Jag undrade just om du skulle titta in idag. Jag håller på att snygga till det lite här, så du får kliva över kanonkulorna och slå på vattenkokaren själv. Kaffe vete det väl gröne om vi har, vi dricker ju mest te här, men om du tittar i skåpet till vänster om fläkten kan det hända att Nummer Ett har en burk Americano där.
Jo jag vet, jag trodde nog också att jag var färdig med flyttandet vid det här laget. Jag hade ju en så fin plan för hur det här proffsbloggandet skulle gå till, men som alla sjöfarare vet så gör havet och vågorna som de vill medan vi planerar. Och blir det trolltider på det, ja då är det bara att hålla i sig och rida ut stormen.
Så vad gör vi här då?
Om vi ska försöka förstå varför vi är här och vart vi ska ta vägen härnäst får vi nog börja med att ta oss en titt i backspegeln. Men vi börjar inte från allra första början, för då blir vi kvar här hela natten. Det räcker gott med ett skutt tillbaka till 2019 när den här delen av vår historia började.
Jag hade som sagt en plan. En osedvanligt bra och välgenomtänkt plan om jag får säga det själv. Jag skulle samla alla mina texter och ställa ut dem under ett och samma tak. Det var ett projekt som kändes viktigt för mig, ett slags monument över mitt liv. När jag kom på den tanken hade jag redan byggt det här virtuella piratskeppet, Resilience, som för övrigt är döpt efter ett av mina mest utmärkande karaktärsdrag – motståndskraften. Med lite fix och trix tänkte jag mig att hon nog skulle kunna bli en perfekt utställningshall. Kanske skulle det bli lite som fobiträning också att ge mig ut på en ensamseglats för att nå ut till så många nya läsare som möjligt.
Jag lider av en näst intill sjuklig prestationsångest och tycker i regel att allt jag skriver är skit. Ändå älskar jag att skriva och skapa, att ställa ut och visa upp. Men jag mår rent fysiskt illa av tanken på att någon ska ta mitt arbete och missförstå det. Förvanska, förringa, förfula. Och så slutar det med att jag sitter med en färdigskriven text som jag inte kan förmå mig att publicera. Jag har blivit bättre på att hantera den där prestationsångesten, men borta är den inte.
Nu har det här projektet några år på nacken. Det är 15 år sedan jag bordade mitt första skepp (hon hette också Resilience) och jag har hunnit få en hel del gråa hår och ännu fler blåmärken på den här resan. Men jag är inte klar än. De senaste fem åren har jag blivit med besättning. Det började med att jag blev attackerad av en sjöbjörn, hittade en skeppsklocka i en bar, och träffade en havshäxa som rullade the Dice of Destiny (ödestärningarna) för mig under en och samma månad. Alla tre flyttade så småningom in här med mig och Resilience har sett en hel del människor komma och gå sedan dess.
Jag har nått fler mål än vad jag hade vågat hoppas på, långt mycket tidigare än vad jag trodde var möjligt. Mitt lilla skepp växte och med henne ett helt universum med världar, hav, och kontinenter.
Våra världar och vart vi är på väg
Om du kan vår fornnordiska mytologi vet du kanske att de nio världarna hölls samman av världsträdet, Yggdrasil. Världarna i mitt universum, Ulfrheim, hålls samman av ett världshav och det är bara via Resilience som man kan färdas mellan dem. Min urkaraktär, Edda, berättar gärna mer om hur det var i begynnelsen, men min början bestod av en serie små bloggöar. Sajten Spoonieverse kom först. Den började som en gratisblogg (under ett annat namn) långt innan jag hade några tankar på piratskepp eller litterära världssamvälden.
Spoonieversebloggen handlade om mitt liv som spoonie, eller kroniskt sjuk, i det parallella universum funkisar automatiskt deporteras till. Jag hade ett behov av att få prata om hur det var att leva med sjukdom och handikapp utan att oroa mig över vad normisarna i min omgivning skulle tycka och tänka om den saken. Som mest bollade jag ett tiotal bloggar på samma gång.
Sedan kom ju den där pandemin då, och med den började de litterära världarna ta form på allvar. Min sjöbjörn, eller Sir Bear som vi kallar honom, skriver berättelser som utspelar sig i tre av dem: Dayfall, Reuel, och Sunrise. Mina egna berättelser utspelar sig i olika delar av Ulfrheim, för närvarande i the Ninth Realm (jag har inte kommit på något bra namn på svenska än), Nygård, Libertalia, och skeppet Resilience där vi befinner oss just nu.
Vi har också några projekt på gång som vi inte riktigt bestämt oss för vilken värld de hör hemma i än. Antingen passar de in i något hörn vi redan skapat, eller så ser vi en helt ny värld växa fram. Vi publicerar våra berättelser under ett antal olika författarnamn som jag kommer att berätta mer om framöver. Oavsett vilket namn som hamnar på bokomslaget är dock alla berättelser våra gemensamma bokbarn. Våra book babies.
Utöver våra egna världar, har vi för närvarande sju författare i besättningen och ännu fler med ett så kallat deck pass som de kan resa på när de har tid och lust. Jag har inte påbörjat årets bokslut än, men jag tror att vi tillsammans har publicerat omkring 100 böcker sedan 2020. Det har passerats en hel del milstolpar i år.
Vi har en webbsida som håller på att få ett litet ansiktslyft efter en flytt till vår nya superserver, och ett nyhetsbrev som normalt sett går ut till våra prenumeranter varannan vecka. Så vad har vi på substack att göra? Jo, det kommer jag också att prata mer om framöver, men i korta drag handlar det om att försöka nå nya läsare där de är istället för att bara försöka locka dem att komma till oss. Vi har ju trots allt ett skepp, så vi kan segla mellan olika hamnar.
Vår huvudstack heter The Resilience och den hör ihop med sajten aswewrite.com och kontot resiliencepirates på sociala medier. Det är även namnet på vårt nyhetsbrev och den podcast som kommer nästa år. Där pratar vi om allt mellan land och skuta. Vi brukar säga att Resilience är en samlingsplats för lobbots – lovers of books and bookish things. Vi pratar om böcker och författare, så klart, men även om skrivande, läsande, författarfrågor, och publicering. Vi har också en hel del berättelser som vi bjuder på och olika aktiviteter från ordflätor till bokbingo.
Vi har även substacken Resilience Writers som hör ihop med sajten spoonieverse och kontot linnealucifer på sociala medier. Där jag pratar om mig själv som spoonieförfattare och projekt Linn’s Lexit – ett försök att skriva mig ut ur bidragsberoende och tillbaka in i EU. Jag delar med mig av mina och min sjöbjörns berättelser, våra sidoprojekt, och vad jag har på mitt skrivbord. De som följer mig där får en plats vid kaptensbordet och en lite djupare insikt i hur vi jobbar med att planera, skriva, redigera, och publicera våra böcker.
I den här substacken får du en slags Reader’s Digest, eller Det Bästas Bokval, på svenska. Det blir som ett litet smörgåsbord av texter från skeppsloggen och mitt skrivhörna. Jag har lovat vänner och bekanta i Sverige att jag ska ge ut våra böcker på svenska, men det har visat sig vara knepigare än jag trodde att komma igång med det. Förhoppningsvis kan det här bli som Öresundsbron. Eller en kompromisslösning.
Idag har vi avverkat en tredjedel av november redan, och jag har meddelat besättning och passagerare att det är dags att lägga om kursen. Vi seglar mot jul- och nyårsfirande och därefter börjar vi rigga för Libertalia Litfest. Jag gör mitt bästa för att lära Britter, Amerikaner och andra värdet av svenskt mys och fika, och som världen ser ut nu känns det viktigare än någonsin. Vi har städat ut spökfesten och tänt ljus för att välkomna juletiden. Jo jag vet, det är tidigt, men man kan aldrig få för mycket julmys.
Om du vill borda mitt skepp kan du klicka på knappen här under för att prenumerera. Det kostar inget, men det hjälper mig att synas bättre på de virtuella vågorna. Jag har en så kallad paywall också för böcker och annat material som jag normalt sett tar betalt för.
Det mesta är dock permagratis, eller så finns det att läsa kostnadsfritt under en viss period. Som gratisprenumerant får du regelbundna uppdateringar om vad som är nytt och vilka erbjudanden vi har på gång. Jag kan inte love dig en stillsam seglats, men här finns historier som vill berättas, nya världar att utforska, och en hel uppsjö av karaktärer att lära känna. Är det lite fjantigt? Ja kanske det, men jag är rätt glad att jag har ett helt universum att fördjupa mig i när frosten står tjurig vid grind.
Vad säger du? Skaru med på lite äventyr? Vad vet man, vi kanske hittar på ett helt nytt solsystem härnäst.
Kram påre,
//Linnea 🖤
Hello, Kära Gamla Sverige! 