Argbiggan

av

Om Argbiggan

Detta är den gamla versionen av min ”about” sida, men jag petar in den här ifall jag skulle råka glömma hur det var då.

Men hej! Vad kul att du tittar in. Storstädning pågår av såväl dator som webbplatser igen, så fikat får du fixa själv idag. Jo jag vet, jag trodde nog också att jag hade flyttat färdigt. Jag hade ju en så fin plan för hur det här proffsbloggandet skulle gå till, men med övning kommer färdighet, det är ju sedan gammalt, och det visade sig att planen var bättre än verkligheten.

Vad det var som hände? Jag ville samla alla mina alster och ställa ut dem under samma tak. Det var ett projekt som kändes viktigt för mig, ett slags monument över mitt liv. Jag byggde ett virtuellt piratskepp, döpte henne till Resilience, och tänkte mig att ensamseglare låter väl som en rätt bra ide ändå. Tänkte att det kanske skulle bli lite som fobiträning.

Jag lider av en näst intill sjuklig prestationsångest och tycker att allt jag gör är skit. Jag älskar att skriva och skapa. Jag älskar att ställa ut och visa upp. Men jag mår rent fysiskt illa av tanken på att någon ska ta mitt arbete och missförstå det. Förvanska, förringa, förfula. Och så slutar det med att jag sitter med en färdigskriven text som jag inte kan förmå mig att publicera.

Nu har det här projektet några år på nacken, och jag har nått fler mål än vad jag hade vågat hoppas på, långt mycket tidigare än vad jag trodde var möjligt. Mitt lilla skepp växte och blev med såväl besättning som passagerare, samtidigt som ett fiktivt universum med världar och kontinenter började ta form. Så vad gör vi nu då? Jo, det ska ja ta å täle om.

Om du kan vår fornnordiska mytologi vet du att de nio världarna hölls samman av världsträdet, Yggdrasil. Mina världar hålls samman av ett världshav och det är bara via Resilience som man kan färdas mellan dem. Siten Spoonieverse, eller Spoonieversum, kom först. Den började som en gratisblogg med ett annat namn här och handlade om mitt liv som spoonie. Jag hade ett behov av att få prata om att leva med sjukdom och handikapp utan att oroa mig över vad normisarna i min omgivning skulle tycka och tänka om den saken.

När jag bestämde mig för att bygga broar mellan några av mina mindre öar kändes det naturligt att låta Argbiggan flytta in här. Det må vara lite rörigt, och det lär ta sin lilla tid att få allting att flyta igen, men på lång sikt blir det bäst så här. Jag hoppas du vill fortsätta vara med och upptäcka världen tillsammans med mig. Vad vet man – jag kanske hittar på ett nytt solsystem härnäst…

//Argbiggan 🖤

av

Amatörlögnhalsens oändliga WIP-lista

Visste du att alla författare har minst en WIP-lista, icke att förväxla med den VIP-lista du ibland måste vara på för att kunna öppna vissa dörrar? Nej, en författares WIP är en lista över Work In Progress – alltså pågående projekt.

För vissa är detta den bok de skriver på för närvarande. Jag vet, det låter helt sjukt, men det finns faktiskt författare där ute som börjar skriva en berättelse och fortsätter med det tills den är klar. Sedan börjar de på en ny. Stephen King har i flera intervjuer nämnt att han jobbar så och blir klar med en ny bok i stort sett var tredje månad.

För andra, som Brandon Sanderson, kan WIP-listan innehålla flera titlar samtidigt! Utan att nämna några namn, så känner jag en viss Styrbjörn som har över 50 WIPs på min lista. Hur det funkar? Som ett evigt jonglerande skulle jag vilja påstå.

Själv har jag alltid varit mer av en storbilds-skriverska. Jag har jobbat på ett par större idéer och det har då och då resulterat i något som jag kunnat publicera i någon form. Framför allt blogginlägg och artiklar. Men så kom 2024, och just nu är jag inte helt säker på vad för slags skriverska jag är längre.

Förra året publicerade jag ingenting. Inte ens den där boken om Ninth Realm som jag hade ute på förbeställning. Jag drog tillbaka den från Amazon och hatade mig själv för det, men det var rätt beslut. Berättelsen var kanske redo att se dagens ljus, men jag var långt ifrån redo att hantera den sorts boksläpp jag kände att den förtjänade.

Så vad gjorde jag då då?

Mestadels skrev jag story stubs – korta vinjetter som kanske blir till längre berättelser i framtiden. Men jag skissade också på nya böcker. Vissa är helt fristående, men till min egen förvåning blev det flera serier och ett par följetonger också. I olika genrer dessutom!

Jag har alltid sett mig själv som en fantasyförfattare som ibland skriver romantisk erotik (av skäl vi kan prata mer om i ett separat inlägg). Men ifjol bestämde sig min kaoshjärna helt plötsligt för att göra en storsatsning på att ”göra saker dåligt med flit.” Det är något som roar mig enormt.

Så… vad händer nu då?

Nu kastar vi spaghetti på väggen och ser vad som fastnar.

Den här veckan har jag börjat publicera våra berättelser här på Substack, och om allt går som jag hoppas, kommer de också finnas på YouTube och Medium innan årets slut. Jag kan ha fel, men som vindarna blåser just nu tror jag att vi måste omvärdera den gamla utgivningsmodellen och fokusera på att få ut våra berättelser på så många olika platser – och i så många olika format – som möjligt.

När jag säger vi i det här fallet menar jag min gamla sjöbjörn och jag. Vi har varit ett kreativt team i flera år nu, och även när vi jobbar på individuella projekt ser vi dem som våra berättelser. Vi arbetar på dem tillsammans och tar alla beslut gemensamt. Men vi är inte ensamma ombord på piratskeppet Resilience. Vi har andra författare som seglar och samarbetar med oss, och vi kommer även att publicera några av deras berättelser på våra stackar. Jo, jag sa stackar, för vi har faktiskt fem stycken:

  1. The Resilience är vår hemmahamn på Substack. Här publicerar vi vårt nyhetsbrev, våra blogginlägg och andra berättelser. Snart kommer vi även att publicera några av våra rumsrena böcker här.
  2. The Snuggery är vårt hedonistiska samkvämsrum där vi umgås och dricker en massa te medan vi pratar om, skriver och njuter av en annan typ av berättelser. Vi märker dem från 🍦 (mjukglass) till 🪦 (jag dööör!) så folk vet vad de kan vänta sig.
  3. Fensala Mead Hall är en mjödhall, eller samlingsplats, i den Nionde Världen. Om du gillar nordisk mytologi och skandinavisk folktro kan detta vara något för dig. Titta in en stund och njut av en saga eller två när du behöver vila från larmet utanför.
  4. Polyglot Pirates Det här är min svenska utpost, men det visste du ju redan. Här publicerar jag översättningar av mina blogginlägg och sådant som bara Skandisar och folk som bemödat sig med att lära sig något av våra språk begriper. Jag tänker mig också att det kan bli böcker i svensk översättning här så småningom.
  5. Resilience Writers är vårt hem bakom kulisserna på piratskeppets kommandobrygga. Där vi har våra skrivhörnor och vår gemensamma salong. Den stora skillnaden mellan Resilience och Resilience Writers är att skeppet är en allmänning (för besättning och passagerare som löst biljett), medan vårt hem är den privata sidan. Här lever vi och delar med oss av skrivarlivet bakom maskerna och pseudonymerna. Om Resilience är scenen, så är detta vårt rätt kaotiska omklädningsrum.

När jag skriver (nuförtiden) använder jag mig av några olika kreativa namn. Linnea Lucifer har varit med längst. Det är det namn jag satt på alla hantverksprojekt jag sålt genom åren och mitt huvudsakliga namn på Substack och sociala medier.

I The Snuggery skriver jag som Linn Rhinehart. Det är vårt gemensamma författarnamn som vi använder för kryddiga berättelser, och när vi redigerar andras berättelser som inte är vad vi kallar säkra för jobbet (NSFW).

Hittar du mig i Fensala Mead Hall skriver jag som Saga L. Söderberg där. Jag har några fler namn utöver dessa tre, men jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra med dem, (eller om jag ens vill dela med mig av dem) ännu så de får stanna med mig ett tag till.

Vad allt detta betyder är att jag för närvarande sitter på en monstruös hög av manus i olika stadier av utveckling, och i år kommer jag nog att kunna sortera in en hel del av dem in i våra stackar ovan. Och några av alla dessa berättelser kommer inte bara att ha redigerats av mig – de kommer att ha mitt namn på omslaget!

Jag tror att jag har nämnt tidigare att jag inte har satt upp några fasta mål för det här året. Jag vill använda det här utrymmet som ett skyltfönster mot omvärlden och ta varje dag som den kommer. Förhoppningsvis kan jag dela med mig av vad som passerar genom mitt ritbord och be om lite feedback i vissa kreativa beslut. Vad vet man – kanske kan vi tillsammans lista ut när spaghettin är färdig och hur den bäst ska serveras?

Kanske jag rent av blir modig nog att publicera en lista över alla våra WIPs. Om jag kan räkna en serie som ett WIP, så är jag inte riktigt lika hopplös som Sir Bear ännu, men jag är närmare än jag någonsin trodde var möjligt. Joru, just nu tittar jag på en tresiffrig lista. Det är ju inte klokt!

Okej, det är väl lika bra att vi sätter igång då för så här blir inga bokbarn gjorda. Nu far vi! Hoppas du är redo för kaos på öppet hav, messmate.

Kram påre! 🤍

av

Allt jag skriver är sant

Argbiggan började som en blogg där jag samlade berättelser om mitt liv, de val jag gjort och de konsekvenser de fört med sig. När vi flyttade till England fick hon namnet Hello, Kära Gamla Sweden efter en gammal slagdänga jag minns från min barndom.

Nu, efter 30 år på egna ben, har hon blivit en del av The Resilience. Jag tror att hon kommer att kunna fortsätta växa och bli bättre så här. Nu får sanning och fantasi – livets berättelser och de sagor vi skapar för att förstå världen bättre – dela på utrymmet och det känns helt rätt.

För vad är egentligen skillnaden mellan saga och självbiografi? Mellan myter och minnesbilder? Människor har alltid använt berättelser för att förstå sig själva, skapa mening i kaoset och sätta ord på sådant som annars inte kan sägas.

När du kliver ombord på mitt skepp får du nu en (väldigt svenskt) lagom blandning av verklighet och fantasi, historia och skrönor, erfarenhet och experiment. Ibland skriver jag om det liv jag lever, ibland om det liv jag drömmer om, och ibland om de liv andra människor lever eller drömmer om.

Men oavsett om berättelserna kommer ifrån “verkligheten” eller är något min vildhjärna kokat ihop så talar de alltid sanning. För sanningen ligger inte alltid i detaljerna, utan i vad berättelsen betyder för den som lyssnar. Eller läser.

Kom och hugg dig en stubbe eller ett par kuddar och slå dig ner här vid brasan. Kanske får du höra en och annan sanning mellan sångerna och gitarrplinket. Eller en lögn så vacker att du önskar att den vore sann. Vad vet man?

Kram påre!

🤍Argbiggan, aka Piratkapten Linnea

av

Piratkapten? Men hur gick det till?

Hej och välkommen till min lilla kajuta!

Linnea heter jag och jag är en svensk 50-plussare, Mamma och Mormor, bosatt i Storbritannien. En funkis med icke-fungerande immunförsvar. Sedan 2013 är jag mestadels sängliggande. En utrangerad grönsak. Åtminstone på papperet. Men i den fantasivärld jag skapat är jag kapten på piratskeppet Resilience och det är där vi befinner oss just nu.

Jo, jag vet. Det låter fullkomligt befängt, och det är det ju, men det är också en rätt fin berättelse om motståndskraft, livslust, och jävlaranamma som jag vill dela med mig av i den här substacken. Det är dock inte allt jag gör här, utan mer som en röd tråd jag kan se löpa genom varpen som håller alla de övriga bitarna på plats.

Idag tänkte jag vi skulle leta oss åtta år tillbaka i tiden och titta på hur vi hamnade här. Men först, en liten vänförfrågan:

Jag kanske inte har några guldmynt att bjuda på, men här finns gott om berättelser, äventyr och tveksamma livsråd. Prenumerera så du inte missar något!

Sommaren 2015 flyttade vi till en ny bostad. Det var den andra traumatiska flytten på 18 månader och första gången jag verkligen kände mig som en utrangerad grönsak. En börda mina barn var tvungna att släpa runt på.

Jag flyttade inte till Essex – jag blev ditflyttad. Jag hade inte ens sett det nya huset innan vi flyttade in. Nummer Tre och Nummer Fyra1 skötte hela affären från början till slut, och familj och vänner slöt upp för att packa, bära, köra och installera oss på andra sidan. I första lasset stuvade de in mig, min säng, den nya vattenkokaren, en flaska mjölk, några koppar och en näve tepåsar i skåpbilen och levererade oss till vår nya adress. Det var fint och omtänksamt av dem att göra processen så smidig och smärtfri som möjligt för mig, men kul var det då inte. Jag kände mig som ett barn. Omyndigförklarad. Ostadig. Otillräcklig.

Som alltid när jag träffat folk jag inte bor med blev jag så klart sjuk efter flytten och sedan kom det ett skov2 på det, så det tog ungefär nio månader innan jag fick träffa min nya doktor. Det började som det brukar. Varje nytt ansikte tror att de som kom före var en samling oduglingar, så nu tar vi det från början med nya prover, lite hopp mellan olika mediciner, och så lite fler prover bara för att. Och på den vägen var det vi kom fram till dagen då allt ställdes på sin spets.

Efter ett drygt år av testande, funderande, och googlande (!) berättade han, tråkdoktorn, mycket allvarsamt det jag redan visste. Det finns ingen kur för någon av mina åkommor. Jag kommer aldrig att bli frisk. Bättre? Troligen inte. Men sedan kom orden som ingen annan hade sagt:

“Det är dags att du sluter fred med döden.”3

Vi hade ett samtal som kändes rätt overkligt och efteråt spenderade jag några dagar i ett slags mentalt vacuum. Det var ju ingen cancer-diagnos jag hade fått. Inget besked om att jag nu bara hade si eller så många månader kvar. Men det var första gången någon från sjukvårsapparaten tog sig tid att ha ett ärligt och uppriktigt samtal om livskvalitet och faktumet att våra dagar är räknade. Vad skulle jag göra med den tid jag hade kvar?

För mig blev det där samtalet bra, även om det inte kändes så just då. Efter några dagars funderande insåg jag att jag varken hade något behov av att sluta fred med Liemannen eller för avsikt att kasta in handduken riktigt än. Det fanns så mycket jag ville få göra och berätta om, så det var helt klart dags att tänka i nya banor.

Vid det här laget hade jag inte jobbat på flera år, men målet hade hela tiden varit att jag skulle ta mig upp i den professionella sadeln igen. Att ge upp den drömmen – och det var verkligen en dröm! – var inte lätt. Det tog flera år innan jag kunde tänka tanken att jag aldrig skulle jobba igen fullt ut. Att jobbjaget inte längre hade en funktion att fylla. Det var ett sorgearbete som också förde med sig en massa skuldkänslor som jag inte kunde hantera.

Vad är man när man inte längre behövs? När barnen flyttat ut och man inte har något jobb att gå till? Det givna svaret är så klart pensionär. Och vad vet jag – kanske är tanken på pensionen en existentiell kris alla människor måste handskas med förr eller senare, men det var då ingenting jag hade funderat på. Jag hade ju minst 20år kvar av mitt yrkesliv.

Så vad gjorde jag då?

Ja, under normala omständigheter hade jag skrivit, men där och då hade jag varit så sjuk så länge att min hjärna stängde av vid minsta lilla ansträngning. Det var som att ha kreativiteten kopplad till ett jäkla dödmansgrepp med en pennalistisk ådra. I hela mitt liv har skrivandet varit ett sätt att bearbeta mina tankar och känslor. Ett sätt att förstå och förhålla mig till världen omkring mig. Men då, när jag verkligen behövde skriva av mig och få någon ordning på alla tankar och känslor som rev i mig, var skrivandet ogörligt. Och såhär i efterhand kan jag tänka att det var just det som blev min räddning.

Jag är en drömmare som skapar hela världar i mina tankar, men jag är också en enveten pragmatist med vinnarskalle. Om du säger att något jag vill göra är omöjligt så blir jag genast tre år gammal igen. Då är du dum och jag blir vrång och “det ska du nog fanimej få se att det visst går!” Detta gäller även – och kanske i synnerhet – om dummingen som säger ifrån är min egen kropp.

Vad var problemet? Jo, det hade blivit något vaj på kopplingen mellan hjärnan, ögonen, fingrarna och den vita ytan där orden borde flöda. Och hur löser vi det då? Hmm… Vi får väl ta och utforska andra uttrycksformer och se om jag kan få tillbaka skrivarkänslan även om jag inte kan skriva. Det krävdes en hel del klurande och grälande mellan skrivarjaget och jobbjaget (som inte ville ge upp chefsstolen), men till slut var det en tanke som stod ut i gyttret. Video!

Jag hade tidigare funderat på att starta en YouTube-kanal om funkisliv och tillgänglighet. Den skulle bjuda på inspirerande berättelser med lärorikt och informativt innehåll, blandat med humor och typiska funkis-dråpligheter. Jag tror fortfarande att det är en bra idé fast det inte funkade för mig just då. Det stöp på en kombination av min djupt rotade kameraskräck och faktumet att jag inte hade en aning om hur man filmar och redigerar video. Men ibland får man bara så lov att välja. Ska du fortsätta vara en liten lort eller hoppa och se vart du landar? Det vet ju alla som kan sin Astrid.

Sagt och gjort, jag bestämde mig för att starta en ”hemlig” testkanal och börja göra små filmer om mig själv och mitt liv för att lära mig videohantverket från grunden. Jämarns, vad svårt det var! Pinsamt och ångestfyllt, och det mesta jag gjorde liknade ankskit. Men jag gillar att ta reda på saker och ting, så jag prokrastinerade med att studera framgångsrika YouTubers istället för att filma själv. Jag ville höra deras berättelser om hur de började och se exampel på vad för slags filmer de gjorde då. Det är så lätt att titta på någon som är riktigt bra på det de gör och se hur urusel man själv är i jämförelse. Man glömmer, eller tänker inte på, att de också var barn i början.

Jag gjorde en lista över mina favoriter och scrollade mig tillbaka till deras allra första videos och insåg snart att de hade två saker gemensamt:

  1. De var sopsämst! Riktigt jäkla pinsamt dåliga.
  2. De fortsatte att göra riktigt kassa videos och blev en liten smula bättre med varje nytt upplägg/upload.

Precis så enkelt var det. De bästa YouTube-kanalerna var alla resultatet av en seg och spretig start från en historieberättare som inte tappat sugen. Som hittat sin egen röst och lärt sig mer och mer under resans gång. Utvecklat någons slags känsla för vad som är bra. Vad som funkar. Och det var någonstans där som poletten trillade ner för mig. Jag bestämde mig för att sluta bekymra mig om allt det yttre och vad folk skulle tycka om mina fåniga små filmer. Jag skulle bara koncentrera mig på berättandet.

Det var mitt hoppa-av-taket-ögonblick. Jag släppte prestationsångesten och börja filma mig själv nästan varje dag. Jag hade ingen utrustning, så jag började med två ärvda mobiler, en gammal webbkamera och en så kallad action-kamera jag köpt på eBay för en spottstyver. Min säng blev min inspelningsstudio och jag skruvade fast tre av kamerorna på klämmor utplacerade i olika vinklar. En på elementet; en på sänggaveln; och en på käppen som jag balanserande mellan en trave kuddar och hyllan ovanför sängen så jag kunde filma uppifrån.

Sängen blev även min redigeringslya. Jag delade ett Adobe Creative Cloud-abonnemang4 med två av mina barn, och det gav mig tillgång till alla de Adobe-program jag inte längre hade råd med när jag slutade jobba. Jag hade en dator med trådlös mus och dito tangentbord och Nummer Ett hittade en stooor TV någon ville bli av med, så den blev min redigeringsskärm. Jag kunde ligga med tangentbordet på magen och klippa ner mina små filmer i yttepyttebitar som jag sedan fogade samman, bit för bit, till små berättelser Ibland blev det en liten YouTube+video på en gång – ibland blev det ett manus till en ny, mer enhetlig inspelning med i stort sett samma ord. Och ibland, tack vare tal-till-text-teknikens under blev filmen ett blogginlägg.

Från början berättade jag inte för någon vad jag höll på med och jag var glad att ingen såg mina alster. Men till min stora förvåning blev jag snart lite kär i min kanal och började se nya möjligheter i detta skapande. Videoformatet, visade det sig, öppnade dörren till ett uttryckssätt det skrivna ordet inte kan mäta sig med. Jag säger inte att det är bättre, verkligen inte, men jag blev en bättre historieberättare av att lära mig video. Det hjälpte mig också i kampen mot den så kallade fibrofoggen, den där dimman som har omslöt min tidigare ganska så kapabla hjärna och gjorde det hart när omöjligt att komma åt saker i närminnet eller att formulera väl sammanfogade meningar. Nu vet jag att det nog inte bara var fibrons fel, men det är en historia för en annan dag.

Med kamerans hjälp kunde jag äntligen samla mina tankar och berätta små anekdoter allt eftersom. Jag kunde se på mina klipp och komma på saker jag ville lägga till, eller klippa bort. Jag kunde komma på bättre sätt att formulera mig. Plötsligt började de slumrande skapar-receptorerna i min hjärna vakna till liv igen. Jag började klippa upp varje inspelad video i små snuttar som jag sorterade ner i mappar märkta med kategorier och underkategorier. Det var lite som att sortera pärlor och lägga pussel, och så sakteliga började nya och gamla berättelser växa fram och pocka på uppmärksamhet.

Helt oförhappandes hände sedan några saker jag inte heller hade väntat mig. Jag började få följare på min ”hemliga” kanal, och jag fick så fina och snälla kommentarer från vilt främmande människor. Mina barn började titta på mina kreationer och tyckte att de var bra och till och med lite roliga ibland. Nummer Tre som nyss hade avslutat sitt sista år på universitet ville göra collabs (samarbeten) med mig! Och Nummer Fem, precis nykläckt in i vuxenlivet efter fyra år på universitetet, började fundera på om YouTube kanske kunde vara ett sätt att ta sig in på arbetsmarknaden.

Min träningskanal hade fått ett eget liv och en egen identitet, hur nu det gick till. Den var inte längre min pinsamma lilla hemlis, utan något som jag gärna delade med mig av och visade upp trots att mina videos hade massor av skavanker och skönhetsfel. Jag kunde den just som en kanal och fundera kring hur jag skulle kunna göra video av andra ämnen. Riktiga ämnen. Speciellt de jag inte kände att jag kunde skriva om längre. Visst, jag fortsatte att träna och prova mig fram, men det var ett organiskt odlande som dagligen påminde mig om hur vackert detta jordelivet ändå är.

Nummer Ett som var den som verkligen uppmuntrade mig att slänga normer, fobier och andra hänsynstaganden på brasan, men det var jag som tog beslutet att våga hoppa. Att våga göra något jag var skitdålig på och dela med mig av min knaggliga resa. Jag var inte längre en utrangerad grönsak – jag var en sängliggande historieberättare. Och med den insikten öppnades en annan dörr jag trodde att jag hade stängt för gott. Den till Piratskeppet Resilience.5

Men det pratar vi mer om en annan dag.

Puss påre! 🤍

1

Två av mina söner. Jag nämner dem inte vid namn längre. Online, alltså. Och det gäller inte bara dessa två, utan hela familjen.

2

Ett skov är en tillfällig försämring eller ett uppblossande av symtom i sjukdomar som reumatism, multipel skleros (MS) eller ME/CFS. Sjukdomen blir mer intensiv under en tid och det kan föra med sig ökad smärta, trötthet eller andra symtom. Hur länge ett skov varar och hur det påverkar varierar från person till person. Mina verkar vara längre och komma oftare ju äldre jag blir.

3

It’s time to make peace with death. Det kommer ett separat inlägg om detta vad det lider, men jag vill bara påpeka att han uttryckte sig klumpigt, men menade väl. lever ännu och det gör jag med. (Inkludera hur jag hade kunnat skriva komodo eller nagot annat depressivt dravel och call it a day drama queen som jag ar) Will need a separate piece on the different parts of me to respond to the death of jobb-jaget (Evalena) Oh and fibro fog vs neurospiciness

4

Jo, jag vet att dela på ett abonnemang är att fuska, men mitt samvete är väldigt flexibelt när det gäller prenumerationstjänster. Så är det med den saken.

5

Piratskeppet Resilience är mitt kreativa hem och portalen till mina och besättningens litterära världar.

av

Hem Ljuva Hem

Det har tagit en lång tid för mig att börja berätta om min Lexit – den långrandiga flykten från London som började för nästan tre år sedan. Sist jag skrev om det var den 20 ​januari förra året och då vi äntligen hade fått ett positivt svar på en bostadsansökan.

​En hyresvärd vi hade kontaktat sommaren 2023 hörde av sig i nov​ember om en lägenhet som blivit ledig tidigare än väntat. På papperet såg det nästan för bra ut för att vara sant, så jag vågade inte hoppas.

​Nummer Två och Nummer Tre gjorde en dagsutflykt upp till nordöstra England för att sondera terrängen. Den lilla staden vid havet såg fin ut, men bostadsområdet var illa slitet. Själva lägenheten uppfyllde dock alla våra krav med råge, och hyran var bara en tredjedel av vad vi betalade i London. Vi tackade ja på stubben.

Nu är det dock så att ingenting i Englandet går som på räls, inte ens tågen, så självfallet blev det många turer innan allt var klart. Vi hade fortfarande inget kontrakt i näven när första flyttlasset gick. TinderTerry, vår hyresvärd, ville inte skriva på något förrän vi var där samtidigt alla tre.

​Läskigt var det, men vi bestämde oss för att ta sats och hoppa utan att vara helt ​säkra på vart vi skulle landa.

​Det var inte första gången jag flyttade utan att veta hur det skulle bli, och säkerligen inte sista gången jag svor på att jag aldrig skulle göra om det igen. Men här är vi nu, ett år senare, och jag har ett hem.

Det känns stort.

Men med tanke på hur lång tid det tar, är det redan dags att börja tänka på nästa flytt. Husvagn känns som ett bra alternativ just nu. Ta huset med mig vartän jag går liksom. Vi får se hur det blir med den saken.

Det enda jag vet säkert är att jag ska försöka berätta historien om Linn’s Lexit här. Och nu har jag i alla fall börjat med det.

Kram påre!

🤍Linnea

av

Om Glädje, Sinnesro, och Ett Gott Nytt År

Hej Vännen!

Vet du att vi hade varit ett år äldre nu om vi vore hästar?1 Det slog mig när funderade på vad vi har att glädja oss åt idag och hittade tre saker som är värda att hålla fast vid:

  1. Jag är ingen häst, och
  2. Det är inte du heller, vilket betyder att…
  3. Jag får skriva årets första brev till dig. Hurra!

För ganska precis ett år sedan satt jag här i kaptenshytten2 med en bit tårta och en kopp te, och funderade över mina mål för 2024. Jag bestämde mig för att våga drömma stort, så jag skrev ner en hel massa saker som det nya året skulle kunna ge mig – saker som verkligen skulle kunna göra skillnad i tillvaron.

Så hur gick det då? Blev det något av de där drömmarna?

Tja, det beror kanske lite på hur man ser på saken. Några blev det riktigt bra med, några kom inte riktigt igång, och en del är fortfarande pågående projekt.

När jag ser tillbaka på året som gick minns jag prövningarna vi kämpade emot och segrarna vi vann. Det blev faktiskt riktigt bra kan jag tycka. Så vad säger du? Stannar du på en fika så vi kan reflektera över det som varit och ta en titt på vad som ligger framför oss i år?

Med en prenumeration på Argbiggan får du även en koj på mitt metafiktiva piratskepp Resilience och en livstidsförbrukning av sjömanssånger!

Min Nyårskrönika: Blev Drömmen Verklighet?

Jag är en så kallad spoonie.3 Det är ett påstående som de flesta förväntar sig en fortsättning på. Man ska säga några ord om hur man är så mycket mer än sin diagnos. Hur man inte låter funktionsnedsättningen definiera eller begränsa sig.

Jag kan förstå att det känns bra för genomsnittsnormisen, och det fanns en tid när jag orkade spela det spelet. En tid då jag kunde vara den där ”inspirerande” funkispersonen som bet ihop och tänkte på att folk kunde känna sig obekväma eller rent av störda av min sjukdom. De dagarna är över och förbi kan jag säga.

Jag är en spoonie. Det är ett faktum som överordnar sig allting i mitt liv. Jag önskar att det inte vore så. Jag skulle kasta mig ut för hur många metaforiska klippor som helst om en mulligan vore ett alternativ i livets kortspel. Mig veterligen har vi inte ens några trumfkort till hands, så det är bara att ta dagen som den kommer och göra det bästa vi kan med de verktyg vi har.

Det här handlar lika mycket om drömmar och mål som det rent praktiska. Med de dagliga problem mina kroniska sjukdomar (för man har ju så klart fler än en) för med sig har jag fått lära mig att tänka i nya banor. Nuförtiden ser jag mina mål som stjärnor – klart lysande punkter som hjälper mig att hålla kursen. De är inte längre en lista med måsten, och jag försöker att inte bråka alltför mycket med mig själv när jag inte kommer så långt som jag hade hoppats.

Om ett mål är tillräckligt viktigt fortsätter jag styra i den riktningen oavsett hur lång tid det tar. Det var orsaken till att jag bara hade ett enda nyårslöfte i flera års tid. Det drömmål jag började formulera för tio år sedan var så stort, så komplext, och så fullständigt galet att det verkade helt absurt att ens försöka nå det. Men så småningom insåg jag att det här var en dröm jag inte kunde sluta tänka på. Och vad hade jag egentligen att förlora?

Sagt och gjort, jag började bygga mig ett nytt imaginärt piratskepp 2017. Två år senare sjösatte jag Resilience och i slutet av 2023 hade vi seglat så långt att min gamla skuta blivit med besättning och kunde plocka upp passagerare. Och med det tillät jag mig själv att drömma ännu större. Jag bestämde mig för att 2024 skulle bli ett riktigt simma-eller-sjunk-år och skrev ner en lista med saker att jobba på. Vissa mål var privata, men här kommer nyårskrönikan för de löften jag delade med mig av för ett år sedant:

✅ Flytta till ett nytt hem

Det här var huvudmålet, det som allt annat hängde på. Piratskeppet Resilience4 är mitt kreativa hem, men jag behövde en plats att kalla hemma på den här märkliga ön där jag tillbringat de senaste 20 åren av mitt liv också. Efter att ha varit inlåst i det så kallade Rapunzel-tornet i London i fyra år – ja, det var precis så hemskt som det låter – kunde jag äntligen bocka av detta mål från listan. Vi flyttade till ett nytt hem i februari!

✅ Ge ut 12 nya böcker

Jag ville verkligen ha ett rekordår 2024. Målet var att vi skulle släppa fyra av Sir Bears5 böcker, fyra av mina egna, och fyra från vår Libertalia Press pipeline. Det var noveller vi talade om så bara flytten blev av kändes det inte som ett helt orimligt mål. Och vet du? Vi avslutade året med 16 nypublicerade titlar: Sju från Sir Bear, sju från Libertalia Press, och två nya följetonger. Det kändes rätt fint vill jag lova!

✅ Göra något roligt varje dag

De fem spetsarna i min Nordstjärna är mys, glädje, kärlek, förtröstan, och nöjen. Jag har sådan tur som får göra det jag älskar och njuter av varje dag, men ett av fjolårsmålen var att skapa utrymme för roliga aktiviteter i mitt liv. Speciellt för sådant jag inte kunnat göra på länge.

Jag ville till exempel lyssna på minst en ljudbok i veckan, få laga och äta god och omväxlande mat, och börja pyssla igen. Även om jag inte uppnådde varje specifikt mål på den här listan gjorde jag faktiskt något roligt varje dag, och det blev ett plus i protokollet här!

🆗 Fokusera mer på hälsa och välmående

Det här målet handlade om de grundläggande behoven – att få gå till tandläkaren, skaffa nya glasögon, hålla mina vaccinationer uppdaterade, klippa håret, och hitta nya läkare och sjuksköterskor. Jag längtade också efter något enkelt: att få känna gräs och sand mellan tårna, känna solen värma ansiktet, och andas frisk luft. Jag var för utmattad efter flytten för det mesta av det som stod på den här listan, och med ett NHS som fortfarande kämpar för att återhämta sig från COVID och 14 år av avsiktlig vanskötsel från tory-partiet var det inte så enkelt som jag hade hoppats att få ett nytt vårdpaket. Men några framsteg blev det ändå:

  • Nya glasögon? Check!
  • Vaccinationer?Check!
  • Nytt sjukhus och vårdcentral? Check! Typ. Jag är registrerad men har inte fått träffa någon än.

Jag lyckades till och med få komma ut på två turer runt kvarteret och hann sitta i min trädgård några gånger innan hösten kom. Det kanske inte låter så speciellt, men det gjorde underverk för min mentala hälsa. Jag uppnådde inte alla mål, men det gick framåt.

Den allra största vinsten var att jag fick mina första besökare sedan pandemin började. (Jag är fortfarande i lockdown på grund av mitt usla immunförsvar.) Nummer Ett och Grodprinsen kom över och firade påsk, och Nummer Fyra tillbringade två veckor här i slutet av sommaren. Han kom även tillbaka och barnvaktade mig under julhelgen, så vi fick nästan fyra veckor tillsammans. Nummer Två kom också hit på besök, så jag fick fira lilla julafton och hänga med alla tre av mina söner samtidigt. Lycka!

❌ Dubbla min författarinkomst

Jag var inte säker på om jag borde lista pengar som ett mål – det känns väldigt ytligt på något vis. Men så här ligger det till: det där supermålet jag arbetat med i flera år handlade om att försöka skriva mig tillbaka till någon form av självständighet. Visst, jag älskar att skriva, men men jag behöver mycket hemska pengar som Enöga uttryckte saken. Speciellt om jag ska kunna tillbringa mer tid på resande fot och ha råd med de anpassnigar jag behöver.

Under 2023 tjänade jag mina första bokroyalties, och drog in några korvören på affiliate-länkar, donationer, och försäljning. Det var inga stora summor – vi pratar om fulglasspengarpengar här – men varje krona kändes som en högvinst. Under 2024 tog jag steget upp till finglasspengar, och det räckte till att bjuda mina barn glass också. Någon dubblering blev det inte, men jag tjänade mer än året innan och alla framsteg räknas, eller hur?

Milstolpar: Oplanerade Framgångar och Överraskningar

Vissa milstolpar dyker upp utom tävlan. De är oplanerade segrar som händer längs vägen, helt oförhappandes. Livet är fullt av överraskningar och missar aldrig ett tillfälle att fira. Här är några av fjolårets oväntade höjdpunkter:

🏆 Våra Substackar

I september tog vi några viktiga beslut för de kommande fem åren, och detta var ett av dem. Nu är vi här. Hej, Substack!

🏆 Våra första följetonger

Vi påbörjade två nya serier, något jag sett fram emot att få göra i flera år. Det här projektet är fortfarande i sin linda, men jag ser fram emot att se vad det kan leda till.

🏆 Vi satte nya rekord

Vi slog rekord på flera områden under året som gick. Här är ett urval:

  • Vi publicerade fler böcker än under både 2022 och 2023.
  • Redan i september överträffade vi det totala antalet beställda böcker och lästa sidor jämfört med hela 2023.
  • Vi slog rekord både för flest beställningar och mest lästa sidor under en och samma månad.
  • Vi satte också ett nytt rekord för intjänade royalties på en månad. Det tidigare rekordet var från 2022 när folk vi känner köpte våra berättelser för att vara snälla.

🏆 Personliga milstolpar

Vissa milstolpar är för privata för att dela med sig av, men 2024 var ett år fyllt av händelser och ögonblick som gjorde att jag kände mig mer jordad. Mitt partnerskap med Sir Bear är en sådan händelse, och vårt förnyade leasingkontrakt med varandra är utan tvekan en av årets allra viktigaste milstolpar eftersom det lägger grunden för det nya verksamhetsåret.

Mina Mål för 2025: Glädje, Nåd och en Ny Vision

Jag har delat med mig av mina nyårslöften sedan 1995. Det har blivit en tradition, ett sätt att göra bokslut över året som gick och reflektera över vad jag vill få ut av det nya året. Men i år har jag bestämt mig för att göra något annorlunda. Jag tänker inte avge några officiella nyårslöften, och det finns en orsak till det.

Under 2024 kändes det för första gången som att mina mål var något jag var tvungen att bevisa – för mig själv, för andra, och för någon osynlig kraft som kanske håller räkningen. Mina nyårslöften blev mer av en checklista än den inspirationskälla jag behöver, och jag kände att jag tappade något i den processen jag vill hitta tillbaka till i år. Glädjen.

Istället för konkreta mål och löften har Sir Bear och jag valt varsitt ord som vi ska hålla oss till under 2025. Mitt är Glädje (joy), och hans är Sinnesro (grace). Med det ökande hot som tornar upp sig från högerextrema krafter både i Europa och Amerika, finns det mycket att oroa sig för i år. Vi kan inte önska bort våra orostider, men vi kan försöka fokusera på glädjen i det lilla (som de fem spetsarna på min Nordstjärna) och försöka finna sinnesro att hantera såväl beröm och framgångar som ris och misslyckanden utan att vara för hårda mot oss själva.

Med det sagt har jag så klart mål och drömmar även om jag inte har skrivit ner några officiella löften. Det finns många saker jag gärna skulle vilja se bli till verklighet om det nya året (eller nästa) ger oss ork och utrymme för det. 2025 är ett övergångsår för mig. Det är starten på en ny femårsperiod vilket innebär att det är dags att jobba på en ny visionsplan – min sjunde sedan starten -95. Jag jobbar fram en slags målbild över vart jag vill vara om fem år. Det kommer mer om det och hur jag tänker under de kommande veckorna, men till dess kan vi tjuvkika bakom ridån och se vad som hägrar där borta vid horisonten:

  • Jag vill skriva och publicera mer: Vi kommer naturligtvis att fortsätta berätta historier, expandera våra världar, och dela med oss av dem. Utan att hänga upp oss på antal kan jag nog säga att vi är på god väg att ge ut fler böcker än någonsin tidigare. Vår pipeline är full, våra WIPs (pågående projekt) förökar sig, och vår slushpile växer som ett magiskt ogräs. Det ser ut att bli fem år fulla av berättelser.
  • Jag vill utforska nya kreativa uttryck: Oavsett om det handlar om hantverk, matlagning eller att prova något helt nytt vill vi omfamna kreativitet i alla dess former. Sa du podcast? Spel? Vi är öppna för att följa inspirationen vart den än leder oss.
  • Jag vill fortsätta bygga vår lilla grupp: Att jobba på våra Substackar kommer att vara ett stort fokus för oss, speciellt i år. Sociala medier gav mig inte mycket glädje under 2024, och nu vill jag ägna mer tid åt att skriva än att hoppa mellan olika plattformar. Vi vill möta våra läsare, skapa ett utrymme där funkisförfattare känner sig stöttade och fortsätta bygga en gemenskap där alla känner sig hemma. I dagsläget känns det inte som att sociala medier är den lösning vi letat efter.
  • Jag vill ta bättre hand om oss: Hälsa och välmående förblir högsta prioritet. Utöver att kämpa för de vårdmöten vi behöver vill vi också ta oss tid för frisk luft, mjuk rörelse och stunder av frid. Mer av sånt som ger näring åt både kropp och själ.
  • Jag vill fortsätta att fira varje framgång: Oavsett om det är en ny kreativ milstolpe, en personlig prestation, eller bara ett stilla ögonblick av glädje vill jag att vi fortsätter att stanna upp och fira varje tillfälle som bjuds. Vi ska, som Sir Bear uttrycker saken, ”se till att sno glädjen ur livets ström.”

Och där har du det. Det blir inga hårda regler och inga måsten i år. Bara glädje, sinnesro, och en riktning som har gott om plats för båda två. Och så skrivandet så klart. En himla massa skrivande.

Tjong i Medaljongen! Nu rullar vi igång 2025

Igår var det tjugondedag Knut, så idag sparkar jag officiellt igång det nya verksamhetsåret. Tänk att vi skriver 2025 nu. Det känns himla gött ändå att få mjukstarta detta år med en kopp te, tända ljus och en tillbakablick på allt vi trots allt åstadkom ifjol. Nu tar jag ett stadig tag om ratten och min trogna fjäderpenna och kastar loss.

Gott nytt år på dig, min vän! Var du än är – och vem du än är – ser jag fram emot att dela vår resa genom 2025 med dig.

Kram påre! 🤍

1

Hästar blir traditionellt ett år äldre den 1 januari, oavsett deras faktiska födelsedatum.

2

Kaptenshytten: Mitt kontor på piratskeppet Resilience där jag reflekterar, planerar och drömmer – både bokstavligt och bildligt talat.

3

Spoonie är en term (baserad på Spoon Theory) som används för att beskriva någon som lever med begränsad energi på grund av kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning.

4

The Resilience är ett imaginärt piratskepp. Hon är vårt kreativa hem och portalen till våra litterära världar.

5

Sir Bear är min husse och kreativa samarbetspartner.

av

Om Sjörapporten och Min Dunderklumpen Era

Alltså, sjörapporten för 2025 ser inget vidare ut, så jag har börjat surra fast seglen och bunkra upp förråden. Prepping har ju varit inne ett tag, så jag är väl lite hipp nu då kanske. Eller bara utbränd. Oavsett vilket tror jag nog det är en bra ide att se om sitt hus innan otiderna är över oss.

Jag skrev ett inlägg häromsistens (kommer snart här också) om hur jag tappat lusten för sociala medier. Det låter väl inte som något större problem direkt, men om man vill sälja det man skriver så är det en rätt dålig affärside att göra sig osynlig. Vi, dvs min skrivkamrat Herr Björn och jag, har funderat en hel del kring detta, och äntligen landat i något slags kompromisslösning. 

För min del innebär det att jag kommer att sluta separera mitt innehåll mellan olika tema-profiler. Det känns ovant och nästan naket, men ändå rätt på något vis. Jag är helt enkelt på väg in i min Dunderklumpen era.

Här, på kontot som började som bloggen Argbiggan för mer än 20 år sedan, kommer du fortsättningsvis att få möta piratkaptenen, funkisförfattaren, Skandi-sagan, och kaosvildvittran under ett och samma tak. Det blir i stort sett samma innehåll som på mitt huvudkonto, @linnealucifer, fast på svenska.  

Som alltid är det ”jag kommer när du ser mig” som gäller. Det kan bli en hel massa skrivande framöver, eller så blir det bara en tummetott. Vi får la se.  

Nu vet du i alla fall varför jag har stajlat om mina konton så att Linnea, Argbiggan, och Resilience ser nästan likadana ut. Linnea, det är ju jag det, och Resilience är mitt piratskepp. Simples!

Om du liksom jag lockas av öppet hav och vill följa med på en tur så är du hjärtligt välkommen ombord. Mitt skepp är en mötesplats för lobbots – lovers of books and bookish things. Gillar du att läsa, skriva, eller samla på böcker? Tycker du att rödhattar, brunskjortor, och broligarker är läskiga typer som inte borde få bestämma hur (eller om!) vi andra lever eller dör? Då kan du nog trivas bra här hos oss.

Kram påre!

🤍Linnea

av

Om Vampyrer, Virus och Vaccin

Sitter här och sorterar blogginlägg i nya kategorier, precis som jag gjorde i november 2019, och det känns som en riktig deja-vu-upplevelse. Been there, done that, som vi säger här i Englandet.

Jag har varit på en mer än decennie-lång resa genom alla möjliga slags vatten, men den senaste etappen började 2020. Under månaderna som ledde upp till det nya decenniet höll jag på att dekorera den nya, uppdaterade versionen av mitt piratskepp, Resilience. Jag gjorde mig redo att fälla ner landgången och släppa ombord de första besökarna.

Två år tidigare hade jag tagit ett viktigt beslut angående den enorma mängd ord jag har skrivit genom livet. Innan 2017 var jag fast övertygad om att det fria ordet borde vara just fritt, och jag hade aldrig ens funderat på att försöka tjäna pengar på mina bloggar eller acceptera samarbeten och sponsring. I själ; och hjärta känner jag nog fortfarande så, men dessvärre betalar varken mitt hjärta eller mina principer några räkningar.

Om du är intresserad kan du läsa mer om processen som fick mig att kompromissa med mina principer någon annanstans här i stacken, men i korthet handlade det om att ändra kurs på mitt skepp. Jag föreställde mig henne som ett flytande bibliotek med läsrum och en angränsande skrivsal. När alla pusselbitarna hade fallit på plats köpte jag några domäner, drog tillbaka allt material från mina gamla bloggportaler och började redigera om allt jag någonsin skrivit till något som nästan liknade en Substack. Jag hade gratismaterial, betalinnehåll, en chatt, ett forum och några sociala mediekonton – alla skapade som delar av, eller däck och hytter på, skeppet Resilience.

Jag är en planerande, kart- och kalkylbladsälskande piratkapten som sätter kursen för fem år i taget. För fem år sedan satt jag och ritade en bild av vart jag ville vara vid slutet av 2024. Funderade på vad jag skulle kunna tänkas göra därefter. Men här kommer en liten spoiler: det gick inte som jag hade tänkt mig.

Varför inte?

Jo, för att eländesåret 2020 kom emellan.

Jag höll som bäst på att skriva mitt Gott Nytt År-inlägg när jag hörde de första viskningarna om något som hänt i Kina. Det sades att det fanns en risk att det kunde bli en värre pandemi än något vi sett i vår livstid. Tre månader senare fick jag två brev – två riktiga brev. På papper! Det ena var från NHS, vår nationella sjukvårdsservice, och det andra från Downing Street. De sa i princip samma sak: Don’t call us – we’ll call you. Jag var rökt!

På grund av min autoimmunitet var jag tvungen att isolera mig tills pandemin var över. Det var en lång historia, men slutresultatet blev att jag vände upp-och-ner på min fina femårsplan och byggde mig ett pandemipanikrum. En av domänerna jag hade köpt var aswewrite.com som jag hade för avsikt att använda som ett slags framtidsarkiv för alla mina kreativa texter, mitt fria skrivande. Ursprungsplanen var att fokusera på att bygga upp ett fackbibliotek av allt jag skrivit under mitt professionella liv eftersom det i regel är lättare att tjäna pengar på facklitteratur.

As We Write skulle vara efterrätten, mitt happy place. Min lilla skrivhörna där jag kunde leka med ord för nöjes skull när jag hade säkrat överlevnaden (i monetär bemärkelse). Jag såg framför mig hur jag skulle ligga för ankar vid någon fin vik där jag kunde skriva och repa mod att publicera mina skönlitterära texter.

När jag låste ytterdörren den 16e mars 2020 visste att det skulle dröja månader, kanske år, innan jag såg min familj igen. Det var inte bara jag. Miljontals sårbara människor världen över tvingades ta liknande åtgärder för att skydda sig mot det förbannade COVID-viruset och de effekter våra läkare varnat oss för om vi släppte in det. NHS sa att vi skulle behöva hålla oss inlåsta i minst tre månader, men jag minns att jag tvivlade på att världen skulle kunna enas och ta kontroll över en global pandemi på mindre än ett år.

Så vad gör man för att inte bli galen när man sitter inspärrad på obestämd tid? Vid det här laget har vi sett många exempel på folk som startade nya karriärer eller utvecklade nya färdigheter för att handskas med isoleringen. För mig verkade det vara ett gyllene tillfälle att satsa allt på att bygga mitt lilla bloggimperium. Men icke. Det tog bara några dagar att inse att det var ett lönlöst projekt.

Jag behövde komma så långt bort som möjligt från den krassa verkligheten, och det enda sättet jag kunde göra det på var att gömma mig i mitt happy place. Det fick bli baklängesmiddag helt enkelt. Fuck fackbloggandet – jag ska försöka lära mig så mycket som möjligt om så många aspekter av fiktionsskrivandet som möjligt istället.

Om vi ska vara petnoga är att jag fullständigt värdelös på det mesta, men jag är bra på att hitta på saker. Berättandet har varit min livskraft sedan barnsben. Den krycka jag stöttat mig med i mörkret, och de vingar som burit mig i ljusare tider. Jag har både studerat och undervisat i skrivande. Jag har coachat författare och varit redaktör (editor) i decennier, men jag har aldrig känt mig bekväm med tanken på att publicera mina egna historier. Vilket är rätt märkligt med tanke på att jag också har en viss talang för att sälja saker.

Det var inte lätt att ge sig ut på en resa utan mål eller sjökort. Jag mådde så illa att jag svek min familj och mina vänner. Jag hade ingen ork att prata med någon, så jag drog täcket över huvudet och spenderade all min tid med att läsa, anteckna, och fundera. Det tog mig sex månader av raseri, självömkan och dödsångest att acceptera tillvaron i det vi kom att kalla Rapunzel-tornet. På andra sidan av den krisen kunde jag till sist tillåta mig själv att utforska en värld jag aldrig trott att jag kunde sträva efter.

Jag hade inga konkreta planer eller kalkylblad. Det enda jag hade att hålla mig till var det ord jag hade valt som startpunkt för det här nya äventyret.

Vampyr.

Jag hade ingen aning om vart det skulle leda, men en sak kan jag då säga: Aldrig i mina vildaste drömmar och fantasier såg jag mig själv skriva en mörk vampyr-romans, men här är vi.

Livet är allt bra lustigt ändå.

På ett sätt är jag nu tillbaka på samma ruta där jag var för fem år sedan. Här sitter jag igen och nålar upp mina texter och hoppas att tillräckligt många kommer att kliva ombord för att läsa dem. Vi har vaccin nu, men skitviruset försöker fortfarande bita folk i arslet, och jag lever ännu i det vi kallar shielding här. Men skeppet Resilience har hittat en ny hamn, jag har blivit med besättning, och vi har nått några otroliga milstolpar på vår resa.

Om du stannar kvar kan jag berätta mer om mitt sista stora äventyr och hur du kan mönstra på och segla med oss på de sju litterära haven i mitt kosmos.

Kram påre! 🤍

av

Adventsmys och Det Första Ljuset

I söndags tände vi det första adventsljuset. Traditionen att räkna ner de fyra söndagarna fram till firandet av Jesu födelse är djupt rotad i kristendomen, men du behöver inte nödvändigtvis vara troende för att finna mening i den. Seden att hålla vaka mot natten är århundraden äldre än julevangeliet.

Långt innan ryktet om mirakelbarnet i krubban i Betlehem började sprida sig, kurade våra förfäder ihop sig tillsammans när dagarna blev kortare och kallare. Jag föreställer mig att de satt insvepta i ull och päls med ansiktena upplysta i brasskenet. Att de berättade historier, och delade på den mat de lyckats skrapa ihop medan de väntade på att solen och våren skulle återvända.

De tände inte sina ljus för att det var tradition, utan för att det var såväl fysiskt som rent emotionellt nödvändigt. Kanske såg de precis som jag en hoppets fyr i varje fladdrande låga. Ett löfte om att dagen, åter ny, en dag skall ska stiga ur rosig sky bara vi härdar ut och tar oss igenom detta mörker. Tillsammans.

Vi kanske inte är beroende av ljus och brasor på samma sätt som våra förfäder var för att överleva vintern (fast det är ganska nära i vårt nya hem), men behovet av att ha något – eller någon – att luta sig emot och förlita sig på i våra mörkaste stunder är detsamma.

För vissa handlar adventsmånaden så klart enbart om tron på jesusbarnet som en guds gåva till mänskligheten. Jag tycker det är fint med tro, men det är nästan ännu finare att det för så många människor, helt oberoende av vad de tror på, är en tid som genomsyras av familjetraditioner, tacksamhet och generositet. Kanske är julefriden en påminnelse till oss alla om vikten av att ta en paus? Att uthärda våra mörkaste dagar i visshet om att ljuset alltid återvänder. Att hitta stunder av glädje och motståndskraft, inte i konsumtionshysteri och hektiska scheman, utan i små, nära ting, meningsfulla handlingar, och mys.

Danmark har ju sitt hygge, men som självutnämnd skandi-ambassadör till de Nio Världarna föredrar jag svenskt mys. Det är som lite mer avslappnat än hygge som fokuserar mer på strukturerade ritualer och instagramvänlig estetik. För mig är mys filten vi sveper in oss i, muggen med varm choklad, och de tända ljusen. Myset kräver varken inköp eller perfektion – det ber dig bara att njuta av ögonblicket precis som det är.

Som ambassadör har jag gjort det till min mission att sprida mysevangeliet vartän går. Mys gör underverk för själen och visar oss att livsglädje kan finnas i de enklaste ting: brasvärmen, ljuslågan som reflekteras i din älskades öga, skratten från barnen som leker, och tystnaden en stilla natt.

Jag har skrivit en hel serie om hur man lever som en tvättäkta mysviking. Det vet ju varenda svenne redan, men här i Englandet (och i Amerikat där min Styrbjörn och många av mina piratkollegor bor) är de lite eljest så att säga. De behöver lite mer skolning i det goda inflytande mys och fika kan ha på folksjälen.

På tal om mitt skrivande ska jag väl passa på att berätta att mina bloggar nu gått i vintervila, men mina inlägg om mys, skrivande, och andra bullar håller som bäst på att landa på Substack. Jag tror att det kommer att vara min huvudsakliga hamn vid sidan av Libertalia under 2025. Men innan vi tänker för mycket på vad som väntar oss när vi dansat ut julen tycker jag vi ska passa på att njuta av julmyset.

Tiderna är ovanligt mörka, det är sant, men om du ser dig omkring finns det fortfarande skönhet, uthållighet, och motståndskraft att glädjas åt. Låt oss höja våra koppar, horn, och muggar för hoppet och kärleken. För ljuset vi bär inom oss och ljusen vi tänder i våra hem. Må adventstiden värma ditt hjärta och dina ben, ett ljus i taget.

Kram påre!

🤍Linnea

av

Mellan fantasi och verklighet

Det känns alltid lite fånigt, fast lite högtidligt ändå på något vis, att starta en ny blogg. Det är som att börja om från början. Som att flytta in i ett nytt hus med en massa tomma rum som lovar nya tider. Den här gången blir allt bättre. Men så fort man fått nycklarna drar man med sig allt gammalt rat från förr och börjar berätta samma gamla sanningar om igen. Och i slutändan är det bara adressen som är ny.

Nu är ju det här varken en blogg eller ett nytt hus, fast en substack om livet som funkiskapten på ett virtuellt piratskepp är väl nästan samma sak? När Argbiggan—den här stacken—var liten (för mer än 20 år sedan) var hon en gratisblogg på den stora WordPress-portalen. Hon har flyttat några gånger sedan dess och tidvis fört en tynande tillvaro, först som trotsig tonåring och sedan som omotiverad student, men nu väntar vuxenlivet.

Argbiggan har fått ett nytt jobb och ett litet kontor bredvid mitt här på akterdäck. Om hon bara skärper sig och klipper håret så kan det nog bli riktigt bra det här. Tanken är att vi ska utforska utrymmet mellan fantasi och verklighet tillsammans; men innan vi går vidare och fördjupar oss i skrivande, böcker, och den fantasivärld jag skapat här vill jag ägna några ord åt att prata om sanningen.

Sanning är ett relativt begrepp. Visst finns det absoluta sanningar inom matematikens värld, till exempel, där två plus två alltid blir fyra, och de fysikaliska lagarna är universella. Men för de flesta av oss som lever våra liv i en värld av känslor, relationer och upplevelser, är sanningen ofta långt ifrån objektiv. Den är personlig, subjektiv, och formad av våra erfarenheter, minnen och känslor.

Ett intressant exempel är syskon som växer upp tillsammans. De delar samma hem, föräldrar, och ofta samma sociala kretsar. Ändå händer det inte sällan att de har helt olika minnesbilder av sin barndom. En familjesemester som ett syskon minns som en magisk upplevelse kan för ett annat syskon ha känts som en resa fylld av konflikter och missnöje. Deras berättelser kan låta som att de beskriver två helt olika semestrar, men det betyder inte nödvändigtvis att någon av dem har fel, fantiserar, eller ljuger.

Var och en av oss tolkar och upplever händelser genom sitt eget unika filter. Våra personliga känslor och erfarenheter färgar våra minnesbilder. På senare år har vi också lärt oss mer om neurodiversitet och hur det kan påverka hur vi upplevelser tillvaron. När vi ser tillbaka på våra liv är vi inte en objektiv, statisk sanning vi ser. Bilden beror på vilka glasögon vi har på oss och för varje minne vi plockar fram, ändras den en aning. Den omformas och får nya nyanser. Oavsett när vi tittar är bilden vi ser, den sanning den visar, verklig för oss även om den ser annorlunda ut i någon annans ögon.

Är det en svaghet eller en styrka att sanningen kan vara så mångfacetterad? Det är en fråga vi alla kan ställa oss och för mig är svaret tydligt. Jag ser det som en styrka. Kanske är det just i dessa skiftande sanningar som vi hittar en bit av oss själva. Kanske hjälper det oss att respektera andras perspektiv—att acceptera att minnen och upplevelser inte behöver vara identiska för att vara giltiga. Kanske kan det också hjälpa oss att skapa förståelse för varandra, att visa empati, och vara öppna för fler sidor av en berättelse än vår egen.

I mina bloggar och böcker har jag valt att skriva om mina upplevelser och tankar. Det finns en liten smula av mig själv i varje karaktär, och den litterära världen jag skapat är så klart baserad på hur jag ser på världen i stort. Jag är inte ute efter att proklamera några absoluta sanningar med mitt skrivande, men jag delar gärna med mig av min sanning. Av den värld jag vill leva i.

Det jag skriver är min sanning, formad av mina erfarenheter och den person jag är. När du bordar mitt skepp är du välkommen att ta del av min värld och min sanning. Och kanske är det just den sanningen som är mest värdefull, för den låter oss närma oss varandra med respekt och ödmjukhet.

Hugg dig en stubbe, och en kopp med valfri dryck, och kom och slå dig ner här vid lägerelden så ska jag berätta mer om mitt skepp, min besättning, och vår värld. Du kanske hittar något du vill läsa här. Du kanske vill dela med dig av dina egna berättelser eller vara med i någon av våra aktiviteter eller tävlingar.

Vad vet man, vi kanske rent av berättar en och annan hemlighet för varandra, för det är ju så vi skapar nya världar tillsammans.