Det har tagit en lång tid för mig att börja berätta om min Lexit – den långrandiga flykten från London som började för nästan tre år sedan. Sist jag skrev om det var den 20 ​januari förra året och då vi äntligen hade fått ett positivt svar på en bostadsansökan.

​En hyresvärd vi hade kontaktat sommaren 2023 hörde av sig i nov​ember om en lägenhet som blivit ledig tidigare än väntat. På papperet såg det nästan för bra ut för att vara sant, så jag vågade inte hoppas.

​Nummer Två och Nummer Tre gjorde en dagsutflykt upp till nordöstra England för att sondera terrängen. Den lilla staden vid havet såg fin ut, men bostadsområdet var illa slitet. Själva lägenheten uppfyllde dock alla våra krav med råge, och hyran var bara en tredjedel av vad vi betalade i London. Vi tackade ja på stubben.

Nu är det dock så att ingenting i Englandet går som på räls, inte ens tågen, så självfallet blev det många turer innan allt var klart. Vi hade fortfarande inget kontrakt i näven när första flyttlasset gick. TinderTerry, vår hyresvärd, ville inte skriva på något förrän vi var där samtidigt alla tre.

​Läskigt var det, men vi bestämde oss för att ta sats och hoppa utan att vara helt ​säkra på vart vi skulle landa.

​Det var inte första gången jag flyttade utan att veta hur det skulle bli, och säkerligen inte sista gången jag svor på att jag aldrig skulle göra om det igen. Men här är vi nu, ett år senare, och jag har ett hem.

Det känns stort.

Men med tanke på hur lång tid det tar, är det redan dags att börja tänka på nästa flytt. Husvagn känns som ett bra alternativ just nu. Ta huset med mig vartän jag går liksom. Vi får se hur det blir med den saken.

Det enda jag vet säkert är att jag ska försöka berätta historien om Linn’s Lexit här. Och nu har jag i alla fall börjat med det.

Kram påre!

🤍Linnea