Författare: linnealucifer

av

Farväl mitt sorgebarn…

Junior, min fina valpis som inte var som andra.

They say memories are golden
well maybe that is true.
I never wanted memories,
I only wanted you.

A million times I needed you,
a million times I cried.
If love alone could have saved you
you never would have died.

In life I loved you dearly,
In death I love you still.
In my heart you hold a place
no one could ever fill.

If tears could build a stairway
and heartache make a lane,
I’d walk the path to heaven
and bring you back again.

–Vicky Holder

av

Nä, nu får det fanimej vara nog!

Jag har varit sjuk i hela mitt liv. Men de sista tre månaderna har jag varit sjukare än någonsin. Hos doktorn får jag fler och fler piller. Till och med en del som ska bota sidoeffekterna av andra piller. Jomenvisst serru. Sånt kan man få nuförtiden. Medicinen som ska fixa ett problem gör så att man får ett annat problem. Lite ränteutdelning, liksom. På så sätt blir sjukvården aldrig utan kunder.

Jag har alltid närt en liten konspirationsteoretiker vid min barm, och nu är hon på hugget vill jag lova. Jag har kommit på att det inte finns något egentligt intresse av att göra människor friska. Läkemedelsindustrin omsätter miljardbelopp, och läkare tjänar extra på att skriva ut mediciner. Och på att patienter måste göra återbesök. Vi har en makalöst bra sjukvård i det här landet, men någon friskvård har vi minsann inte. Sån skit hålls de bara med på film!

Idag har jag fattat ett livsavgörande beslut: Jag ska bli expert på min egen kropp och mina sjukdomar! Jag är en jävel på att forska, jag har ett ganska klokt huvud på mina axlar, och jag inbillar mig att jag blir grundlurad av min sjukvårdsapparat. Jag tror på fullaste allvar att de bara gör mig sämre med sina piller. Så nu får det fanimej vara nog. Idag börjar Operation Friskvård. Så här ser listan med action points ut:

  1. Lägga om livsstil
  2. Gå ner i vikt
  3. Börja träna
  4. Sluta ta medicin
  5. Lära mig allt om mina sjukdomar
  6. Ta reda på allt om alternativa behandlingsmetoder
  7. Detoxa min kropp, mitt hem och mitt liv

Mycket av detta kan göras simultant, men idag – just idag – börjar jag med att lägga om min livsstil och gå ner i vikt. Steg ett blir att börja dra ner på portionsstorleken och fundera på om jag är hungrig eller bara sugen. Och att dricka mer vatten. Det får räcka så. Små steg mot en hållbar förändring får bli nyckeln till min framgång. Jag har aldrig lyckats göra något åt min vikt tidigare, men nu är det annat. Den här gången handlar det inte om att banta utan att ändra kurs. Och det känns riktigt spännande.

av

Argbiggan – det ar jag det…

Idag gor jag sannerligen skal for mitt smeknamn. Argbiggan. Idag ar jag arg! Eller atminstone javligt grinig.

Att jobba for sig sjalv ar en forunderligt sallsam tillvaro. Fa gora det man ar bra pa. Fa halla pa med sadant som man tycker ar kul. Kunna bestamma sjalv vad man vill och inte vill. Slippa ha nagon dum chef som fattar korkade beslut man maste halla sig till. Men ibland ar det mindre roligt. Som nu. Nar folk inte betalar for jobb man gjort. Nar de tror att man vill gora mer jobb at dem nar de inte betalat for det man redan gjort. Nar de tycker det ar ok att – och tror att man kanske andrar sig ifall – de ringer fjorton ganger om dagen och tjatar.

Men idag fick de tji. Idag var Argbiggan pa krigsstigen igen…

av

Hemma, vart ligger det någonstans?

Hemma, vart ligger det någonstans? Ja, det frågade sig Kristina från Duvemåla i Björn & Bennys musikalversion av Vilhelm Mobergs storslagna utvandrarepos. Hemma är där det luktar wienerkorv, konstaterade berättarhunden i en av Dean Koontz böcker (som jag för övrigt inte läst).

Som utlandssvensk kan jag identifiera mig en smula med Kristinas undran. Vart ligger hemma någonstans? För mig har hemma alltid varit ett luddigt begrepp. Jag har flyttat så många gånger att de enda fasta punkter jag egentligen haft att kalla hemma har varit Löran och varthelst jag haft mina barn omkring mig. Ett tag bodde vi i en kallarlya modell skokartong, men det var anda hemma. Vi var ju tillsammans.

Nu har de tva aldsta lamnat boet och vi andra bor i ett hus utanfor London. For stunden ar det hemma. Men jag maste erkanna att jag formodligen haller pa att bli gammal. Jag borjar kanna en langtan efter nagot som ar mitt. Nagot som ar bestandigt. Jag som aldrig haft nagot storre behov av att rota mig kanner plotsligt en allt starkare langtan efter att fa sla rot. Efter en plats att kalla hemma.

av

Mission 75% accomplished! Ja, eller hur…

Idag är 75% av bloggutmaningen avklarad. I alla fall för de som, till skillnad från mig, lyckats ladda upp alla sina inlägg. Jag har skrivit, minsann, men det är ju så omständigt att ladda upp att jag kommer av mig och spar det till en annan dag. Tror jag ska ta och skärpa mig nu i oktober och fixa till det. Höststäda bloggen, liksom.

I november börjar NaNoWriMo – National Novel Writing Month – och jag funderar så smått på att delta. Eller på att se till att yngsta dottern gör det. Jag får se hur jag gör. Jag spar beslutet till en annan dag… =)))

av

Halv nittio alltså…

Idag är jag halvvägs till nittio. Det betyder att jag nu med all sannolikhet levt mer än halva mitt liv. Det känns lite märkligt. Det har ju varit en sådan lååååååång resa! Men den har gått otroligt fort…

Om jag blundar en stund kanske jag är 65 när jag öppnar ögonen igen.

Nästan alla jag känner tycker det är jobbigt att åldras. Det begriper jag inte riktigt. Jag tycker om att bli äldre. Jag inbillar mig att med vart år jag levt har jag blivit en smula klokare än vad jag var året innan. Med andra ord är jag lite drygt hälften så klok nu som jag kommer att bli. Bara sa ni vet!

av

Snart börjar nedräkningen. Igen…

Igårkväll var Mannen och jag ute och roade oss för ovanlighetens skull. Mest hela dagen faktiskt. Förmiddagens kundbesök innebar 20 mils bilande till en plats jag aldrig sett förut. Sånt är ju alltid kul. Vi åkte förbi Windsor Castle, men drottningen var inte hemma så något te fick vi inte. Det får bli en annan gång. På kvällen gick vi ut och åt lite god mat och drack lite gott vin. Mycket välbehövligt. Och väldigt mysigt.

Idag började vi dagen med mysmorgon. Vi låg och drog oss länge innan vi till slut kände kaffesuget bli för stort för att ignoreras. Då masade vi oss upp, drog igång vattenkokaren och laddade upp frukostattiraljerna. Resten av dagen har det varit jobb, mer jobb och ännu mer jobb. Vilket passande nog stämmer bra med ämne 69 i min bloggutmaning: Om du kunde jobba vartsomhelst, vart skulle du vilja bo?

Jag tror inte att jag skulle kunna tänka mig att bo någon annanstans än i England. Och det gör jag ju redan. Men det är ju det här med vintrarna då. Jag hatar att frysa. Hela min kropp hatar att frysa. Och snart börjar nedräkningen. Igen. Snart är det dags att räkna ner år, månader och dagar tills jag, förhoppningsvis, kan tillbringa mina vintrar någon annanstans. Någonstans där det är varmt.

Två gånger tidigare har jag räknat ner. Första gången tog vi oss till Göteborg efter fem års planerande och hårt arbete. Andra gången tog vi oss till London efter fem års planerande och hårt arbete. Och snart börjar nästa femårsplan. Men riktigt när får du veta när det är dags… =)

av

Valfrihet är inte detsamma som frihet =)

Söndag blev det den här veckan också fast att det var måndag morgon alldeles nyss. I min bloggfil på datorn finns en himla massa oupladdade bloggar. Jag gillar att blogga ”on the road” som det heter här i Englandet, men det har blivit väldigt klent med själva internätandet ganska länge nu. Jag har jobbat på som ett gammalt ånglok kan jag lova. Nya projekt har trillat in från gamla kunder och nya kunder har lämnat in förfrågningar om allt från kaffemaskiner till kompletta serviceavtal. Och lite sådär i förbifarten bara fick vi dessutom överta verksamheten från ett annat företag som skulle läggas ner när ägarna flyttade utomlands. Min tredagarsvecka susade iväg som den berömda avlöniningen, men det gjorde inte så mycket för det har varit attans spännande och väldigt roligt. Och då kan man ju jobba nästan hur mycket som helst.

Annat som gjort tillvaron lite extra intressant på sistone är att två av mina barn slagit sina kloka huvuden ihop och registrerat ett eget företag. Riktigt vad de ska ägna sig åt tänker jag inte blogga om än på ett tag. Det får bli ett spännade inlägg kring detta lite senare i vår när de kommit ur startgropen, så att säga.

Dagens ämne handlar om valfrihet. Eller det gör det väl egentligen inte alls, för frågan är kort och gott: choklad eller vanilj. Detta får mig osökt att tänka på hur dumt själva ordet valfrihet egentligen är. Frihet att välja. Jag är inte så himla säker på att jag tycker att valfrihet nödvändigtvis är så himla bra. I teorin låter det ju gentilt minsann, men i praktiken innebär ju varje val man gör att man också väljer bort något annat. Vad är det för frihet i det? Ganska så ofta så kan man ju faktiskt få allt. Hela kakan liksom. Det gillar jag. Jag vill ha allt. Bägge och. Choklad och vanilj funkar tokbra ihop, så jag tar en slev av varje. Hvergang!

av

Var i luften…

Ikvall blir det ett prickfritt inlagg igen eftersom jag skriver detta pa en lanad dator. Det ar onsdagkvall och jag har precis lagt sista handen vid en presentation for migrationsverket imorgonbitti. Annu ett College som vi jobbar for ar redo for inspektion och vi hoppas att allt gar val. Det gjorde ju det sist, sa den har gangen kanns det inte lika nervost, men lite pirrigt ar det ju sa klart.

Jag skulle bra garna vilja veta varfor de dar inspektorerna envisas med att vilja starta tidigt pa morgonen. Ikvall blir det till att sova borta igen och det ar inte utan att jag tycker en smula synd om mig sjalv. Jag vill sova i min sang! Det har varit klent med sovandet i flera dagar nu, sa imorgon kan jag lova att jag beger mig hemat sa fort migrationsnissarna lamnat byggnaden. Sedan ska jag minsann sova tills pa lordag. Tror jag.

Har i Englandet blommar lokarna for fullt och traden borjar fa musoron. Harligt! Min pollenallergi har kickat in och antyder att det kan tankas bli en riktigt fin var och sommar. Vintern hade jag ju ratt om, sa med lite tur far jag ratt igen. Det vore valdigt skont med en fin sommar nu efter att det de senaste tre aren knappt blivit nagon alls.

Nu ska jag njuta av lite hemlagad indisk curry och ett glas rott innan jag kastar mig isang. Pa fredag hoppas jag hinna med att ladda upp de blogginlagg jag skrivit sedan sist. Det gar bra med skrivandet men sjalva uppladdandet blir det samre med nar arbetsdagarna blir for langa. Nasta vecka ska jag vara ikapp igen. Det ar jag saker pa. Da kanske det blir mer regelbundet uppladdande ocksa. Den som hanger med far se. Kram pa er alla glada. Och alla oglada med for den delen.

av

Jag vill aldrig bliva stur

Och flickan hon går i ringen med röda gullband. Och flickan hon går i ringen med röda gullband. De binder hon om sin kärastes arm. De binder hon om sin kärastes arm. Den där förbenade visan har satt sig på hjärnan på mig idag och jag har gnolat på den mest hela dagen. Har du hört på maken? Gamla människan!

Visst är det lite märkligt det här med ålder och vad vi kan och inte kan göra beroende på hur gamla vi är? Vi i Pippi Långstrump-generationen växte upp med ”Stackars lilla krumelur – jag vill aldrig bliva stur” som något slags väl inövat mantra. Att bli vuxen verkade ju liksom jämarns vuxet på något vis. Och vuxet låter ju mest bara trist. Det vill säga efter att man fyllt 16. Innan 16 ville man minsann vara stor. Och stor blev man när man fyllde 16, sådetså. Sedan en vacker dag var man plötsligt arton och såväl stor som vuxen. Åtminstone i laglig mening. Men vi ville ju inte gärna vara vuxna. I alla fall inte på heltid. Det berodde liksom på vilka aspekter av vuxenlivet som avsågs.

Nu när jag inte bara är vuxen, utan rätt gammal också, tycker jag att den här våga-vägra-vuxenliv-attityden är lika banal som den är barnslig. Och inte är det väl så konstigt att vi ser en hel generation växa upp efter oss som är småbarn fast att de fyllt 20. Inte att undra på när deras föräldrar fortfarande tror sig vara tonåringar. Jag kan inte annat än undra vad som gick fel med oss som växte upp på 60- och 70-talen. Hur kommer det sig att så många av oss inte riktigt greppade det här med vuxenliv och ansvar och att vara goda förebilder för våra barn? Och hur kommer det sig att så många av oss, trots att vi nu är medelålders, fortfarande vill vara 20?