Författare: linnealucifer

av

Ett ode till mina barn

Postaday2011 Theme #2: Name someone who deserves more credit than they get.

Ja, det var ju en valdigt enkel fraga med ett valdigt uppenbart svar. Mina barn! Alla fem. Var och en av dem fortjanar de mycket mer credit, berom och uppskattning alltsa, an de far. Och fatt.

Redan medan vi bodde i Sundsvall, borjade min halsa forsamras. Och med halsan min ork. Och mitt humor. I Goteborg fick de ta over en hel del sadana uppgifter som en mamma forvantas utfora. Bara hem mjolk. Kanka tvattkorgar till och fran tvattstugan. Putsa fonster. Dammsuga. Plocka upp saker fran golvet.

Idag ar listan bra mycket langre och faktum ar att jag inte riktigt klarar mig sjalv langre. Eller klarar och klarar. Man behover inte putsa fonster. Det finns folk som lever pa att putsa andras fonster. Man behover inte kanka hem mjolk. Det finns affarer som kor hem maten och bar den anda in i koket om man ber dem snallt. Och med tvattmaskin i huset och en lag tvattstallning slipper man kanka tvattkorgar till den lokala tvattstugan. Praktikaliteter. Men sedan ar det allt det andra.

Jag kan inte alltid ta mig i och ur sangen sjalv. Eller kla pa mig. Tvatta, eller for den delen borsta, haret. Ta pa mig och knyta skor. Badda sangen. Och en massa sadana saker som man normalt sett tar for givet. Och sa ar det trottheten. Och varken. Det frestar pa att alltid ha ont. Det frestar pa att leva med nagon som alltid har ont. Som alltid ar trott. Som sallar har lust att gora nagot spontant eftersom den dar startstrackan blir langre och langre ju langre sedan det var man faktiskt gjorde nagot spontant. Som att ga pa picknick. Eller pa bio. Eller bara pa en promenad.

Ett annat nyarslofte ar att ta tag i en massa sadana saker som barnen gor for mig och losa det sa att de inte langre behover skota om sin tjurskalliga mamma. Snart ska det komma en Occupational Therapist pa besok. Jag fasar lite infor tanken trots att jag vet att det ar bra. Och ratt. Men det behover vi inte tanka pa just nu.

Just nu racker det bra med att tanka pa vilka otroligt underbara barn jag har. Att skriva om det. Och att pa detta satt basunera ut det till hela min lilla lasekrets. Om det finns nagra i min narhet som fortjanar mer credit an de far ar det mina barn. Sadetsa.

av

Lite konstruktiv konstruktionskritik kanske

Jag har just kommit hem fran dagens stora aventyr. Emma och jag har varit pa Tesco och handlat. Jag har lart mig att kora handikappanpassad kundvagn. En san dar som man hakar fast i rullstolen sa man har nagonstans att stoppa varorna. Dvs de varor som man till aventyrs nar. Och det ar inte manga.

Nar man ser varlden ur ett nytt, lagre, perspektiv inser man att det vill till att vara lang om man vill ha nagot gott. Eller nagot bra. Alla varor som ar bra eller goda ligger antingen hogst upp pa hyllorna eller langst ner i kyl- och frysdiskarna. Sitter man i rullsol kan man inte na vare sig dit upp eller dit ner. I mellanskiktet stoppar man helt klart allt sant dar som ar nodvandigt men trist. Sant som folk letar efter for att de behover kopa det, inte for att det ar nagot de till nods vill ha. Konserverade tomater. Mjol. Toapapper. Senap. Potatis. Skoputs. Mjolk. Vad lagar man for middag av det? Det skulle jag bra garna vilja veta.

Nu ar det val sakert sa att rullstolsfolk generellt sett inte tillhor det mer kopstarka kundsegmentet. Det ar inte de som framst behover lockas att kopa alla specialerbjudanden. Eller delikatesser. Men anda. Lite surt ar det ju nar man lyckats ta sig anda till affaren, och lyckats haka pa sin lilla rullstolsanpassade kundvagn, att det man kan kopa om man inte har ett par extra hander med sig (eller ids be om hjalp en gang i minuten) i princip ar toapapper och mjolk. Bra att ha, forvisso, men ratt vardelost om man ska ata en god sondagmiddag.

Som tur var hade jag ju min Emma med mig, sa det blir trots allt lite mer an toapapper till middag. Vi ska fa avokado med nagon slags skaldjursrora. Sedan inkokt lax med en harlig sallad for mig och dillkokt potatis for de andra. Och sa pannacotta med hallon. Och lite vin sa klart. Till kvallen nagra goda korvar och ostar. Om jag kan halla mig vaken sa lange. Just nu stokar hon runt i koket, min lilla tjej som inte ar sa liten langre, och jag haller mig undan. Hon ar arbetselak i koksregionen, sa det ar bast hon far vara ifred och gora som hon vill. I mitt kok…

Pa tal om konstruktioner ar jag lite putt pa min Mustang ocksa. Dels drar den till vanster nagot alldeles envetet. Det ar nastan som om det hogra hjulet inte riktigt nar ner till marken, sa att det vanstra drar ivag lite som det vill. Och sedan tar fotplattan i marken sa fort underlaget blir lite knaggligt. Om du varit i London (eller nagon annanstans i England for den delen) vet du kanske att har ar alla trottoarer knaggliga. For att inte saga livsfarliga. Man skulle kunna tro att de alla blev sonderbombade under Blitzen och att ingen av dem reparerats sedan dess.

Med for lag fotplatta ar det rent livsfarligt att fardas pa trottoarer. Det tar stopp utan forvarning. Tvarstopp. Och da flyger man nastan ur stolskrallet. (Undrar om det ar darfor den har sakerhetsbalte?) Fotplattan gar att hoja, det gor den, men om man hojer den kan jag inte ha foten pa den eftersom jag inte kan boja pa benet. Och hela vitsen med fotplattan ar val just att man ska ha foten pa den. Antar jag. Sa nu funderar jag som bast pa om vi kanske maste skaffa en sittdyna som gor att jag sitter lite hogre upp. Eller om det finns nagot annat fiffigt satt att losa problemet.

Kanske overlater jag det pa chefen. Han kan sakert behova fa nagot att klura pa nar han kommer hem efter semestern.

av

Jag kan vara sjalvupptaget tanklos…

Jag hade tankt skriva nagon slags arskronika over 2010, men jag kom pa att den skulle bli pa tok for lang. Sa det blir ingenting av med det. Istallet kan det handa att det kommer ett antal tillbakablickar och fundror kring nagra av de viktigare handelserna och lardomarna som det gangna aret forde med sig. Den forsta kommer har.

For ganska precis ett ar sedan bloggade jag om hur 2009 hade borjat riktigt illa. Hur jag var overtygad om att jag skulle bli overgiven. Om hur mannen med stort M plotsligt hade blivit sa kall och oatkomlig. Och om hur jag hade funderat pa att packa mina vaskor och fly faltet. For att hinna forst liksom.  Jag trillade in i det nya aret skamsen och tilltufsad over insikten om hur sjalvupptaget tanklos jag hade varit. Visst var det sa att det hade dykt upp ett problem pa relationshimlen. Med det hade inget med mig att gora. Inte ens nastan.

Han var sjuk. Han var radd. Och han visste inte hur han skulle forhalla sig till det besked han hade fatt. Och som den gammeldags och inihelsike tjurskalliga gamla surgubbe han kan vara stangde han liksom av. Drog ner rullgardinen. Inte forran han sjalv var klar med vad som var vad kunde han beratta. Och nar han val berattade sved det. Illa. Jag kan inte ens borja beskriva hur liten och obetydlig och urbota dum jag kande mig.

Hela forra aret handlade valdigt mycket om halsa. Hans. Och min. Han var sjuk i tre fjardedelar av aret och konvalescent i en fjardedel. Jag kampade med mina skov fran januari till april och sedan igen fran augusti till arets slut. Vi har bagge varit slitna, griniga och envetet tjuriga. Vi har bagge stangt varandra ute. Vagrat ta emot hjalp. Forsokt tvinga oss pa varandra nar vi varit frustrerade. Sagt saker vi inte borde. Gjort varandra illa. Men allteftersom aret gick och han till sist gick med pa operation, och den stora dagen narmade sig, blev vi allt battre pa att ta vara bade pa tiden och varandra.

Vi borjade ta oss tid att ga ut och gora saker tillsammans. Sitta vid en ang nagonstans och titta pa stjarnorna. Ga pa restaurang. Besoka bekanta. Inget speciellt, men manga sma spontana stunder bara for oss. Och pa sa satt byggde vi broar. Tog sma steg narmare varandra och det vi hade haft sa svart att prata om.

Jag larde mig att inte allt han gor eller sager ar relaterat till mig. Och dar jag tidigare fick panik kan jag nu vifta bort hans daliga humor med ett skratt. Haromsistens nar han tjurade over nagot skrattade jag bara at honom och sa att han fick sura hur mycket han ville, men sjalv hade jag varken tid eller ork med sant trams. Och da skrattade vi bagge tva.

2010 larde jag mig att jag maste bli battre pa att definiera mig sjalv och mina behov sa att jag inte sarar andra med mitt behov av att vara sjalvstandig. Eller min radsla for att bli overgiven. Men detta kan vi fordjupa oss i en annan dag.

av

Tre lander jag vill besoka

Bloggutmaningen postaday2011 kommer med ett dagligt tema att skriva om. Nagot for att satta fart pa fingrarna och besegra skrivkrampen. Varje dag kommer ett litet tema att fundera kring och saga nagot klokt eller roligt eller underfundigt eller vadmannukanhittapa om.

Tema #1: Tre lander jag vill besoka

1) Sverige. For att jag inte varit ”hemmavid” pa lange. En blixtvisit till syskonen i Goteborg i december 2009 var senast. I Sundsvall har jag inte varit sedan farmors begravning. Nu har jag hemlangtan. Saknar Loran. Saknar familjen. Saknar lukten av havet. Saknar stillheten.

2) St Lucia. Vi har planerat att besoka familj och semestra lite i ett par ars tid nu, men det har alltid kommit nagot i vagen. Jag skulle verkligen behova en ordentlig semester. Med sol och bad. God mat. Bocker. Vila.

3) Frankrike. Eller Paris narmare bestamt. Vi hade bestamt oss for att cykla dit, Mannen och jag, nar den nya cykelleden London – Paris oppnas i tid for OS 2012.  Nu ser det val ratt tveksamt ut om jag nagonsin kommer att kunna cykla igen, men kanske kan man gora resan med rullstol? Vem vet. Paris 2012 kanns inte som nagot jag ar beredd att slappa bara for att benen gatt i fortidspension.

av

Fran och med nu ska vi fylla aren med liv!

Gott Nytt Ar pa er alla vanner och alla som vi inte annu kanner! Jag hoppas ni kanner er pigga och frascha idag sa att ni inte borjar det nya aret som slokande vartulpaner. Det finns namligen de som tror att sa som det nya aret borjar satter man tonen for det som komma skall. Det kan for all del vara fullkomligt nonsens. Men det skulle ju kunna ligga nagot i det ocksa. I ar bestammer jag mig for att tro pa det senare, och saledes har denna dagen paborjats just sa som jag skulle vilja starta de allra flesta av mina framtida dagar. Jag lag kvar i sangen och bara njot av tanken pa att vara har annu en dag. Att den ar min. Och att den ar har for mig. Att forvalta och gora vad jag vill med.

Tog mig sa smaningom upp, fick pa mig lite klader (alldeles sjalv!) och at mysfrukost med Filip och Gustaf. En av dem fixade kaffe at mig – den andra serverade mackor med ost och pepperoni. Jag pratade med Emma som kommer hem idag for att fira det nya aret med oss. Och med alskling som kommer hem imorgon. Utsovd, matt och glad tog jag sa tag i lite jobb. Jo, jag vet att det ar helg och sa, men dagens arbete var roligt. Jag tittade lite i den nya almanackan. Forde in sant som man vill se till att komma ihag. Och fattade nagra strategiska beslut om vad jag ska sluta med 2011. Och vad jag vill fortsatta med. Kandes riktigt bra!

Sedan kom det ett meddelande fran varldens basta Eva. Jag hade tilldelats trostpris i hennes bloggtavling. Priset var hemligt och man skulle motivera varfor man borde vinna. Det gjorde jag. Men sedan blev det lottdragning for hon kunde inte bestamma sig. Och da vann jag inte. Fast sa vann jag visst lite anda. For att hon andrade lite pa tavlingsreglerna. Och sa ar det ju nar man ar i var alder – man kan fa andra sig. Man kan fa tanka om. Gora annorlunda. Ifall man sa vill. Och det ville Eva. Sa jag vann ett trostpris! Jag vet inte vad jag vunnit och det spelar ingen roll, for jag har redan gett bort vinsten. Jag ville att nagon annan skulle ha den. Nagon som jag tyckte fortjanade att fa ett litet paket alldeles sadar oforhappandes. Och pa nagot satt gor det vinsten annu battre.

Serendipity ar mitt favoritord i den engelska ordboken. Det betyder ungefar att man far nagot riktigt, riktigt bra utan att man egentligen letat efter det eller ens visste att man ville ha det. Lite Nalle Puh-filosofiskt sadar. Man vet inte vad man vill ha forran man hittar det. Det har varit mycket serendipity i mitt liv de senaste aren, och att vinna nagot sahar pa arets forsta dag kanns som ett gott tecken. Fortrostansfullt pa nagot vis.

Nu har min fina Emma kommit hem och det drar ihop sig till middagsbestyr. Arets forsta dag avslutas med familjemys med de 50% av familjemedlemmarna som ar hemma. Ljusen ar tanda. Magen ar full av mat. Hjartat ar fullt av karlek.

2011 kommer att bli ett bra ar. Det kanner jag pa mig…

av

Postaday2011? Snacka om utmaning…

Jag har antagit en utmaning som heter duga. Jag ska forsoka skriva ett blogginlagg om dagen under hela 2011. Ar det ens mojligt? Ja, det vete faglarna, men man ska val kanske sikta mot stjarnorna och vara glad om man nar tradtopparna. Eller?

WordPress, som ar plattformen for denna min alldeles egna lilla horna i blogiversum, har utlyst en tavling: Postaday2011. Och tavlingar ar ju alltid kul. Sist jag tavlade, forra veckan, vann jag trostpris. Minsann. Den har gangen kan jag vinna. Det vet jag. For hogsta vinsten ar mer skrivande. Och mer skrivande – privat skrivande vill saga – ar ett av mina nyarsloften. Att skriva bara for att jag vill och kan. Skriva om vad som helst. Att bara uttrycka mina egna tankar och funderingar. Om det faktiskt blir en gang om dagen ar val kanske tveksamt, men det spelar mindre roll. Det ar att skriva mer som raknas. Och med tankte pa hur fa inlagg jag knapat ihop sedan jag borjade med den har bloggen kan det inte vara sarskilt svart.

Det var ju det har med att fylla aren med liv – istallet for livet med ar – som skulle vara det stora malet. Och da ar det ju viktigt att ta sig tid att gora sant man gillar. Och jag gillar att skriva.

av

Prickfritt var ordet, sa Bull…

Det har svenska bloggandet tar alltid sa lang tid att jag oftast tappar sugen innan det blivit mer an en tummetott. Det ar avsaknaden av prickar som gor det. Jag vill ju garna att svensk text ska se svensk ut, sa jag sitter lange och val och klipper och klistrar in alla åäö ÅÄÖ som saknas. Kollar att det blir ratt. Upptacker att jag missat nagra. Klistrar dit nagra till. Och sa haller det pa, och vips har det gatt hur mycket tid som helst och jag inser att det ar en miljard andra saker som ocksa ska hinnas med. Nu har jag dock fattat ett strategiskt beslut – mitt bloggande kan faktiskt fa vara prickfritt. Sadetsa!

For den handelse du ar en av de trogna som tittar in har med jamna mellanrum for att se om jag skrivit nagot nytt, och du liksom jag tycker att svensk text ska se svensk ut ber jag om ursakt ifall du blir besviken. Men har ar en tanke som slog mig igar nar jag satt och var sadar underbart rodvinsfilosofisk som man kan bli ibland nar stamningen och sallskapet ar precis ratt: Vad i helsefyr ar det som ar svenskt? Riktigt svenskt?

Nej, nu slar jag ett slag for mangfalden och deklarerar med hogburet huvud att hadanefter kommer denna blogg att innehalla prickfri svenska savida jag inte kanner att jag har tid och lust att pa Kurt Olssonskt maner sitta och klippa och klistra prickar till hoger och vanster. Det kommer jag med storsta sannolikhet inte att ha sarskilt ofta, sa det ar bara att gilla laget. Typ.

Och med detta viktiga meddelande framfort kastar jag mig raskt in i en snabb expose over nagra av de viktigaste minnena fran det ar som flytt. Eller sa blir det en tummetott av det med. Hang med sa far du se… =)

av

It’s the end of the party…

Och sa plotsligt ar arets sista timmar pa vag att fly ifran oss och snart ar 2010 ett minne blott. Men vilket minne sedan! Maste nog knapa ihop nagon slags arskronika vad det lider. Jag undrar om nagot enda ar fort med sig sa manga lardomar som detta. Jag tvivlar pa det.

Den har veckan har jag borjat leva upp till mitt nyarslofte for 2011. Lika bra att ga ut hart och jobba pa forandringen pa en gang, liksom. I onsdags fick jag besok av en dam som jag pratat med i nastan tre ars tid men faktiskt aldrig traffat. Hon ar en vans flickvan. Eller lady friend. Eller vad man nu ska kalla varandra nar man har relationer i var alder. Vi har pratat pa telefon och pa msn och pa facebook och vi har planerat att traffas men det har liksom aldrig blivit av. Nagot har alltid kommit ivagen. Den har gangen gjorde vi det nu. Pa stubben. Och det var sa roligt att fa besok. Sa roligt att traffas.

Bee hade med sig en liten blomma ocksa!

Igar, inspirerad av den foregaende dagens ”just do it!” stamning, rymde jag hemifran! Jag tog mig upp tidigt pa morgonen och gjorde mig iordning helt sjalv, och sedan smog jag mig ivag i min Mustang. (Det hor till saken att familjen varit helt makalost fantastisk och skott om och tagit hand om mig varenda minut sedan mitt senaste skov borjade. Men ibland maste man fa klara sig sjalv.) Jag akte till Ealing for att vara med pa ett mote. Forsta gangen jag tog mig fram alldeles sjalv. Kande mig alldeles rysligt busig!! =)

Vart jag an kom var folk, fullstandiga framlingar, makalost hjalpsamma. Allt fran poliser till gamla tanter erbjod sig att hjalpa till och jag maste erkanna att mitt hjarta smalte nar jag motte sa mycken godhet i storstadsdjungeln. Och darmed ringde jag min gamla kollega Moninder som jag brukade ga pa after work med allt som oftast nar vi jobbade ihop. Hon var med pa noterna direkt och vi bestamde att traffas pa O2 i North Greenwich for en sista middag for aret och en skal for det som komma skall. Det var midnatt nar min yngste son motte mig pa tagstationen hemma i Ilford och det var formodligen lange sedan jag var sa bubblande glad nar jag kom hem. Jag kunde sjalv! Jag kan inte ens borja beskriva hur mycket det betydde. Och jag gjorde det nu. Pa en gang. Och precis sa maste det fa bli fran och med nu.

Mitt nyarslofte borjar sa sakteliga utkristalliseras. Jag har inte riktigt klatt tanken i ord an, men andemeningen ar klar. Det kommer att handla om mig. Och det kommer att handla om att sluta skjuta saker pa framtiden.

av

Det kom ett brev…

Fran reumatologen idag. Tidsbokarmanniskan hade lyckats hitta en ny besokstid at mig. Jag skulle ju komma tillbaka sa snart som mojligt sa vi fick titta pa mina provresultat och rontgenbilder. Sa doktorn. Tiden ar for den 22 juni. Juni!!!

Arg. Argare. Argast.

Varfor ska man masta vara frisk for att orka vara sjuk? Och varfor ska man alltid masta vara forbannad for att fa den hjalp man behover?

av

Och sa var glada julen slut…

Julkatten Lotus beundrar adventsljusen och suktar efter julskinkan…

Boxing Day, eller Annandag Jul som vi svenskar sager, ar har och darmed ar val den glada julen slut. Eller? Jo, jag tror det har racker ganska bra for min del och Knut kanns alldeles for langt bort for att jag ska vilja ha gran och kulor och annat krussedull kvar sa lange. Ett nytt ar ar pa vag och lika bra ar val det. Inte for att detta varit ett daligt ar – inte pa nagot vis – men det har varit ett ohyggligt modosamt ar och det kanns ratt skont att fa lamna det bakomflutna framfor sig eller hur det nu var han sa Pumbaa.

I tisdags var jag pa reumatologen och tog lite nya prover. Ny doktor igen. Samma skit som vanligt. Varfor den medicinen och inte den har? Varfor dessa prover men inte de har? Varfor sa lange sedan sista magnetrontgen? Hur gammal var jag egentligen nar jag hade min laparaskopi? Hur manga ganger har just den har leden varit inflammerad? 10 nya ror med blod har skickats pa analys och jag vantar nu pa att fa veta nar jag far komma pa magnetrontgen. Sedan tillbaka till reumatologen for att diskutera hur vi ska ga vidare. Just nu pratas det om att byta ut lederna som inte funkar men det ar jag for ung for. Eller kanske steloperera. Vilket jag kan ga med pa i foten men inte i knat. Eller att hyvla bort lite ben for att rata upp lederna sa att de inte snedbelastas sa mycket. Sjalv chansar jag pa Q. Kanns meningslost att spekulera at nagot hall nar varje ny doktor har sin alldeles egna lilla ide om hur vi ska losa varldsfreden och mina leder. Jag blir bara sur och trott och det ar jag ju jamt och standigt anda, sa what the fuck…

I onsdags bestamde sig John Forradaren for att vi skulle ga pa julfest. Skitkul. Hade absolut ingen som helst lust att vara social och inga som helst forvantningar pa att detta skulle bli nagon vidare trevlig tillstallning. Men man har inte sa mycket att saga till om nar man sitter i en stol med fyrhjulsdrift och handtag. Vi deltog saledes i vad som blivit en traditionsenlig julfest pa lokal tillsammans med en hog manniskor som jag nu kant i flera ar. Manniskor som nu pratade med John. Om mig. Istallet for att prata med mig alltsa.

Vi var ett sallskap pa sisadar en tio personer som promenerade till restaurangen dar vi alla skulle sammanstrala. Jag rullade pa for egen maskin nar en dam jag kant i mer an fem ar sager till John: ska du inte hjalpa Evalena?

J: Nej, hon gillar inte att folk larvar pa med henne, hon maste fa gora det sjalv. Hon sager till nar hon vill ha hjalp.

Galna Damen: Nejmen, det gar ju fortare om vi kor henne. Jag ordnar det!

Och plotsligt sa engagerar sig en grupp manniskor i projekt ”Transportera Evalena” trots mina vilda protester. Forradaren tyckte det var jatteroligt. Mest for att det gor honom galen att jag inte vill ha hjalp. For att han kanner sig bortstott och utstangd nar jag inte vill att han ordnar allt och envisas med att jag kan sjalv.

Pa restaurangen var mannen i mitt liv i sitt esse. Han dansade, pratade, skrattade och sag for forsta gangen pa valdigt, valdigt lange ut som mannen jag foralskade mig i. Det ar markligt vad sjukdom och elande kan gora med en manniska. Nar forandringen kommer gradvis och man ses jamt marker man inte riktigt skillnaden forran det hander nagot som satter hela bilden i ett perspektiv. I onsdags fick jag mitt perspektiv. Och i mitt lojligt sjalvupptagna tillstand gjorde det ont att se. Jag fordjupade mig istallet i en mycket meningsfull konversation med en 18-arig irlandare vid namn Jameson. Resultat: jag blev mer an bara en smula salongsberusad. For att inte saga full. Och plotsligt kandes det som en jattebra ide att roka. Faktum ar att det enda jag tyckte verkade vara bra just da var att fa roka. Massor. Och folk gav mig cigarett efter cigarett. Men roka fick jag da inte. For trots att han var nagon annanstans, engagerad i konversationer eller upptagen med att dansa eller vad det nu var, dok John upp och tog dem ifran mig en millisekund efter att jag fatt dem.  Varenda gang. Och till slut tog natten slut och han byltade in mig och rullstolen i bilen och vi akte hem.

Jag utnyttjade tiden det tog att aka fran ena sidan av London till den andra med att grina en skvatt till (vore ju synd att sluta nar man fatt upp angan liksom) och gora slut (om man nu kan gora slut nar man ar 45). Forradaren skrattade hjartligt och sa att han var glad att fa se mig packad for forsta gangen. Han sa att han lange misstankt att jag kanske var nagon slags oforstorbar, oovervinnerlig utomjording som inget kunde ra pa och som bara gar och gar och gar. Men nu minsann hade han antligen fatt se att jag kanske var mansklig trots allt.

Morgonen darpa stod jag fast vid mitt beslut att slappa honom fri. Och han stod fast vid sitt om att det kandes skont att jag kanske ar mansklig trots allt. Och med det skildes vi at for att fira jul och nyar med vara respektive barnaskaror. Eller atminstone med de delar av dem som fortfarande vill fira jul och nyar med mamma och/eller pappa.

Nu ar det som sagt Annandag Jul och jag har varit rokfri i fem hela veckor och en dag. Jag har haft en av de mysigaste och mest vilsamma jularna jag kan minnas. Emma har atervant till Brighton och det ar bara jag, Filip, Gustaf, hundarna och katterna kvar. Och pa nagot satt kanns allt precis som det ska.