Soffan har akt till Sverige for att fira jul och nyar med familjen dar. Tur som en tokig hade hon ocksa. Nar hon flog ut borjade de stalla in flyg fran Heathrow. Nar hon landade pa Arlanda hade de bara en landningsbana oppen. Nar hon via tag anlande i Sundsvall fick de stalla in efterfoljande tag. Snokaoset ar nu totalt. Till och med hemmavid! Men det var val liksom meningen att hon skulle fa komma fram. Hon har ju langtat sa lange. Nu ar hon dar hon ska vara, sa nu kan det fa snoa pa bast det vill. Atminstone i Sverige.

Lange och val har jag dromt om att en dag susa fram i en rod Ford Mustang, men det blir nog aldrig av. Atminstone inte med mig som forare.

Idag kom den, min lilla roda racer som jag harmed dopt till Mustang. (Det sysns kanske inte sa bra pa bilden, men den ar faktiskt rod.) Jag har mycket motvilligt blivit med rullstol och ska nu borja ovningskora elandet och forhoppningsvis lara mig att ta mig fram i tillvaron for egen maskin. Eller atminstone pa egna ben.

Kanns lite konstigt att sitta i rullstol nar man kan ga. Jag kan ju faktiskt det. Med kryckor. Och med stod av vaggarna nar jag ar hemma. Men jag kan ocksa ramla. Jag ar rent av fenomenalt bra pa det. Har de senaste manaderna ramlat nerfor ett par trappor, pa en buss och pa en tunnelbana. Och pa slata golvet. Det verkar som att tva av mina leder har sagt upp sig. Hogra knaleden och vanstra fotleden beter sig lite som de vill. Som tonaringar liksom. Lite oberakneligt. Lite fran ena ytterligheten till den andra pa en millisekund. Foten pekar mer och mer inat. Knat ar som de dar barnleksakerna som man trycker under och sa rasar de ihop i en liten hog. Det kan aka at vilket hall det vill. Inklusive hall som ingen visste att ett kna kunde aka at. Alls.

Nya roliga doktorn sager att jag saknar sjukdomsinsikt och att jag kanske maste acceptera att jag inte kommer att bli battre den har gangen. (Jajjemops, hon later precis som hon jag hade pa Sahlgrenska!) Hon sager att jag utvecklat en till sorts reumatism – osteoartrit. Att en led inte kan reparera sig sjalv i all oandlighet och att jag nog lyckats krama ur sisadar en 10-15 ar mer an vad man kunnat vanta sig ur mina. Och att nu vill det till att inte gora ont varre och att forsoka bevara de leder som annu ar forhallandevis funktionsdugliga.

Gilla laget? Jo, det ar val bara att gora det, men jag maste da saga att detta ar har bjudit pa lite val manga gilla laget situationer och just nu ar jag mest bara trott, sur, grinig, ledsen, uppgiven, frustrerad och javligt arg. Hur nagon star ut att leva i min narhet vet jag inte, for jag driver mig sjalv till vansinne en gang i kvarten. Minst.

Haromsistens fick jag en vanforfragan pa facebook fran en kille jag gick i skolan med pa mellan- och hogstadiet. Jag var tvungen att lasa den ett par ganger innan jag faktiskt fattade vad det stod. Han skrev att han mindes mig som en stark och kaxig tjej och att han ville adda mig som vi sager i dessa svengelskans tider.

Om du ar en ansiktsbokare sjalv later detta sakert fullt normalt, men se det kandes langt fran normalt. Du forstar killen ifraga ar aldre an jag. Sant var viktigt en gang i tiden. Han var aldre och han var cool och han hade en gudabenadad musiktalang. Jag brukade dromma om att prata med honom. Om att skriva musik med honom. Men jag hade aldrig vagat fraga. Och trots att jag genom bekantas bekanta sett att han var pa facebook han med skulle jag aldrig ha dromt om att adda honom. Skulle inte ens ha trott att han visste vem jag var.

Nu kanske du undrar varfor detta ar nagot jag kanner att jag maste blogga om. Varfor detta ar viktigt. Jo, for att det slog mig hur detta eviga planerande och kontrollerande och antagande (och vad det nu ar vi later styra vara liv och vara beslut) far oss att ga miste om sa mycket. Assumption is the mother of all fuck-ups, sa de i nagon film jag sag nagon gang. Det ligger mycket i det.

Fragan som aterstar ar hur vi kan lara nagot av detta.

Hade Sverigebesok over helgen av varldens basta Tina. Vi gick i samma klass pa Hedbergska gymnasiet. Bagge hoppade vi av. Gick var egen vag. Fick barn samtidigt. Nastan. Kringelikrokade oss fram genom berg och dal och sol, vind och vatten. Plus aska, regn och drivis. Nastan 30 ar senare ar hon fortfarande en av de viktigaste manniskorna i mitt liv. Det finns nagot alldeles sallsynt vackert i vanskap som varar. Som tal allt. Och som ar lika stark nar man ar svag, misslyckad och usel som nar man ar pa topp.

I mandags gick vi pa lokal och at en god middag och delade pa en flaska vin. Eller tva om man ska vara petnoga. John korde oss till var favoritpub ute vid Essexangarna och sa att vi hade tva timmar pa oss. Vi parkerade oss framfor brasan som brann i oppna spisen och lyxade till det med bade forratt, varmratt och dessert. Jag at cheddarbakade champinjoner, en underbar biff och avslutade med ostbricka. Vardagslyx minsann! Vi pratade, som man gor, en hel del om hur livet forandrats. Om hur langt vi kommit fran vart vi en gang var. Och om hur skont det kanns att plotsligt kunna sitta i en restaurang och valja det man vill ha, istallet for att kolla vad man har rad med.

Lilla mamsen ar hemma igen och pa battringsvagen. Hon lat valdigt svag och ynklig nar jag pratade med henne, men hon ar i alla fall hemma igen. Min morfar levde i mer an 30 ar med ett trilskande hjarta, sa jag haller tummarna for att mamma ar likadan. Vi ar inte riktigt fardiga med detta jordelivet an. Sadetsa!

Events management som det sa fint kallas ar en av manga saker vi sysslar med har i Atkinsfamiljen och igar organiserade vi en julfest med mat och musik for ca 300 personer. Jag lagade mat, tva av sonerna skotte bar och dorrinslapp och John holl koll pa oss alla och ryckte in dar han bast behovdes. Overallt med andra ord.

Joda, man kan laga mat till 300 pers sittandes pa en kontorsstol. Atminstone om man har nagon som aldrig ar for langt bort for att halla ogonen pa en. Har ar John och jag i full fard med att sleva upp och servera portioner av nagon av de fyra ratter som erbjods pa festen.

Mitt i matlagandet ringde syster Hannah och meddelande att mamma var pa sjukhuset med hjartproblem och skulle elkonverteras pa morgonen. Jag tror att mitt hjarta ocksa stannade en stund da. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades halla stallningarna tills festen var over, men nar lokalen antligen var tom smog jag mig ut i bilen och grat. Det har varit en valdans massa gratande de senaste manaderna och alldelses sarskilt nu i december.

Jag vet inte riktigt nar jag slutade tycka att det har med jul var sarskilt kul. En massa masten, en massa stress och – till slut – en massa besvikelse. Min van Eva och jag brukade i manga ar fasa infor den annalkande juljaveln ihop och vi var overtygade om att den skulle fora med sig en massa extra sorg och bedrovelse. Och det gjorde den ocksa. Undantagslost. Idag vet jag battre. Det ar ju inte julen i sig som for med sig varken sorger eller stress. Det ar sjalva livet. Det bara kanns svarare att hantera dem nar man forvantas vara glad och upprymd och positiv.

Pa engelska kallas den har tiden the season of perpetual hope. Tiden for aldrig sinande hopp. Och vi vet val alla hur julen ska se ut. Glada barn. Dignande julbord. Ett renskrubbat hem. Doften av gran och glogg. Levande ljus. Familjelycka. Kalle Anka sedan Tomten. Perfekta paket. Idyll. Nar jag vaxte upp borjade julforberedelserna i tid till forsta advent. Det bakades, stoptes ljus, saltades skinka, lutades fisk, vavdes, stadades, koptes klappar, gjordes korvar och pastejer, pyntades och ordnades. Alla var med. Mamma, pappa, farmor, farfar, mormor, morfar. Alla bidrog med nagot. Och varje dag oppnade man en ny lucka, forvantningen steg, man provsmakade, njot, luktade och dromde. Sedan kom sjalva julafton och plotsligt blev det en jakla massa akande hit och dit, men det ar en annan historia for en annan blogg. Kanske.

Som ensamstaende mamma ville jag att mina barn skulle uppleva nagot liknande. Halla pa traditionerna. Skapa perfekta julupplevelser. Ge barnen den dar fantastiska julen de skulle ha haft om inte… Jag var inte sarskilt bra pa det, kan jag saga. For varje ar kandes tanken pa jul varre an aret innan. Ingen ork. Inga pengar. Ingenting av allt det dar man skulle vilja. Men pa nagot vis blev det alltid jul. Och pa nagot vis fanns det alltid gran och mat och paket och ljus och godis och vad det nu var. Och visst var det mysigt. Och visst var barnen glada. Men anda. Juljaveln var inte min van.

Om tre veckor ar den har igen. I ar blir det en valdigt minimalistisk jul i det har huset. Emma kommer hem, men maste aka igen pa annandagsmorgonen. Oscar och Sofia ar i Sverige. John firar med sina barn. Filip, Gustaf och jag far sjalva ta hand om arrangemangen. Och det kanns faktiskt riktigt skont! Vi struntar i maste och gor bara det vi vill och det vi tycker kanns nodvandigt.

Bara mamma blir battre ordnar det sig nog med den har julen ocksa. Det galler att komma ihag vad som ar viktigt och inte.

Nej se det snoar, nej se det snoar det var ju roligt hurra. Nu blir det vinter, nu blir det vinter som vi har onskat hurra. Nej, vet du vad, det ar varken roligt eller valkommet!

Jag tycker innerligt illa om att frysa, sa vintervader haller jag mig helst undan. Framtidsplanen ar fortfarande att tillbringa arets kallare delar nagonstans dar vinter inte ingar i vokabularen. Har i Englandet ar sno detsamma som katastrof. Folk fryser ihjal! Pa fullaste allvar. 13 hittills i ar. Allt far stanga fran affarer till skolor och arbetsplatser. Posten forsvinner for ingen kan halla reda pa vad som skickats vart nar lastbilarna ger upp off route. Folk far inte betalt, butiker far inga leveranser och allt blir bara fullkomligt kaotiskt.

Blev ingen rokarkurs for mig idag, men kalendern har i alla fall 14 fina bockar i sig och John ar forfarande vid liv oman mojligen en smula tilltufsad. Det kallar jag resultat! =)

Idag lyser min kalender med sju grona bockar, en for varje rokfri dag, och mitt CO-varde ar 0. Noll. Zilch. Nada. Japp, sa ligger det till. Inte en endaste liten puff av rok har passerat mina lappar. Om man inte raknar den passiva rok jag snyltar i mig nar John glatt blossar vidare, vill saga. Visuellt lagd som jag ar kanns det bra med en full rad. Nastan som bingo. Fast med en battre vinst.

Idag ar det ocksa mina foraldrars brollopsdag. 25 ar har gatt sedan vi var i Sundsvalls kommunhus och lillebror sa: Va? Ska vi gifta oss?! I 45 ar har de hallit ihop. Det ar jag valdigt tacksam for.

En liten Emma fanns i min mage den har dagen for 25 ar sedan. Snart far vi fira hennes 25-arsdag. Annu en milstolpe. Jag har varit mamma i ett kvarts sekel. Eller i mer an ett helt sekel om man raknar ihop alla barnens aldrar. 108 ar. Vissa delar av mig kanns som om de faktist ar 108 ocksa. Minst. Andra ar fortfarande sma, mycket sma, mycket sma. Det ar till exempel inte Evalena nastan 45 som grinar for att hon inte far roka. Evalena nastan 45 ar klokare an sa. Men precis som Dunderklumpen ar jag alla de jag varit, och nagra av oss har inte vuxit lika mycket som de andra. Men vi jobbar pa det.

QD. Quit Day. Dagen da jag slutar roka. Igen. Nu ar den har. Och nu har jag grinat och brakat fardigt. Det ar val bara att gilla laget. Liksom.

Pa vardagsrumsvaggen sitter nu en kalender for de narmsta fyra veckorna. Den ar full av sma tips och ideer, bland annat om vad man ska spendera alla de dar pengarna man tjanar pa att inte roka pa. Sant ar ju alltid kul! Nu har jag ju inte just spenderat nagra pengar alls pa att roka eftersom min man sa snallt har hallit mig med tobak, men har fick jag da genast en lysande ide. Tyckte jag. Han skulle ju kunna ge mig pengarna istallet! Forslaget mottes dock med samma tomma blick han ger ungarna nar de vill ha pengar. Sedan sa han att det ju ar helt obegripligt att nagon som ar sa pass smart som jag trots allt ar tycker att det verkar vara en bra ide att roka over huvud taget. Skitstovel!

Nu blir det inget mer skrivande har. Jag ska ova pa att inte roka istallet. Och ga och leta mig en lagom trubbig sked…

Nu har jag varit pa kollisionskurs igen. Eller Smoke Cessation Group som det sa vackert heter. Jag sa till John imorse att jag faktiskt inbillar mig att jag trots allt rokt mindre den har veckan, men det trodde han minsann inte pa. Nu har jag dock bevis. Varje vecka far vi blasa i en liten manick som laser av CO-vardet i lungorna. Det hade gatt ner 6 enheter, fran 16 till 10, pa en vecka. 12-aringen sa att det var ett valdigt bra resultat. Kandes faktiskt ratt bra ocksa.

Idag fick vi valja preparat att hjalpa oss pa vagen mot rokfrihet. Eller valja och valja. Det finns visst inga val for mig for narvarande. Nya doktorn hade tydligen informerat om att jag pa inga villkor fick ta Zyban eller Champix, sa da aterstod bara nikotinersattning. De forsta tva ar visst  nagon slags tablett som ger sig pa signalsystemet i hjarnan och far en att glomma bort att man vill roka. Typ. Och likt Antabus ska man ma illa om man roker anda. Men for mig fick det bli Nicorette. Har tidigare provat inhalator (gor ont i halsen och smakar aprunk), plaster (far jag eksem och mardrommar (!) av) och tuggummi (tuggar jag tills kakarna gor ont). Nu fick jag istallet recept pa microtabs, sma tabletter som man petar in under tungan en gang i timmen och later dem ligga dar och utsondra en stadig dos av nikotin. Men jag behover inte borja ta dem forran nasta lordag.

Denna vecka ar laxan att fortsatta njuta av rokandet, men att samtidigt fundera pa vad vi ska gora samma tid nasta vecka nar vi inte langre roker. Lagga upp strategier liksom.

Jag vet vad jag ska gora nar jag inte far roka. Jag ska hugga John. Med en sked!

Forra veckan fick jag en ny doktor. Det gillade jag inget vidare. Det ar alltid sa trottsamt att masta borja om och svara pa samma fragor och dra hela sin 31-ariga skroplighetshistoria. Och an mer trottsamt att masta vara forsokskanin for nagon ny doktor som inte vet ett skvatt om ens fel, men likforbannat tror sig ha en massa ideer om vilka prover som ska tas, vilken medicin som ar bast och sa vidare. Den har nya doktorn visade sig dock vara ett undantag. Hon verkar bra. Lite for bra, rent av. Hon paminner mig om min lakare pa reumatologen pa Sahlgrenska. De kanske ar slakt.

Forra veckan sade hon at mig att jag var i akut risk for stroke, och att vi genast maste ta tag i detta. Sedan sa hon att jag masta sluta roka. Genast. Why don’t you just shoot me, svarade jag trumpet.

I Tisdags ringde hon mig och foljande (ungefar) konversation utspelade sig:

Dr: Foredrar du tisdagkvallar eller lordagformiddagar?

Jag: For vadda?

Dr: Du ska ga pa sluta-roka-kurs. Vilken tid ar bast? Tisdag 17.00 eller lordag 11.00?

Jag: Ingen av dem. Jag tanker inte ga!

Dr: Det tanker du visst det. Vilken tid vill du ha?

Jag har grinat varre an Lille Skutt den har veckan och tyckt forfarligt synd om mig sjalv. Man gor ju latt det nar saker och ting inte riktigt gar som man vill. Och nar man inte far valja sjalv.

Idag gick jag surt pa kurs. Eller gick och gick. Likt en trumpen trearing som inte vill ga till dagis  byltades jag in i bilen och levererades dit av John forradaren. Kursen leddes av en tjej som sag ut att vara 12. Och som aldrig hade rokt. Men mina tvivel kom pa skam – det var faktiskt riktigt bra! Laxa fick vi ocksa. Ga hem och rok sa mycket ni vill och njut av varenda cigarett. Men fundera over hur god den faktiskt ar. Hur mycket ni faktiskt behovde den.

Direkt efter kursen njot jag av tre pa raken. Och jag behovde varenda en!