sin ände.

I skrivande stund ligger jag i sängen, med mitt trådlösa tangentbord på magen, och skriver. Här har jag legat sedan i april då vi kom hem från min käre brors bröllopsfirande. Och det kan jag säga att det ställer alla tidigare perspektiv på huvudet. När man liksom inte kan ta sig ur sängen för egen maskin blir siffror meningslösa som livskvalitetsmarkörer. Eller ens indikation på var på skalan man befinner sig.

Min far som fyllde 70 häromsistens har nyligen fått sitt andra knä utbytt och han tar sig fram för egen maskin. Jag minns farbror Arne som på äldre dar fortfarande kunde ha gått ihjäl en stövare. Och Farmor Selma som vid 90 varje vecka hade date night och dansade i köket till radions I Afton Dans med nye fästmannen. Då var varken barn eller barnbarn välkomna minsann. Någonstans har jag accepterat att jag inte kommer att leva så länge som någon av dessa kruttunnor; men nog hade jag ändå föreställt mig att jag skulle hinna med att bli gammal.

Jag har inte bestämt mig än för om jag orkar fira någon födelsedag i år. Kommer gör den ju vare sig jag firar eller ej, men det verkar rätt meningslöst att fundera på fest när man måste vila efter att ha varit på toa. Jag tänker att efter 16 spelar det ingen större roll vad det blir för siffra den här gången, eller hur många fingrar man behöver visa för att illustrera hur gammal man är. Livet är liksom förunderligt. En del slår klackarna i taket när de är 90 medan andra inte ens kan få på sig ett par skor för egen maskin trots att de inte ens fyllt 50. Det här med att ålder bara är en siffra, eller att man inte är äldre än man känner sig, är bara nys.

En sak är i alla fall säker: Jag hade helt rätt när jag var liten – efter att man passerat 16 är man old as balls!

av

Jädrar anacka, jag tror jag har fått napp…

I våras funderade jag mycket på livets villervalla. Framför allt funderade jag mycket kring hur man går vidare när allt man drömt om och hoppats på gått förlorat. Det är ju inte särskilt ovanligt att sådant händer. och jag inbillar mig inte att min situation är speciellt unik. Men ändå. Den individuella situationen, och hur man reagerar på den, är ju till syvende och sist högst personlig.

Efter mycket stötande och blötande började en tanke så sakteliga ta form. Tänk om jag skulle prova? Det kostar ju liksom inget att titta. Eller att bara ställa några frågor. Skicka ett e-mail eller två liksom. Så till sist gjorde jag det och därmed var saken ur världen. Slutfunderat och färdigvåndat. Åh, så skönt!

Men idag kom det ett mail. Ett riktigt läskigt sådant. Det tog flera timmar innan jag ens orkade klicka på det och titta efter vad det stod. Nu har jag gjort det. Tittat alltså. Och nu mår jag ännu sämre. Det ser ut som om de skulle kunna tänkas vara intresserade. Fy gröne säger jag bara!

Jag drar täcket över huvudet och dränker tankarna till ljudet av min talbok.