Jag kommer från en kultur där att inte göra något anses fult. Man ska vara upptagen. Man måste jobba. 

Hemma i Indal är man gäralös om man inte har något att göra. Min Faster Wera brukade ogillande fråga om man bara stod och hängde nu igen. Och Farmor Ingrid, hon brukar vara bra på att hitta på saker så man slipper stå och hänga med armarna.

Själv har jag nu uppnått den aktningsvärda ålder där man får göra håcke klåen man vill.

Sedan Covid-isoleringen har jag lärt mig konsten att göra ingenting och njuta något alldeles ohejdat av det. Kanske är det så att min hjärna helt enkelt behöver perioder av relativ inaktivitet för att hämta sig mellan varven. Annars går den ju på högvarv nästan jämt.

Under jul- och nyårshelgen gjorde vi i stort sett ingenting här hemma. Vi softade. Spelade spel. Såg på TV. Vi åt god mat och pratade och umgicks mest hela tiden. Det kallar jag att göra ingenting. Inga måsten, ingen jäkt, och ingen stress. Bara en massa mys! Nu är det snart påsk, och jag ser fram emot att göraomet igen. Vi har till och med sparat en flaska Apotekarnes julmust. Det du!

Men det är ju spännande ändå det här med ingenting-görandet. När det är planerat, som till påskhelgen, är det något man ser fram emot och verkligen njuter av. Påtvingad göralöshet, däremot, är mest bara irriterande. Som nu, när jag har en massa saker jag både vill och måste göra, men tvingas ligga här och blunda som någon gammal boxare som fått storstryk i ringen.

Vi har i alla fall packat ihop fyra nya lådor som ska snigla sig iväg mot Sverige till veckan, så det blev i alla fal någonting gjort. Nu blire mer boklyssnande, ögonsprej, och antihistaminer. Det var allt för den tjugonionde mars med 33 dagar kvar till Nollpunkten.

🤍Kram påre!