Argbiggan

av

Nejmen, nu fick vi ett bonusämne

De är minsann roliga de där WordPress-människorna. Tydligen tycker de att ett ämne om dagen i ett helt år inte riktigt räcker till, så nu kastar de in bonusfrågor också. Om jag bara hade en timme kvar att leva, vad skulle jag göra med dessa mina sista 60 minuter?

Jag hoppas innerligt att detta är något jag aldrig kommer att uppleva, för jag kan tänka mig att det måste vara oerhört traumatiskt med en dylik nedräkning. Om det mot all förmodan faktiskt skulle hända vet jag dock precis vad jag skulle göra. Men i linje med gårdagens inlägg räknas detta till det mest privata och är därmed inget jag könner att jag vill dela med mig av. Och så smidigt kan man ju också hantera dilemmat att skriva om något man inte vill skriva om. Finurligt, va!

av

Men vet du en sak?

Men nu blev det då väldigt svårt med den här bloggutmaningen. Ämne  #12 är något jag aldrig berättat för någon och varför. Hur mycket jag än tänker på saken kan jag inte komma på någonting alls. Jag berättar ju om allting jämt och ständigt. Inte precis allt för precis alla, men allt som känns värt att prata om delar jag nog med mig av till minst en människa i min omgivning. Jag är ju rätt pratglad, ifall du nu inte visste det.

Häromsistens blev jag dock utvärderad av en arbetsterapeut och då fick jag minsann prata om saker jag aldrig pratat med någon om förut. Men det var inga hemlisar direkt. Bara sådant som man normalt sett aldrig diskuterar. Inte med en endaste människa. Hon ville till exempel veta, in i minsta detalj, hur jag gör när jag går på toaletten. Hur jag tvättar mig. Hur jag lagar mat och diskar. Hur jag klär på och av mig. Hur jag kommer i och ur sängen. Hur jag har sex. Och det kan jag säga, det var inte lätt att svara på! Det mest vardagliga, som att gå på toa, har man ju gjort helt naturligt i hela sitt liv. Det är inget man pratar om eller ens funderar särskilt mycket på. (Om man inte är arbetsterapeut helt tydligt.) Man bara gör det.

Vissa människor är väldigt privata. De delar inte med sig av någonting till främlingar och är ofta inte ens särskilt pratsamma med folk de känner väl. Andra är väldigt öppenhjärtliga, ibland nästan så man känner att det blir för mycket. Själv tror jag nog att jag är en kameleont. Det finns inget som jag inte kan tänka mig att dela med mig av, men det finns mycket som jag inte skulle berätta för vissa personer av olika anledningar. Jag har till exempel rökt i långa perioder i mer än 30 år, men jag har aldrig berättat för mina föräldrar att jag rökt. Och inte rökt i deras närvaro. De visste så klart ändå, men det var ändå viktigt för mig. De rökte båda två när jag var liten, men min mormor dog i lungcancer och efter det blev alla i familjen icke-rökare. Och som du kanske vet finns det inga värre anti-rök propagandister än konverterade rökare. Jag har heller aldrig diskuterat mina många okonventionella relationer med dem. Det har aldrig känts nödvändigt att tillämpa någon slags offentlighetsprincip på sådant man vet att de skulle ha ont av.

Delvis på grund av all modern teknologi, delvis på grund av mitt jobb, har jag gått och blivit lite smått halvoffentlig på gamla dagar. Jag bloggar och twittrar och facebookar och håller föredrag och mentorerar (bra ord!) och coachar. I alla de rollerna viker man ut sig själv och sitt liv rätt mycket. Men för mig känns det viktigt att skilja på vad som är personligt och vad som är privat. Jag är väldigt personlig men jag är också väldigt privat. Jag bjuder gärna på mig själv med fel och brister, och jag tycker det känns viktigt att dela med mig av erfarenheter som kan vara andra till hjälp och nytta. Men jag känner att jag blir mer och mer restriktiv med att släppa in folk under skinnet, så att säga. Jag har till exempel städat min facebook profil och tagit bort en massa bilder av hem och familj. Emma blev lite putt och frågade om jag skämdes för mina barn, men så är det ju inte. Jag är tokstolt över min familj och vill gärna basunera ut hur mycket jag älskar dem till alla som vill höra på. Men jag tycker kanske inte att kreti och pleti behöver se bilder på Emma när hon gör fula miner, John med målade fötter eller vårt sovrum. När fan blir gammal, du vet… =)

Slutklämmen på allt detta blir alltså att det inte finns någonting som jag aldrig berättat om för någon enda människa. Inte ens om hur jag gör när jag torkar mig i rumpan. Men det finns mycket som jag kanske bara berättat för en endaste människa. Och så får det förbli.

av

Nej, men vi kör väl på med en intervju till då…

Jomenvisst, serru! En hel vecka till har rasslat förbi och nu är det minsann bara 50 veckor kvar till nyårsafton. Har gäller det att hänga med i svängarna om man ska hinna ta vara på tiden och allt annat man till äventyrs vill ta vara på. Det finns ju de som tror att tiden faktiskt håller på att ta slut på riktigt. Den 21 December nästa år. 21/12/2112. Själv hade jag tänkt mig att hänga med lite längre än så, så jag skippar domedagsjämrandet och kastar mig glatt in i något roligare. Det får bli en till intervju. Med mig själv. Och vi kör igång med detsamma:

8 ) Finns det något du varit riktigt bra på?

Ja det var ju en bra fråga. Och det beror väl kanske på hur man ser pa saken. Jag har svart bälte i glömma saker. Jag har varit fenomalt bra på att fatta fel beslut. Och riktigt enastående skicklig på att handskas lite vårdslöst med sanningen. Men jag antar att vi tänker oss mer mätbara framgångar här? Isåfall vet jag inte riktigt vad jag skulle vilja framhålla. Kanske att jag är bra på att lära mig saker. Riktigt bra, faktiskt. När jag vill…

9) Vad brukar du få mest beröm för?

Jag får av någon anledning väldigt mycket beröm. Det kan ju låta trevligt, antar jag, men det är inte nödvändigtvis så. Det kan bli riktigt tjatigt. Det är ju inte svårt att vara bra på något man kan. Eller något man gör jämt och ständigt. Egentligen är det väl inte så jäkla svårt att göra saker över huvud taget. Det är ju att vara som är kruxet i kråksången. Mest beröm får jag nog för att jag är en bra talare. Det finns folk som betalar pengar för att lyssna på vad jag har att säga. Det är ju helt galet! =)

10) Är det något du skulle vilja ändra på dig själv? Varför då, isåfall?

Hmmm… Kan man få svara både ja och nej? Eller avslöjar man att man är våg då? Jo, nu vet jag! En sak som jag skulle vilja ändra på är den här förbaskade ledvärken! Jag skulle vilja kunna springa. Åtminstone en liten bit. Skutta fram över en äng. Eller längs en strand. Och känna vågorna skölja över fötterna.

11) Har du en ”bucket list” – en sån där lista på saker du skulle vilja göra innan du dör?

Nja, inte i formellt nedtecknad form. Men visst finns det saker jag vill hinna med innan jag ger upp kampen om jordelivet.

12)  Finns det någon särskild människa som gjort ditt liv värt att leva?

Inte bara en. Först av allt var det väl mormor. Och farmor. Men mitt liv har varit välsignat med en massa oändligt betydelsefulla människor som var och en, på olika sätt, gjort livet mer värdefullt och innehållsrikt.

13)  Kan du nämna ett band eller en artist vars musik haft stor inverkan på ditt liv?

På svenska är det solklart Dan Hylander. Hans förmåga att berätta en historia till musik, utan fåniga nödrim, fångade mitt musiköra någon gång i tonåren. Det var kärlek vid andra lyssningen. (När jag kommit över faktumet att han sjöng på skånska!) Och det är en kärlek som varat genom åren.

14) Vad var denna veckans höjdpunkt?

Efter noggrant övervägande får jag nog säga att denna veckas höjdpunkt var min fika med Jane igår. Vi möttes på O2 och tillbringade två underbart vardagslediga timmar med lite småprat över en latte. Jag har verkligen varit dålig på att socialisera de senaste åren, men nu har jag lyckats klämma in fyra spontanmöten på en månad. Inte illa alls! Jag gillar verkligen det här med nyårslöften… =)

av

Vad jag vill bli ihågkommen för?

Nejmen, idag vet jag inte ens om jag vill blogga på det givna ämnet. Ämne #11  är: Vad vill du bli ihågkommen för? Känns fånigt tycker jag. Jag har dels inte för avsikt att lämna detta jordelivet än på länge, och dels tycker jag att det verkar lite väl navelskådande. Så jag tar nog och skriver om något annat isället.

 

av

Att vara insnöad är väl inte så tokigt?

Det har varit mycket snack om snö den här vintern. Hemma på Norrland är det mycket snö. Massor. Här i Englandet fick vi också lite snö. En decimeter. Som stannade i ett par dagar. Och då fick landet stänga ner. Här har man ju ingen snökunskap. Och folk dör, som jag skrivit om tidigare, för att de fryser ihjäl.

Själv är man ju snökunnig. Man har snövett. Nog för att jag hatar att frysa, men lite vinderväder härdar jag allt ut om jag måste. Till exempel måste man ju ha vinterkläder. Och mer än en värmekälla. Man måste ha stearinljus och något slags elddon att tända dem med. Man måste ha lite extra stapelvaror i sina förråd så man klarar sig ett tag om det inte går att ta sig till affären. Eller om den är stängd för att de inte får in några varor att sälja. Basic knowledge, liksom.

Folk klagar som gröne när de blir insnöade. Själv tycker jag det är rätt skönt. Några extra lediga dagar alldeles så där oförhappandes är väl inte fy skam! Man tänder några ljus, tar på sig tjocktröjan och raggsockarna och myser till det. Läser en bok. Stickar lite. Dricker varm choklad. Spelar lite spel med familjen. Har semester helt enkelt.

Det tionde ämnet i postaday2011 handlar om vad man tar sig till när man blir insnöad. Svaret är alltså enkelt. Man tar semester och slappnar av. Om man har snövett och är förberedd på att det faktiskt kan tänkas komma både lite snö och lite kyla på vintern vill säga… =)

av

AHA-upplevelser är väl kanske bra, men…

God morgon, kära läsare!

Med bara 356 ämnen kvar att skriva om innan jag klarat av min ett-inlägg-om-dagen-utmaning kastar jag mig glatt in i ämne #9: en nylig aha-upplevelse.

Jag lider av någon slags hatkärlek till aha-upplevelser. Det är så klart bra att man har dem eftersom det brukar betyda att man (äntligen) fattat något. Men jag brukar (nästan) alltid känna mig bra jäkla dum när jag har dem. Det är ju pinsamt att inse att man inte fattat något man borde ha fattat. Blondinvarning, liksom.

Häromsistens dog vår vattenkokare. Det var en sån där dyr, fin designervariant som John hade köpt och jag hoppades att det betydde att den skulle gå att laga. Jo, sa han, det kan tänkas gå om det går att byta ut själva värmeelementet i den. Nu tycker dock inte han att en död vattenkokare är något man måste stoppa världen för, emedan jag ser det som en smärre katastrof, så jag tänkte glatt att det väl inte kan vara så svårt att fixa själv.

Sagt och gjort. Jag letade fram en skruvmejsel och satte igång projekt Demontera Bottenplattan. (Vår vattenkokare var av den modellen man sätter ovanpå en liten plastplatta vars sladd leder till en kontakt som pluggas in i vägguttaget.) När jag lyckats omvandla plattan i fråga till något som såg ut som en mekanikbyggsats kunde jag konstatera att där fanns inte en endaste liten bit som såg ut som om den skulle kunna värma två liter vatten på en grisblink. Förbryllad tog jag således min byggsats med mig och visade upp den för Mannen Som Kan Leva Utan Morgonkaffe. Och då skrattade han!

När han hämtat sig från skrattanfallet lade han huvudet lite på sned och såg på mig så där som man ser på sina små barn när man tycker ungen är söt men urbota korkad. Men, hur tänkte du nu då? Frågade han. Vaddå ”vad tänkte jag nu då?” morrade jag och kände mig som Baloo. Jag tänkte så klart fixa vattenkokaren. Plocka ut elementet så vi kunde köpa ett nytt. Men den har ju helt klart inget element!

Så du ville ta ut elementet?

Ja, jag säger ju det!

Men varför har du då skruvat isär bottenplattan?

Doh! Just som jag började samla luft för att återigen, med mycket morrande, förklara det för mig uppenbara kom den. AHA-upplevelsen. Insikten att det väl är klart som korvspad att ett värmeelement till vattenkokaren inte gärna kan sitta inuti bottenplattan. Av plast. Att det så klart måste sitta under själva kannan. Av metall. Och att bottenplattan självfallet bara leder ström till själva elementet. Som inte alls sitter i den bottenplatta jag just förvandlat till en byggsats.

Som sagt. Det är väl bra att man fattat något. Men så jäkla kul är det inte alltid precis när det händer.

av

Helt galet trött…

Känner mig skitduktig idag. Efter fyra dagars vardagssemester tog det emot rejält imorse när klockan ringde. Jag ville verkligen inte måsta åka någonstans alls. Jag ville inte ens behöva lämna min varma sköna säng. Men jag gjorde det!

Det var en ganska fin dag idag och jag satt ute i solen och myste med en kopp kaffe medan jag väntade på att John skulle bli klar för avfärd. Kom i tid till mitt möte och lyckades göra allt som stod på min lista. Och lite till. Men när jag var klar ville jag bara åka hem. Inte ta några extra svängar och inte ha något måndagskvällsfirande. (Vi är annars rätt bra på det.) Jag halvsov hela vägen hem och kände mig glad att den där tiden då man tyckte att man behövde göra sig för och leka pigg och pratsam även när man känner sig halvdöd är över och förbi.

Pratade nyss med Emma som sa att det snöar i Brighton ikväll. Fy för den lede. Mer snö vill jag då rakt inte ha. Imorse var det ju nästan vår i luften. Nåväl. Det blir som det blir, helt enkelt. Kanske får man en kopp kaffe i solskenet igen imorgon bitti. Kanske får man pulsa i lite snö. Det reder sig nog bara jag får sova. Väntar på att Gustaf ska servera någon liten överraskning han har på gång, men sedan får det räcka för idag. Gott och väl.

Godnatt på er alla! x

av

Koncentrationssvårigheter

I många herrans år väntade jag på att livet skulle börja. På att något skulle hända. Jag drömde mig bort och funderade på hur mitt liv hade kunnat se ut ”om bara…” eller ”om inte…”. Att jag inte levde det liv jag skulle ha önskat mig var, så klart, inte mitt eget fel. Det var omständigheterna. Typ. Att det kanske förhöll sig så att jag skapade mina egna omständigheter insåg jag inte.

En dag hände dock något som ställde hela min tillvaro på sin spets. Jag insåg att livet inte bara hade börjat utan höll på att rinna mellan mina fingrar. Alla de där dagarna som bara flöt förbi medan jag väntade, det var de dagarna som var mitt liv. De dagarna som definierade vem jag var. Vad jag var. Och då blev jag rädd!

Det var precis i början av året, precis den här tiden, fast för ganska så många år sedan nu, som jag satte mig ner med en för ändamålet nyinförskaffad anteckningsbok och började planera.

Först skrev jag ett brev till mig själv om fem år. Ett brev som förseglades och fick ett öppningsdatum på framsidan. I brevet skrev jag om hur jag hoppades att mitt liv skulle se ut om fem år. Vad jag förväntade mig att jag skulle ha gjort. Det var inte lätt kan jag säga.

När brevet var klart började jag lista all de saker som jag ville ha. Alla mål. Alla drömmar. Inget var för stort, för litet eller ens för galet för att få vara med på listan. Och listan blev lång. Galet lång! När den kändes klar började jag sortera in allt i olika grupper beroende på hur lång tid de troligen skulle ta, hur viktiga de var och i vilken ordning jag ville ha dem. Till slut hade jag en lista där några saker skulle hända nu, helst idag, och andra kunde få komma ända upp till 20 år framåt. Då började jag på en ny lista.

Den här gången listade jag alla omständigheter som jag tyckte stod ivägen för att jag skulle kunna få det liv jag ville ha. Jag listade allt från reella hinder (inga pengar) till osynliga och/eller inbillade barriärer (vad ska folk säga?) och sedan omgrupperade jag dem också. Jag listade reella hinder för sig och osynliga/inbillade hinder för sig. Och sedan listade jag lösningar för alla de hinder jag kunde komma på lösningar för. Allt går nämligen inte att lösa. Det finns, till exempel, ingen lösning på dilemmat att man oroar sig för vad folk ska tycka. Folk kommer alltid att tycka vad de vill, men det är inte ”folk” som måste kliva ur sängen varje morgon och leva ditt liv. Vad de tycker är därmed oväsentligt och jorden går inte under för att någon tycker att du gör fel.

Det blev som sagt ett väldigt listande, och det tog sin lilla tid, men till sist hade jag i min anteckningsbok fem sektioner:

  1. Alla mina listor så att jag kunde lägga till nya saker om jag kom på fler saker jag ville ha och markera saker som faktiskt blivit gjorda.
  2. En liten framgångsjournal där jag började skriva små inlägg om hur det gick, saker som jag var glad/tacksam för, små inspirerande ordspråk och sånt.
  3. Kortsiktiga mål (som till exempel att börja varje dag med en liten stund bara för mig själv och att varje vecka göra något bara för att det gjorde mig glad) och vad jag gjorde för att nå dem.
  4. Mer långsiktiga mål (som till exempel att skaffa mig en utbildning som garanterat skulle ge mig jobb och ta mig långt bort ifrån Granloholmstristessen) och vad jag gjorde för att nå dem.
  5. Riktigt långsiktiga mål (som till exempel att bli helt skuldfri, äga mitt eget hus och att kunna tillbringa vintrarna med att sitta och skriva på något varmt och exotiskt ställe) och vad jag gjorde för att nå dem.

I början var det snigelfart och babysteg som gällde och ibland kändes det hopplöst. I bakhuvudet tänkte jag ofta att det var ett dödfött projekt och att jag aldrig skulle komma någonstans. Men min anteckningsbok hjälpte mig både att hitta inspiration och att se att det faktiskt hände saker. Jag slutade röka och sparade pengar till att börja läsa upp mina gymnasiebetyg på distans. Jag började sälja saker på Tradera (som barnens avlagda kläder och sånt jag hittade på loppisar) och i grannskapet (som hembakat bröd till BingoLotto och små saker som tillverkats under våra många pysselkvällar).

Det tog mig fem år att komma ifrån Granloholmstristessen till Göteborgs Universitet. Det tog mig ytterligare fem år att skaffa mig den där utbildningen som skulle garantera min framtida försörjning. Med min lärarutbildning i ryggen fick jag jobb i London och här har jag nu varit i lite drygt fem år. När jag tänker tillbaka på vart jag befann mig, såväl rent geografiskt som mentalt, för femton år sedan kan jag knappt tro att det är sant!

Att ha en plan var viktigt. Att få stöd och uppmuntran var ovärderligt. Men viktigast av allt var att jag aldrig förlorade fokus. Att jag aldrig tappade siktet på målen. Och det har jag min lilla gröna anteckningsbok att tacka för.

Till veckan ska jag köpa en ny anteckningsbok. En likadan. Fast kanske i en annan färg. Den ska ha fem sektioner. Samma sektioner som förut. Men nu är det nya drömmar, planer och mål som ska listas. Drömmar, planer och mål som jag aldrig hade kunnat ens föreställa mig för femton år sedan. Den nya boken kommer nog att bli nästan lika viktig som den förra när det gäller att hjälpa mig att behålla mitt fokus.

Boken och de små stunder av ensamhet och tystnad som jag ser till att ha varje dag för att tänka på hur mycket jag har att vara glad och tacksam för; och för att visualisera vart jag befinner mig och vart jag är på väg.

av

Söndagsmys med stjärnorna på slottet och knäckemackor

Som utflyttad svensk måste jag säga att det finns ju vissa saker man saknar. Kalles kaviar, så klart. Knäckebröd. Sill. Jäst. Korv. Och mysiga TV-program. Kalles får vi klara oss utan. Knäckebröd kan vi köpa av den finska modellen. Ryvita du vet. De gör visst inte bara Finn Crisp, serru. Sill, jäst och korv hittar man i polska butiker. Polacker äter tydligen ganska likt oss svenskar. Men mysiga TV-program har vi ont om. Jo det är säkert, pappa!

BBC är så klart skitbra på det här med TV. Vi får Parkinson och Morden i Midsomer. Och Wallander. I Kenneth Branaghs tappning. Eller på svenska med engelsk text. Massor med bra deckare. Men inga mysprogram. Här känns allt så banalt så fort någon kändis ska vara med. Och vad som räknas som kändis kan man ju undra. Oftast är det folk som varit med i Big Brother eller någon annan dum-TV-produktion. Eller som gjort sig ett namn genom att förstora bröst, läppar och rumpa. Det är tur att vi har SVT Play, kan jag säga!

Ikväll sitter jag och tittar pa Stjärnorna på Slottet och mumsar på ett par knäckemackor med salami. Mysigt avslut på en väldigt mysig vecka!

av

En minnesvärd jobbintervju

Det är den 9 januari idag och här kommer min lilla grej för ämne #7 i postaday2011. (Bara 358 kvar att skriva!) Ämne sju pa dag nio betyder att jag är lite osynkad. Och kanske att jag faktiskt fuskar en smula. Jag skrev ju det första ämnesbundna inlägget på dag två och i fredags hade jag en intervju med mig själv som mitt dagliga inlägg. Men ibland har man bara inte tid.

Än så länge tycker jag det är roligt att skriva en snutt om dagen. Och än så länge blir det mer än en snutt om dagen. Kreativiteten har flödat och jag har skrivit lite även på en del andra projekt. Jag ska minsann göra mitt bästa för att skriva alla de 365 uppdragen i bloggutmaningen, men de kommer nog att förbli osynkade. De kommer när de kommer helt enkelt. Man kan ju blogga på egen hand också, det är jag alldeles säker på.

Dagens uppdrag är att dela med sig historien om en minnesvärd jobbintervju. Det blir en ganska kort historia det. Den förmodligen mest minnesvärda av mina (förhållandevis få) jobbintervjuer var nog när jag sökte min andra tjänst här i London. Jag ville verkligen ha jobbet för det låg så nära vårt hem att jag skulle slippa pendla. I övrigt vet jag väl inte om själva tjänsten verkade så lockande. Men sökte gjorde jag. Och intervju blev det. Och sedan en andra intervju.

Jag hade förväntat mig en riktig grillning. Tuffa frågor. Så blev det inte. En man och en kvinna från skolans högsta ledning mötte mig och tillbringade sedan en dryg halvtimme med att berätta mer om företaget. Och sig själva. Jag började inse att det nog inte längre var frågan om hurvida de ville ha mig, utan snarare att de ville se till att jag ville ha dem. Och det var ju en rätt intressant upplevelse. Till sist skulle de så äntligen ställa några frågor till mig.

Hon frågade: Har du verkligen fem barn?

Ja, sa jag.

Han frågade: Varför var det så svårt att hitta något bra ställe att bo på när jag var i Göteborg?

För att du inte hade mitt telefonnummer, sa jag.

Och med det var saken biff. De frågade om jag kunde börja redan veckan därpå och sa att de skulle finnas där för mig och dela med sig av allt utom chokladen. Lite drygt fem år senare jobbar jag fortfarande med samma skola någon dag i veckan. Kvinnan från intervjun har lämnat skutan, men mannen jobbar kvar. Och nu delar han aven med sig av chokladen.

Fattas bara annat…  =)