Jag flyttade till London 2005. En vecka senare skedde terrorattackerna där tunnelbanor och bussar flög i luften när ryggsäcksbomber detonerade. Man vet att man vuxit upp i trygga lilla Sverige när man plötsligt är omgiven av k-pistbeväpnad, avtryckarredo polis som letar igenom folkmassan i sin jakt på terrorister. Överallt fanns de. Och vi som var tvungna att förflytta oss från hem till arbetsplatser och skolor hukade oss och bad stilla böner om att ingen skulle göra något oväntat som skulle kunna tänkas få dem att öppna eld. Det var obegripligt tyst i tunnelbanan de första dagarna. Alla tittade misstänksamt på varandra och folk med ryggsäck fick oss att känna pulsen rusa och skräcken bita sig fast i ryggraden.
Nästan åtta år senare kan man kanske tycka att jag borde ha blivit van. Det letas fortfarande terrorister och olagliga invandrare på gator, torg och hållplatser. Rätt som det är kan man se en svärm piket- och gränspoliser hoppa ut ur sina minibussar och börja plocka ut folk som ser ”misstänkta” ut för kontroll. Det hör inte direkt till ovanligheterna att man ser poliser i par eller grupp stoppa och visitera folk som av en eller annan orsak dragit till sig deras uppmärksamhet. Lägg till detta att vi lever i den stad där folk är som mest bevakade av övervakningskameror i hela världen. Enligt BBC fångas den genomsnittlige Londonbon på bild 300 gånger per dag! Vi borde alltså kunna känna oss trygga. Vi borde leva i någon slags lugn förvissning om at polisen vill oss väl och verkar mitt ibland oss för att garantera vår säkerhet. Tyvärr ser verkligheten inte riktigt ut så.
På åtta år har jag aldrigt behövt legitimera mig i en så kallad Stop & Search – Englands motsvarighet till REVA. Av mina fem barn har bara två av dem utsatts för denna förnedrande behandling. Den gången hade min då konststuderande mellanson tagit med sig kameran för att fota vår lokala tunnelbanestation för något skolprojekt. Han var 15 år gammal och hade dragit med sig sin bror för att plåta lite och ta en fika. Istället arresterades de av polis och förhördes. I formuläret man får när man släpps kan man läsa på vilka grunder man arresterats. I sonens formulär står att läsa att han hade på sig khakifärgade så kallade combat byxor och en svart halsduk. I broderns formulär anges att han hade på sig en parka, bar ryggsäck och var i sällskap med en annan suspekt klädd individ på allmän plats. Jag har tre ljushyade, blonda barn. De två som polisen tog brås på sin far. De har mörkt hår och mörkare hy än oss andra. Kändes lite olustigt tyckte jag då.
I samma veva som detta hände hade jag börjat sällskapa med John, min man. Han är född här i London, men hans föräldrar är från en liten ö i Karibien. Förutom några år i sin barn- och ungdom när han växte upp hos sin mormor i Karibien har han bott här. Han har jobbat och betalat skatt här. Hans barn är födda här och har vuxit upp, gått i skola, skaffat sig jobb och egna familjer här. Inom den vida familjen finns nu människor vars etnicitet räknas som Vit (Annan), Svart (Karibisk), Svart (Brittisk) och Blandad Ras. Jo minsann. I integrationens och mångkulturalismens tidevarv grupperas människor efter ras. Och i ett land där man jagar terrorister och illegala flyktingar händer då detta:
De som tillhör gruppen Vit (Annan) och dessutom ”ser” Engelska ut har aldrig någonsis stoppats, visiterats eller arresterats.
De som tillhör gruppen Vit (Annan) men ser lite mer ut som om de skulle kunna tänkas vara av Blandad Ras har stoppats, visiterats och arresterats.
De som tillhör gruppen Blandad Ras stoppas, visiteras och arresteras regelmässigt. Minst en gång i månaden i alla fall. Senast hände det i förra veckan när Johns son fick låna en av våra bilar för att hans egen gått sönder. Vid ett rödljus såg han att bilen bakom var en polisbil. I backspegeln såg han poliserna peka och prata. Han visste vad som väntade. Och mycket riktigt. De blinkar med ljusen och indikerar att han ska köra åt sidan så de får prata med honom. De ber om legitimation och han visar sitt körkort. Han har ett engelskklingande namn och talar, av uppenbara skäl, felfri engelska. Men han har inget kvitto på att bilen är hans. Han förklarar att den tillhör hans far och att han lånat den för att hans egen gått sönder. Han behöver en bil för att ta sig till och från jobbet dit han för övrigt som bäst håller på att bli försenad på grund av denna opåkallade besiktning. Han ber dem ringa John som kan verifiera att han talar sanning. Istället beslagtar de bilen med motiveringen att den förefaller vara stulen. Sedan tar det oss sex dagar att få tillbaka vår bil. Vi måste nämligen rota fram födelsebevis som säger att dessa två faktiskt är far och son. Vi måste rota fram vartenda besiktningsprotokoll och annan liten detalj kring denna bil trots att den bara varit i vår ägo i två år. Många turer till och från polisstationen blir det innan bilen till slut kan utkvitteras. Vi får inte ens en liten ursäkt för allt omak de åsamkat oss.
De som tillhör grupperna Svart (Brittisk) och Svart (Karibisk) blir kort och gott trakasserade. Trots att samtliga har bott här i mer an 40 år och att några som sagt är födda och uppvuxna här kan de inte lämna hemmet utan att åtminstone bära med sig sina pass. Ska de köra bil är det säkrast att de har med sig kvitto på bilen och samtliga besiktningshandlingar. Ska de handla något måste de vara noga med att kunna visa upp kvittot. Speciellt om de köpt något dyrbart. Och så måste de så klart se till att de inte ser skyldiga ut. Att springa, till exempel, är ingen bra ide. Den som springer har ju i regel gjort något dumt och bör därför stoppas tills man kan reda ut exakt vilken dumhet personen ifråga gjort sig skyldig till. Och det kan ju ta sin lilla tid ifall det förmodade brottet faktiskt var ett försök att hinna med bussen eller undkomma regnet.
London Metropolitan Police har en anställd vars jobb det är att träna poliserna i kulturell fingertoppskänsla och hur man undviker att alienera medborgare i sin jakt på icke-medborgare. Han heter Ken Hinds, är engelsman och en välutbildad herre i 50-årsåldern. Som av en händelse råkar han också vara svart. Han har arresterats av sina kollegor vid mer än 100 tillfällen! Han har fått sin bil beslagtagen. Han har låsts in i arresteringsceller utan mat eller vatten i timtal. 2009 arresterades han för att ha tittat på medan hans kollegor trakasserade ungdomar som såg misstänkta ut på en tunnelbanestation. Han tyckte kollegorna var lite väl hårdhänta, så de sydde in honom med när de ändå var i farten. Han skulle inte lägga sig i polisarbete, hette det. I rättegången som följde tilldömdes han ett skadestånd på 22000 pund. Härom året haffades han av transportpolisen när han klivit på fel tåg. Enligt biljetten skulle han ha åkt med ett tåg som avgick några minuter senare – han hade betalat 35o kronor för biljetten! – men polisen trodde inte på honom när han sa att han misstagit sig. Istället marscherades han under stora åtbörder ut från stationen och arresterades.
Ifjol arresterades en engelsk kvinna när hon landade på Heathrow efter att ha representerat sitt företag vid en internationell konferens i ett afrikanskt land. Gränspolisen sa att hennes pass var förfalskat. Hon förklarade vart hon varit och bad dem kolla hennes bagage där hon fortfarande hade allt material fran konferensen. Det var de inte intresserade av. Då bad hon dem kontakta hennes jobb och hennes familj, men de sa att det hade de minsann inga skyldigheter att göra. Hon skulle låsas in i gränspolisfängelset tills de kunde sätta henne på ett plan tillbaka till Afrika. I tre dagar satt hon inlåst i en cell i ett tillstånd av panik. Hennes man och barn fick inte veta vad som hänt. Hennes arbetsgivare visste heller inget. Men som tur var lyckades de spåra henne och få henne släppt innan vettvillingarna vid gränspolisen ”skickat hem” henne.
Och nu läser jag i tidningarna att denna galenskap är på väg att adopteras till Sverige. Mitt kära fosterland där vi tycks vara experter på att inte lära oss ett endaste dugg från de galenskaper vi kan se omkring oss. Nu ska våra poliser också börja jaga terrorister och illegala flyktingar. I debatten hör jag folk säga klokskaper som att om man inte har något att dölja har man inget att oroa sig för. Att polisen ju måste få handlingsutrymme om de ska hitta alla dessa olagliga människor. Och jag blir så trött och ledsen. Jag ser framför mig hur vi snart kommer att måsta sy fast symboler på våra kläder för att indikera vilken ras vi tillhör…
Man kan inte bedöma en människas nationella tillhörighet baserat på hennes utseende. Icke heller hennes integritet eller moraliska fiber. Med REVA, eller Stop & Search, löser man inte problemet (om det nu är ett så stort problem) med papperslösa flyktingar eller potentiella terrorister. Det visade sig att terroristerna här i London var födda och uppväxta här. Terroristen i Norge visade sig vara Norrman. Ingen av de händelserna hade kunnat stoppas av polis som kollar att folk har pass. Verkligheten är sällan så enkel.
Med REVA får man en stat där människor lever i rädsla och där hatet smyger sig in i snart sagt varenda vrå. Folk som får sin tillvaro rubbad blir sällan glada. Börjar du få din bil beslagtagen med jämna mellanrum, hamna i häkte ett par gånger per år och bli visiterad och utfrågad varenda vecka är det inte så kul längre. När dina mörkhåriga arbetskamrater börjar komma för sent till jobbet i tid och otid för att polisen haffat dem kan du nog hålla dig för skratt. Och när du får samtalet som säger att ditt barn arresterats för att det vistats på allmän plats mitt på blanka dagen gissar jag att obehaget börjar smyga sig på. Och den dagen dina familjemedlemmar inte längre kan lämna hemmet utan giltigt pass hör du nog ekot av 30-talets stöveltramp.
Neonazismen breder ut sig och främlingsfientligheten intensifieras. Om du, som jag, inte vill att dina barn och barnbarn ska växa upp i en polisstat där rättssäkerheten slås ut och människor som inte ”ser svenska ut” kan särbehandlas tycker jag att du ska skriva på Dagens Seglora petition på Namninsamling.se.
Och om du vill få ett litet, men mycket skrämmande, smakprov på vad som händer med människor när någon ger dem frikort att behandla andra illa utan risk för obehagliga konsekvenser kan du börja här. Läs sedan på om Jane Elliott och kolla filmerna om hennes ögonfärgsexperiment på youtube. Fundera sedan på vad det skulle få för konsekvenser om detta skedde på riksnivå med ett helt folk på ”spelplanen”.
I Hitlers Tyskland skulle två av mina barn ha skickats till gasugnarna. Min man, många andra familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater skulle ha mött samma öde. Vi kan alla göra vår del för att se till att det inte händer igen.
Idag har jag, officiellt, varit oduglig i fyra år. Det var nämligen den 20 augusti 2012 som jag beviljades DLA (Disability Living Allowance), ett skattefritt bidrag för handikappade som har problem med sin rörlighet eller sin omvårdnad. Man måste dock vara mer än bara lite vardagsskraltig för att få det.
Nu tror jag förvisso inte att det går att lura WordPress att tro att jag började blogga långt innan den här bloggportalen ens var påtänkt. Men i dagarna är det nio år sedan jag började blogga här och innan dess skrev jag på ett annat forum i två år. De inläggen har jag dock flyttat över hit, så mitt spann sträcker sig sammanlagt elva år bakåt i tiden. Det kommer att hända att ett och annat ”nytt” inlägg petas in flera år bakåt i tiden, men de allra flesta handlar nog on saker som inträffat de senaste fem åren. Du kan, med andra ord, behöva bläddra en del i min blogg. Hoppas det inte blir allt för besvärligt för dig som så snällt väljer att lägga en del av din värdefulla tid på att läsa mina tankar. Den lilla almanackan uppe till höger på sidan fungerar lite som en bloggbingo och visar vilka datum jag skrivit något. Kanske kan det hjälpa. Sedan brukar jag också länka mellan mina olika inlägg när jag skriver om något som hör ihop med, eller får mig att tänka på, något annat jag skrivit.
fick hjälp att klä mig fin och komma ut till permobilen där min
Idag är det tydligen 50 dagar tills jag blir 50. Det känns rätt märkligt får jag säga. När jag var liten var det som ingen skillnad mellan 50 och 100. 16 var idealåldern och allt äldre än det var gammalt som gatan. Typ.
Hello, Kära Gamla Sverige! 